Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Jobbskatteavdrag diskriminerar

Begreppet ”demokrati” kan åskådliggöras med två ord; ”majoritetsstyre” och ”minoritetsrättigheter”.

Annons

Majoriteten stiftar lagar och styr med förbehållet att ingen människa ges bättre eller sämre villkor än någon annan.

Vårt land följde principer för demokrati fram till år 2006. Då genomdrevs jobbskatteavdraget som, om man rensar bort populistiskt trams, innebär att en minoritet, pensionärerna, skall stå för en större del av samhällets finansiering än andra.

Jobbskatteavdraget strider alltså helt mot demokratibegreppet och man måste gå till de fasansfulla Nürnberglagarna, som en psykopat i Tyskland drev igenom från 1934 och framåt för att i dagens Västeuropa hitta ny lagstiftning som lika strukturellt bryter mot demokratins huvudprinciper.

För att motivera diskrimineringen har finansdepartementets ekonomer jämställt jobbskatteavdrag till sämre beställda människor (alltså bidrag) i andra OECD länder med den svenska varianten, där friska människor som jobbar får jobbskatteavdrag (alltså bidrag, som måste betalas av pensionärer). Ordet bidrag nämns emellertid inte av finansdepartementet.

Idag, innan det femte jobbskatteavdraget, betalar en pensionär i genomsnitt omkring 15 procent extra skatt i bidrag till dem som jobbar. Den ekonomiskt insatte förstår att jobbskatteavdraget dessutom minskar pensionärens direkta köpkraft ,eftersom den disponibla inkomsten ökar för en majoritet i samhället, vilket ju driver priserna.

Jag har i andra debattartiklar diskuterat jobbskatteavdragets groteska konsekvenser mer i detalj och inbjudit politiker, som stödjer diskrimineringen, till seriös diskussion. Förutom standardfloskler från partihögkvarter har det föga förvånande alltid varit utan resultat.

Det är häpnadsväckande att inget politiskt parti tycks se på gamla människor med annat än förakt. Riksdagens partier har alla missat chansen att profilera sig som partier med etisk resning och en strävan efter ett harmoniskt Sverige utan diskriminering av politiskt icke lättrörliga människor; alltså det där som statsmän inser är nödvändigt och nu helt saknas i den svenska politiska idévärlden.

Socialdemokraterna kommer, efter nästa val, att leda en eventuell ny regering och man frågar sig hur en finansministerkandidat med postakademiska meriter i ekonomi, Magdalena Andersson, kan motivera att behålla jobbskatteavdraget och därmed, förutom den etiska dimensionen, indirekt påstå att svensk ekonomi vinner på att just pensionärer betalar mer skatt än andra.

Inser finansministerkandidaten att många pensionärer redan betalt straffskatt i storleksordningen 100 000 kronor och att jobbskatteavdraget innebär den största förmögenhetsomfördelningen någonsin?

Kommer Socialdemokraterna att kompensera pensionärerna, inklusive familjerna till de drygt 600 000 som redan har avlidit under resans gång?

Det femte jobbskatteavdraget, som Andersson och partiledare Löfven, redan accepterat hade räckt för att täcka det mesta av pensionärsskatten. Ett seriöst parti, med demokratiska principer som rättesnöre, hade argumenterat, undervisat, påtalat det orimliga, och lärt det svenska folket att vår demokrati inte godtar diskriminering och att de avsatta pengarna för femte jobbskatteavdraget som ett första steg måste gå till pensionärerna.

Då hade Löfven framstått som ett ämne för en statsman. Jobbskatteavdraget är ingen politisk fråga utan uteslutande en fråga om diskriminering.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel