Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Jag ville komma hit och jobba"

Artikel 14 av 73
Flyktingkrisen
Visa alla artiklar

VLT:s Nora Nergiz Westerbergh har träffat Raman, ung kurdisk flykting från Syrien. Här är Ramans berättelse.

Annons

I Västerås har otroliga mängder kläder, leksaker och hygienartiklar samlats in för att hjälpa flyktingarna på asylboendet i Västsura, dit ytterligare 30 flyktingar anlände förra söndagen.

Engagemanget tog fart efter att en bild på en 3-årig kurdisk pojke, som drunknat efter familjens försök att fly Syrien, började spridas.

På Westsura herrgårds asylboende träffade jag i lördags en annan kurd som flytt kriget i Syrien, Raman. Han flydde som 17-åring, ensam.

Raman är just nu den enda kurdisktalande på flyktingboendet och blir lite tagen av att jag kommer fram pratar med honom på hans modersmål, så vi går ut från matsalen där vi just ätit lunch för att få lite frisk luft.

Det visar sig att Raman kommer från Qamishli, som även är min mammas hemstad.

Hans flykt började för ett och ett halvt år sedan när han tog sig

över gränsen till Turkiet och därefter gick till Bulgarien. Där blev han gripen, kvarhållen och misshandlad i tre dagar innan de körde tillbaka honom till Turkiet, berättar han. Men Raman visste att hans enda chans att överleva var att fly, och snart gjorde han ett nytt försök att nå Bulgarien.

Men den här gången kastade han ryggsäcken för att orka de 35 kilometerna ännu en gång. I Bulgarien betalade han en flyktingsmugglare för att tillsammans med fyrtio andra flyktingar stängas in i en lastbil i tre dagar, utan mat och toalett, och i hettan köras till Österrike. Med tåg tog han sig sedan till Danmark via Tyskland för att till slut hamna i Västsura, strax utanför Surahammar.

Till skillnad från den döde pojken på bilden klarade sig Raman fram till Sverige levande. Men de stora bruna ögonen som blygsamt och knappt vill möta min blick är långt ifrån lyckliga. Raman har hunnit fylla 19 år. För tre månader sedan fick han uppehållstillstånd men han är kvar på asylboendet.

Raman tänder eftermiddagens tredje cigarett. ”Jag sa aldrig adjö”, säger han plötsligt. Hans föräldrar och syskon hemma i Syrien hade sällan tillräckligt med mat och vatten, och terrorn kom allt närmare.

Hans föräldrar ville stanna och ansåg att familjen skulle hålla ihop, men Raman ville göra något för sin familj. Ge dem hopp, en framtid. När han lämnade familjen en natt i maj 2014 gjorde han det i smyg, utan att ta farväl.

”Jag trodde jag skulle komma till paradiset. Jag ville komma hit och jobba för att skicka hem pengar till dem. Men jag får inget jobb för jag kan ju inte språket, och jag får inte börja i skolan förrän jag hittat en bostad – och hur ska jag hitta en lägenhet när inte ens Migrationsverket kan det? Jag känner ingen, har ingen släkt, inga vänner.”

En liten röd bil kör upp på gården, fler har kommit för att skänka kläder och saker till flyktingarna. Det har börjat duggregna, Raman petar in en hårlock under mössan och tittar på barnen som springer in från asylboendets lilla lekpark. Jag frågar honom vad hans mamma säger när han ringer. ”Hon bara gråter” svarar han kort.

Vi går in till hans rum på boendet. Han brukar gå och lägga sig och sova efter lunch. Det finns inte så mycket annat att göra, menar han.

”På sommaren kan man åtminstone sitta ute istället för att trängas här inne, men jag vet inte om jag klarar en vinter till så här”.

De 700 kronorna i månaden han får räcker knappt till bussresor för att åka runt och leta

jobb och bostad, eller för att bara komma iväg och träffa folk, men när vädret tillåter brukar han och ett annat gäng killar från asylboendet gå de 8 kilometerna till Surahammar.

”Jag saknar att kunna prata med någon”, säger Raman och ser mig för första gången stadigt i ögonen.

Raman har lämnat flykten från Syrien bakom sig. Han överlevde. Efter snart ett och ett halvt år på flyktingboendet vill han bara komma igång och få börja leva.

Läs fler artiklar på VLT:s undersajt #VLTflyktingkrisen