Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika: Dags att slänga ut Albert Engström från toaletten?

Annons

De glammar på scenkanten medan ridån bakom dem långsamt lyfter och vi anar i fonden: ett gigantiskt hakkors.

Den begåvade scenen finns i Mephisto på Göteborgs Stadsteater, en bild av Weimartiden när nationalsocialismen smyger på. Ingen som sett pjäsen missar parallellen till högerextremismen som växer i dagens Europa.

Vi skulle ha en weekend med god mat och bubbel men släpar pjäsen med oss och diskuterar Europa, populism, rasism och stängda gränser.

Vi går till Röhsska museet för att se modedräkter men det är inte där vi blir stående, dottern och jag, utan framför klassiska karikatyrer av judar ur den antisemitiska nazipropagandan. Samtalet fortsätter, om ormen som väser bakom demokratierna, vikten av att ha huvudet på skaft och se historien.

Vi är eniga: så nödvändigt att låta karikatyrerna sitta kvar på Röhsska, låta hakkorsen vaja på teatern. Vår historia får aldrig städas bort i normkritiskt nit, bara diskuteras.

Jag sväljer några gånger och frågar henne som växt upp under mitt tak:

– Men affischen hemma på toa då? Ska den få sitta kvar?

Hon tittar på mig. Där i guldram sitter Pyttans AB- och CD-lära av Albert Engström och samtida kulturmän, tillkommen i Sandhamn 1896, säkert runt några kalla pilsner i en syrenberså.

Jag köpte affischen för 20 år sedan, verserna är roliga och berättar om Engströms tid, den han och herrarna satte sitt spirituella sökarljus på: ”Röntgenstrålen satt i sätet, visar doktorn innanmätet.

”Ostron ätas helst av såna vilka leva på att låna”.

Men här finns också de rasistiska klichéerna:

”Bara kaffern, Pyttan lill, kissar var och när han vill” och ”Niggern är så svart om magen, att han mörkrädd blir om dagen”.

Pyttans AB o CD-lära har sedan länge fått sin dom i debatten liksom seriealbumet Tintin i Kongo och tecknaren Stina Wirséns Lilla Hjärtat, kritiserad för att vara ännu en ”blackface” eller ”pickaninny”.

Jag har kluven låtit affischen sitta, beredd att en dag få skit för att jag hållit rasistiska schabloner vid liv. Borde jag slänga den?

Nu frågar jag henne som kan alla verserna utantill sedan barnsben.

Hon tänker.

– Låt den sitta, så länge. Den är ett tidsdokument. Som barn hade man så mycket annat som formade värderingarna; föräldrar, skola. Och du, Tintin i Kongo var värre!

Visst ja, den fanns också hemma!

Än en gång rannsakar jag mitt föräldraskap, men tröstar mig med det jag ser framför mig: en person som jag vet försvarar människors lika värde.

Men vår ”temahelg” är utmattande.

Vi lämnar Röhsska och går och tar en pizza.