Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Äntligen Tranströmer!"

- Äntligen, utbrister Staffan Bergsten som i våras gav ut ett stort diktarporträtt över Tomas Tranströmers liv och gärning.

Annons

Litteraturvetaren och västeråsaren Staffan Bergsten, mångårig medarbetare i VLT, gläds åt Svenska Akademiens beslut.

- Det är vad många i världen hoppats på. På det viset är det ingen överraskning, det överraskande är att Akademien till slut har insett att det är dags.

Hade du trott att han skulle få priset?

- Nej jag hade gett upp hoppet. Vad han själv tror och tycker om detta vet jag inte. Jag har fört det på tal, men han bryr sig inte om det.

Men vad tror du är hans reaktion idag?

- Jo men det är klart att han är glad. Och några miljoner skadar väl inte!

Tillsammans med sin familj flyttade Tomas Tranströmer till Västerås 1965 då han fick en tjänst som psykolog vid landstingets PA-råd. De bosatte sig i ett radhus på Infanterigatan.

Staffan Bergsten beskriver Tomas Tranströmers tillvaro både då och senare som ett väldigt normalt liv.

- Han gör sig aldrig märkvärdig på något sätt.

Staffan Bergsten skriver i sin bok att Tranströmer i sin diktning kastar sina blickar ut i det okända. Om läsarna ställer sig bakom ryggen på Tranströmer och kikar över hans axel ”händer det att vi uppfattar en glimt av det outsägliga”.

- En storhet består i att man känner att han är stor men det är svårt att sätta fingret på det. Det är något hemlighetsfullt över det. Det gåtfulla i tillvaron anar man även i hans naturdikter. När han talar om träd och blommor så är alla budbärare av något som vi inte riktigt begriper och det är spännande.

Mer läsning

Annons