Annons
Vidare till vlt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kan Lettland kan förstås även Grekland.

Grekland står på ruinens brant. Under finanskrisen var det Lettland som stod där. Det krävdes sparpaket av sällan skådat slag men Lettland red ut krisen. Man undrar vad som krävs för att Grekland ska inse vad som måste göras.

I ett nytt försök att undvika en hotande statsbankrutt godkände den grekiska regeringen i torsdags ett privatiserings- och besparingspaket som nu ska läggas fram för landets parlament. Paketet ska dels minska det grekiska skuldberget genom en försäljning av statliga tillgångar, och dels sätta stopp för en ökad upplåning genom att pressa ned budgetunderskottet. Om allt går som den grekiska regeringen hoppas kommer underskottet att vara 1 procent 2015.

Budgetförstärkningarna och privatiseringarna är ett krav för att landet ska kunna erhålla ytterligare nödlån från Internationella valutafonden (IMF). Nödlånen är en absolut nödvändighet för att landet inte ska gå i konkurs. Grekland saknar ekonomi och kreditvärdighet för att på egen hand reda ut sin situation.

Men det nya åtstramningspaketet är ingen garanti för att utvecklingen skulle gå att vända. För det första måste paketet så klart godkännas av parlamentet. För det andra måste det också i praktiken ge de intäkter som utlovas på papperet. Den grekiska regeringen hoppas att försälj-ningen av statliga bolag ska ge motsvarande ungefär 500 miljarder kronor.

Men flera av bolagen är i så dåligt skick att privata investerare knappast kommer att slå till om inte utropspriserna sänks. Och vad det gäller besparingarna och skattehöjningarna, bygger det på att skatte-intäkterna faktiskt flyter in till staten, något som tidigare varit ett problem.

Från allt fler håll hörs dock röster om att landet bör tillåtas ställa in betalningarna och gå i konkurs, på samma sätt som Argentina tvingades göra i början av 2000-talet. Detta skulle vara en hård smäll för banker och finansinstitut med en stor exponering mot Grekland. Men kanske är det en bättre taktik att respektive land får rädda sina banker vid en grekisk konkurs än att euroländerna och IMF fortsätter att pumpa in pengar i den grekiska ekonomin.

Kostnaden och konsekvenserna av de respektive alternativen bör vara vägledande för hur omvärlden agerar. Att den grekiska statens akuta finansieringskris löses är inte bara av intresse för grekerna själva, för grannländerna, de inblandade bankerna och euroländerna. Följderna av ett misslyckande eller en illa hanterad statsbankrutt kommer att få efterverkningar runt om i världen.

Kanske är det så enkelt och samtidigt obehagligt att det är först när man verkligen står vid ruinens brant, som man är beredd att fatta de nödvändiga besluten. Finansminister Giorgos Papakonstantinou sade visserligen redan för ett år sedan att landet står inför ett val – snickra ihop ett sparpaket så att man kan få nödlån från IMF och övriga eurozonen eller gå i putten. Det verkar dock inte ha tagit skruv. Befolkningens protester mot nedskärningar och allt vad sparpaket heter bara fortsatte.

När Lettlands ekonomi störtdök under finanskrisen tvingades landet ta till närmast drakoniska besparingar, men nu är man tillbaka på banan.

Kan Lettland, kan förstås även Grekland. Frågan är bara om det krävs en konkurs för grekerna att inse det.