Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Både flower och power i Hair

Musikalen Hair på Stockholms stadsteater är en musikalisk glädjeexplosion – kryddad med nakenchocker. Men innehållet har för länge sedan passerat bäst före-datum.

Annons
Albin Flinkas och ensemblen i Hair.

Uppsättningen är generös med både flower och power. Texten är bitvis så flummig att man kan undra vad författarna knaprade på när de skrev. Samtidigt har föreställningen med sin räcka av starka låtar en kraft som inte går att förneka.

Stockholm stadsteater har hyrt in en ung ensemble med sångare och dansare som åstadkommer proffsig musikalunderhållning som på den bästa av privatteatrar. Och orkestern är av högsta klass.

Musikalens story är rörig och det är mest lösa associationer som för handlingen – i den mån den existerar – framåt.

Men till slut utkristalliserar sig historien om Claude som inte kan förmå sig att bränna inkallelseordern från armén som vill ha hans tjänster i Vietnam. Albin Flinkas gör rollen med stark närvaro och intensitet. Claudes motpol är den självsäkre Berger som välsjungande Fredrik Lycke spelar med bra pondus.

Drogromantiken i Hair är förstås omöjlig i dag. Regissören Ronny Danielssons lösning är en (alldeles för lång) drömscen med makabra droghallucinationer, så att ingen ska kunna missa att det egentligen är dumt med knark.

Även i övrigt har tiden nog sprungit ifrån denna flower powernostalgi. Och det känns påklistrat när Claire Wikholm med stolpiga repliker ska agera nostalgisk tant som minns tillbaka.

Men kanske är det överdrivet gnälligt att fokusera på detta, för det svänger ju onekligen på Stockholms stadsteaters stora scen när musiker och sångare släpper loss i Aquarius, Let the sunshine in och de andra gamla godingarna.

Mer läsning

Annons