Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Julfirandet är en salig blandning – biskop Mikael Mogren varnar för avkristnandet av julen

Julfirandet är en salig blandning av traditioner, men också vidareförmedlandet av en en helt sann och sant kristen berättelse.

Annons

Västerås stifts biskop Mikael Mogren varnar för avkristnandet av julen.

Julen är en högtid med starka traditioner. Många av oss upplever förnyad förankring i kyrka och kristen tro under just jultiden. I en så stark och folklig högtid som den kristna julen är det mesta en blandning. Den rödklädde Sankt Nikolaus från dagens Turkiet blir upplyst av Sankta Lucia från Sicilien. Tomtar från nordisk folktro tittar förundrat på änglarna som flyger in över Betlehem. Skinkan och revbenspjällen från svenska bondgårdar låter sig väl avsmakas tillsammans med franska ostar och frukter från Mellanöstern. Allt sammanförs under beteckningen julen och för mig och många andra betyder det en blandning av igenkänning från förr och lite stillsam glädje.

Två påståenden om julen återkommer i olika former så gott som varje år. Jag har hört dem så ofta att det går att ta för givet att de stämmer. Det ena är att julen egentligen bara är en gammal hednisk offerhögtid. Det andra påståendet säger att julevangeliet är en påhittad saga: Skattskrivningen har aldrig ägt rum och Jesus har aldrig fötts. Det ställer också djupare frågor. Behöver julen vara kristen? Kan den inte lika gärna avkristnas?  

Så här i juletid är det hög tid att inte bara reproducera allmänt tyckande. Vi lever i en tid då påståenden inte bara ska tas för givna. Vi behöver granska fakta. Hur var det egentligen med midvinterblotet och finns det något som verkligen har hänt som står i julevangeliet? Är den kristna julen bara en bluff som skyler över en hednisk högtid?

Övergången mellan asatron och kristen tro på Skandinaviska halvön, verkar ha genomförts utan större konflikter. Den senaste forskningen visar att skiftet mellan hedendom och kristendom måste ha varit i det närmaste harmoniskt. Hade det varit konfliktfyllt för de kristna med hedendomen så skulle aldrig kristna kyrkor fått hedniska namn som är fallet på många håll. I landskapen runt Mälaren finns Odensvi kyrka, alltså Odens altare, Torsåker, Tors åker, Fröslunda, Frös lund och så vidare. Det samma gäller kalendern: Skulle det hedniska ha uppfattats som farligt för de kristna ledarna hade veckans dagar inte behållit sina hedniska gudanamn. Fortfarande har vi en följd av dagar med namn efter gudarna: Tyrs dag, Odens dag, Tors dag, och Frejas dag. De skulle ha tagits bort ifall de hade ansetts strida mot den nya religionen.

Det är "Ynglingasagan", första boken i "Heimskringla", som är den enda egentliga skriftkällan när det gäller midvinterblot. Det var den som Carl Larsson illustrerade i klara oljefärger på väldig duk, avsedd för trapphallen i Nationalmuseum. Ynglingasagan är obetydlig som faktabas om asatron. Däremot är den viktig som källa till medeltidens kristna föreställningsvärld eftersom den är sent tillkommen och skriven av kristna. Sagan ger föga fakta om vad de asatroende sysslade med vid midvintertid.

Som ett tyngre fakta har många av oss fått höra att julens röda färg skulle vara blodet från de gamla hedningarnas offerhögtid. Det kan verka rimligt, men det är inte heller sant. Det finns ingen kontinuitet mellan asatro och röda kulor i julgranen. Som mycket annat som vi tycker är gammalt och traditionsenligt kommer det röda från det högre borgerskapets festvanor under 1800-talet. Då var rött och grönt favoritfärger i deras murriga salonger som till jul skulle pyntas med girlanger och röda rosetter. Så inte heller det argumentet håller.

Ungefär varje år inför julen brukar det dyka upp artiklar i medierna som informerar om att vetenskapen numera anser att julevangeliet bara är ett hopkok av legender. Där sägs att kejsar Augustus aldrig anordnade någon skattskrivning och Quirinius var inte ståthållare i Syrien vid tiden för Jesu födelse. Avsikten med dessa artiklar är uppenbarligen att avkristna själva julen.

 Skaparen av vår tideräkning var munk och levde i Rom på 500-talet. Han hette Dionysos Exiguus och det var han som placerade Kristi födelse i tidsaxelns mittpunkt. Dionysos hade säkert sina poänger, men han var inget räknesnille. Det finns få hederliga forskare som menar att Exiguus skulle ha kommit rätt i sin tideräkning och jag vet ingen som faktabaserat hävdar att år 2018 verkligen skulle betyda 2018 år efter Kristi födelse. Munken Dionysius Exiguus missade med sitt klena räknande flera år när han gjorde vår tideräkning. Problemet är nämligen att Quirinius blev ståthållare i Judéen först år 6 e. Kr. och då genomförde han en folkräkning, alltså en skattskrivning. Så en sak är i alla fall säker: Jesus kan inte ha fötts det år som vår tideräkning utgår ifrån.

Vad gäller frågan om eventuella skattskrivningar under kejsar Augustus har man egendomligt ofta missat den mest näraliggande källan, nämligen vad Augustus själv säger i sin självbiografi, "Res Gestae Divi Augusti". Den lät han nedteckna vid 76 års ålder och texten spreds över det Romerska imperiet  genom att den höggs in i monument och tempel för att så många som möjligt skulle ta del av den. Det rör sig om en kejsares syn på sig själv som gudom, men självbiografin innehåller också biografiska korn. Där nämns till exempel skattskrivningen som en verklig händelse.

Ett annat argument mot julevangeliet brukar vara att Josef och Maria begav sig från Nasaret till Betlehem för att skattskriva sig. Enligt Lukasevangeliet hade romarna krävt att alla skulle ta sig till platser från vilka deras familjer härstammade. De som opinionsbildar mot den kristna julen brukar mena att det här är ett argument mot Jesu födelse, eftersom Betlehem inte nämns som Jesu födelseort på något mer ställe i hela Nya Testamentet. En så viktig uppgift borde ha spritt sig.  Det korta svaret är att det finns många olikheter mellan evangelierna, och de har uppenbarligen aldrig rättats till inbördes. Evangelierna står kvar som fyra självständiga vittnesbörd om Jesus Kristus. För övrigt är det enbart evangelierna enligt Lukas och Matteus som överhuvudtaget berör Jesu födelse.  

Anspråken att avkristna julen är varken nya eller värdeneutrala. De har en tydlig idéhistorisk placering, nämligen i de vetenskapliga upptäckterna under 1700- och 1800-talen. Som en följd av dem uppstod rörelser bland teologer med syfte att läsa och förstå de kristna grundskrifterna utifrån de nya vetenskapliga upptäckterna. Det fanns en vilja att med förnuftet och med hjälp av vetenskapliga metoder undersöka Bibeln: Jesu under ifrågasattes, liksom uppståndelsen och förstås jungfrufödelsen. Nattvarden reducerades till enbart en måltid. Det positiva är att Bibelns texter sedan dess varit möjliga att undersöka och diskutera, eftersom inga zoner hålls fredade. Samtidigt ledde det till avmystifiering. Det skimrande och oförklarliga i julens värld släcktes ner. Rysningen och förundran inför det heliga förpassades ut.

En nydanare inom Bibelforskningen var David Friedrich Strauss (1808–1874). I boken "Das Leben Jesu, kritisch bearbeitet" från 1838, ger han sig bland annat på julen och menar att någon skattskrivning aldrig har ägt rum. Strauss huvudkälla var den romersk-judiske historieskrivaren Flavius Josephus. I sin "Historia om de judiska folken" beskrev Josephus grundligt judarnas liv i östra Medelhavsområdet på Jesu tid, som också var hans tid. Långt senare, under 1800-talet, användes Josephus för att kritiskt läsa evangelierna och för att granska deras fakta. De angrepp som riktades mot Nya testamentets texter, besparades helt Josephus. I stället ställdes han fram som ett sanningsvittne som inte behövde ifrågasättas. Den nutida forskningens kritik mot Josephus hantering av fakta, verkar ha varit helt ointressant för Strauss och hans lärjungar. De drevs av idealismen, som var en av 1800-talets stora filosofiska strömningar.

Idealismen, eller snarare den tyska idealistiska filosofin, menade att idéerna fanns före historien, inte tvärtom. För Strauss innehöll Nya testamentet endast myter som hade till uppgift att ge de eviga idéerna en tillfällig klädnad. Strauss ville därför befria kristendomen så att det eviga kunde träda fram. Det som då återstod av personen Jesus var en fattig snickare.

De här 1800-talstankarna har sedan förts vidare i många handböcker och populärvetenskapliga medier in i vår tid. Under några av åren som akademisk forskare fördjupade jag mig i den idealistiska filosofin. Då slog det mig hur ofta dess grundtankar dyker upp i de mest skilda sammanhang. Kärlekens kraft och samhörigheten mellan människor är två exempel på idéer som enligt idealisterna har förkroppsligats i gestalter som Jesus, Buddha, Moses och Gandhi. Märkligt nog tycks stora idéer alltid landa i stora män.

Nobelpristagaren Verner von Heidenstam gjorde poesi av idealismens uppfattningar. I sin sista betydande dikt ”Jordevandrarens pilgrimsdröm” från 1934 har Heidenstam kärnfullt sammanfattat idealismens program. Så här slutar dikten:

”Gudar åldras, gudar falla. Det gudomliga består.”

Det är bra att läsa Heidenstams ord, eftersom kan göra att julens grundbudskap framträder tydligare: Det chockartat kraftfulla med den kristna julen är kroppsligheten som är något annat än idealismens evighetsidéer. Julen bygger på inkarnationen, det vill säga att det gudomliga har blivit en människa med kropp som vi. Medan idealismens filosofer och poeter gärna har tonat ner kroppen och materien och lyft idéerna till något som skulle vara högre, så fungerar inkarnationen på helt motsatt sätt: Den höjer upp materien. Eftersom det gudomliga har fötts till denna världen i form av ett utsatt litet judebarn, så har Gud valt sida: Guds kraft gäller alla utsatta och av livets tilltufsade. Den mänskliga kroppens begränsningar står i kristen tro aldrig i motsättning till det gudomliga. Livet handlar inte om att frigöras från kroppen för att kunna renas till något högre. I stället visar Gud vägen neråt mot det vanliga, riskabla livet genom att födas i en människogestalt av kött och blod. När Kristus föddes i ett stall delade han verklighet med alla oss som kämpar med våra trasigheter och möjligheter. Han blev en av oss i vår söndriga värld.

De finaste julskildringarna jag vet är skrivna av Astrid Lindgren och målade av Elsa Beskow. Emmy Köhler (1858-1925) uttryckte precis vad som är julens fundament i sin vackra julpsalm ”Nu tändas tusen juleljus”. I andra versen säger hon vad saken gäller:

"Och över stad och land i kväll Går julens glada bud Att född är Herren Jesus Krist Vår Frälsare och Gud"

Varför har det varit så viktigt för vissa att förkunna att julens innehåll inte är kristet? När julen i allmänt prat berövas sitt grundfundament och framställs som ickekristen, vad leder det till?

Att julen inte skulle vara en kristen tradition är naturligtvis ingen neutral utsaga, utan en i högsta grad ideologiserad partinlaga. När julen avkristnas får det naturligtvis följder.

Det oroar mig, och då menar jag verkligen att jag ser en fara med avkristnandet av julen. Det beror på att det är en del av avkristnandet av människan och skapelsen. Den har pågått sedan 1700-talet och i framtiden kommer det förstås vara ekonomiskt attraktivt att se människan som en maskin där reservdelar kan bytas ut och avstängningen aktiveras så fort kostnaderna för fortsatt liv blir för höga. Tankar på skapelsen som ett konto att tömma vid behov gynnar möjligen storindustrin, men det är osäkert om planeten Jorden håller för påfrestningarna. I snabb takt tilltar problemen när kristen tro inte längre anses ha något att tillföra vare sig det gäller människan eller skapelsen; då blir det liksom fritt fram. Exploateringen av människa och skapelse kan pågå utan spärr när livets helighet släckts ner. Reduceras vårt existensberättigande till produktion och konsumtion, då blir värnandet om den utsatta människan allt svårare att hävda.

Många kommer den här julen att för första gången hitta hem till kyrkans gudstjänster. Jag anar att det beror på att bön och gudstjänst för alltfler framstår som något avgörande inte bara för skapelsen, utan också för en själv. Kontakten med Guds varma ansikte – Jesus Kristus - förankrar oss. Det vet jag från mitt eget liv.  

Det är min övertygelse att julens fundament - det gudomliga blev en människa som vi – behöver lyftas fram i vår tid. Kanske särskilt behövs det fundamentet när det gäller framtiden?   

Mikael Mogren, biskop i Västerås stift

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel
Annons