Annons
Vidare till vlt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kristdemokraternas ständiga balansakt runt fyraprocentsspärren kan knappast vara bara Hägglunds fel.

Kristdemokraterna har det tufft opinionsmässigt och just nu rasar en strid om partiledarskapet. Partiet skulle behöva definiera och stärka sin politik i stället för att bråka.

2011 var året då Sverige fick se hur det gick till när fem av sju riksdagspartier skulle byta partiledare. I det femte är det i och för sig osäkert om det blir något byte men tillräckligt mycket av processen som föregår avgörandet i slutet av januari har skett under året för att det ska vara relevant i sammanhanget.

Det började med Socialdemokraterna, med en näst intill hermetiskt tillsluten process för de flesta utanför partiet. Val-beredningen for land och rike runt för att prata med medlemmar men ytterst lite sipprade ut från dessa möten. Och så blev ju reaktionen på valberedningens kandidat en förvånad, kollektiv höjning på ögonbrynen från såväl allmänhet som massmedier.

Efter att valberedningen gjort sitt val har partiet alltid slutit upp bakom den nominerade och så skedde även denna gång. Jakten på en ny partiledare hade dessutom föregåtts av ett dåligt valresultat och en hårt kritiserad, och avhoppad, Mona Sahlin.

Sedan följde Miljöpartiet, vars valprocess var raka motsatsen till Socialdemokraternas. Processen var öppen och kandidaterna många. Till skillnad från Socialdemokraterna var bytet av ledare väntat och odramatiskt. Man visste ju att man skulle välja nya efter Maria Wetterstrand och Peter Eriksson, då språkrör bara får sitta i nio år.

Parti nummer tre att byta partiledare var Centern. Maud Olofssons beslut att avgå hade mognat fram under en längre tid, kanske inte helt opåverkad av kritiken mot henne. Även här var processen öppen och kandidaterna flera. Det blev jämnt mellan huvudkandidaterna men något högljutt, internt knorrande över valet av Annie Lööf har inte hörts.

I det fjärde partiet beslöt sig äntligen Lars Ohly att kliva åt sidan som Vänsterpartiets ledare. Flera kandidater fanns men valberedningen beslöt att nominera Jonas Sjöstedt. Någon strid var det knappast tal om utan processen handlade mest om bryderiet att den bäste kandidaten var en man. Kon-gressen äger rum i början av januari nästa år.

I det femte partiet, Kristdemokraterna, bråkas det för fullt just nu och inför öppen ridå. Mats Odell valde redan i oktober att ta strid mot ordförande Göran Hägglund. Att valberedningen bestämde sig för att nominera Hägglund och dessutom vill peta Odell från partistyrelsen, har inte dämpat Odells kampvilja. Han vill tvärtom att partiledarfrågan ska avgöras på rikstinget i slutet av januari och att det därmed ska åskådliggöras hur stort – eller litet – stödet för Hägglund egentligen är.

Det är mer regel än undantag att Krist-demokraterna har det tufft opinionsmässigt. Men partiets ständiga balansakt runt fyra-procentsspärren kan knappast bara vara Hägglunds fel.

Men skulle Odell vara den som kan lotsa Kristdemokraterna ur den opinionsmässiga knipan? Han har suttit med länge i parti-toppen och varken opponerat sig nämnvärt eller utmärkt sig. Och blir det bara en personfråga är det i dagsläget svårt att se att Odell skulle vinna en popularitetsomröstning.

Vilken politik skulle Odell driva och för vilka väljare? De på den högerkristna, värdekonservativa kanten röstar redan på Krist-demokraterna och skulle inte innebära någon skjuts uppåt i opinionsmätningarna.

Nja, det blir nog till att fortsätta kämpa om mittenväljarna ändå, och profilera sig bättre i de frågor som ligger partiet varmast om hjärtat. Rikstinget får avgöra vem av Odell och Hägglund som ska leda den kampen.