Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bok: Häxprocesserna - ett dokument om en mörk tid i vår historia

Agneta Nyholm Winqvist: Där mörker möter ljus - en resa i kvinnohistoria
ISBN 978-91-983641-0-1

Annons

Vi är många som har upptäckt det sent och yrvaket. Häxförföljelserna på 1600-talet ägde inte rum i något avlägset "där borta" utan här i Sverige, och värst härjade de i Ångermanland. Av de drygt 300 personer som avrättades under häxhysterin i Sverige dog 71 i Torsåker i ett horribelt blodbad den 1 juni 1685. I många trolldomsrättegångar gällde anklagelserna att någon med magi skaffat sig fördelar på andra bekostnad. Men här ägde de genuina Blåkullaprocesserna rum, där barn togs till vittnen och främst kvinnor påstods ha farit till Blåkulla och festat med djävulen.

Bålet flammar - på bilden i en film, men för bara 300 år sedan var det ohygglig verklighet för människor i Sverige.

I boken är det inte Torsåker utan Härnösand som står i fokus; biskopssätet, lärdomsstaden. Vid - och under - samma gator som dagens Härnösandsbor trampar har oskyldigt anklagade fängslats, förhörts, torterats och dömts, och sedan tvingats gå till sin egen, ibland också sina döttrars, avrättning. När författaren pekar ut exakt var det skedde kommer historien nära.

Det gör också de detaljerade, personliga och ohyggliga berättelserna från processerna. Hur kändes det att nästan torteras till döds för att bekänna något man inte har gjort, och om man ändå motstår kanske ens barn får smaka tortyren? Hur mådde barnen som pressades att sända sina egna mammor in i döden? Hur känner en mor som själv är dödsdömd men som i ett sista försök till värdighet försöker få sin tillika dödsdömda dotter att också bekänna, så att flickans stympade lik i alla fall ska grävas ner i vigd jord efteråt? Hur känner de som förstår att avrättningshysterin hotar att rusa vidare i ett blodbad på barn? Här stiger dessa människor fram och blir våra medmänniskor, samtida - ja, rentav vi själva. Det värker i kroppen och skär i själen.

Rannsakningsprotokoll fört under 1600-talets trolldomsprocesser i Västernorrland. Förvaras på Länsmuseet Murberget i Härnösand.

Hur kunde det ske? Här finns - och måste finnas - många svar. Några lyder orostid, nödtid, maktmissbruk och olyckor som måste skyllas på någon, och ideologisk disciplinering av folket, inte minst religiöst - här i norr var folktron stark och samer och finnar kom med avvikande trosuppfattningar.

Boken tar upp flera svar, men lägger tonvikten vid att främst kvinnor råkade illa ut, och att det kunde ske för att kvinnans ställning försvagats under kristendomen, som saknar kvinnliga gudomar, och att starka kvinnor därför var en styggelse.

Här tycker jag boken gör det för enkelt för sig. Visst var vissa präster hängivna häxjägare och visst kan fundamentalister (liksom deras motståndare) hitta stöd i Bibeln. Men andra präster tog motsatt ställning trots att de också saknade kvinnliga gudomar. Trolldomskommissionen var ett statligt organ, inte ett kyrkligt. Att gudinnedyrkan under brons- och järnåldern skulle ha gjort kvinnor mer jämställda med männen är omtvistat. De arkeologiska fynden är få och mångtydiga, och i exempelvis antikens Grekland var kvinnorna helt underställda männen fast gudinnor ingick i kulten.

Det finns många exempel på att Nordens kvinnor vann på kristendomen - den förbjöd männen att ha bihustrur, förbjöd barnamord, gav kvinnor bättre arvsrätt och släppte in dem i himlen eftersom den höll man och kvinna lika inför Gud, medan asarnas Valhall var förbehållet krigare. Jag har också svårt att smälta vissa konspirationsteoretiska inslag, som att (också det moderna) Härnösand medvetet skulle ha tystat ner sin inblandning i häxprocesserna.

Författaren Agneta Nyholm Winqvist.

Som jag uppfattar det är bokens andra del ett uttryck för författarens feministiska livstolkning, medan den första, som levandegör själva häxprocesserna, är ett viktigt dokument om en del av vår historia som bör lyftas fram mer - där instämmer jag helt. Men mindre som ett feministiskt projekt än ett allmänmänskligt, ett av flera fruktansvärda vittnesbörd om hur illa det går när människans behov av att utse syndabockar får fritt spelrum.

Om hur lätt det är att grupptryck och galenskap fattar varandras händer och gör offren chanslösa från början. Om hur överheten alltid lyckas rikta fokus bort från sina egna förehavanden och spela ut de små människorna mot varandra. Bara genom att berätta om häxprocesser, om judepogromer, om totalitära regimers jakt på oliktänkande kan vi känna igen galenskapen nästa gång den visar sig i historien. Oavsett mot vem den riktar udden.

För Plus-kunder: Teater Västernorrlands pjäs "Häxor" - på Riksteaterturné nästa vår

Mer läsning

Annons