Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En ulv som liknar ett lamm – Henrik Bromander borrar i manligheten

BOK: Niklas Darke har läst Henrik Bromanders roman om en man som muterat för att smälta in.

Annons

I nya romanen ”Bara en kram” borrar Henrik Bromander vidare i manligheten.

Nog skruvar en på sig när en läser Henrik Bromanders nya bok, den tredje i hans romantrilogi om maskulinitet.

Och inte bara för att huvudpersonen, författare till den dagbok som utgör största delen av romanens textmassa, genomgående använder sig av ”en” i stället för ”man” – som jag i stycket ovan.

Fast det gör säkert sitt till. Även bland genusdrillade skribenter (i synnerhet snubbar) utgör detta indefinita pronomen utan fristående objektsform en gräns som många tvekar att passera.

Vad nu det beror på. Själv brukar jag anföra grammatiska argument.

Denna tvekan gäller dock inte frilansjournalisten Jens Svanström, född med en-språket som modersmål och Nina Björk i blodet. Likt fesken rör han sig i 2010-talets göteborgska medievatten och skriver knallhårda krönikor där han dissar gubbslem och hissar radikalfeminism, men utan att på riktigt granska sig själv: Vad har jag för del i detta?

Det tycker han sig redan ha svarat på. Han har ju ”tagit ställning”, med högsta bombastiska eftertryck.

”Varje ny statusuppdatering jag gör är en sten i det feministiska bygget, varje batalj jag utkämpar mot ett högertroll eller en liberal låtsasfeminist är lika viktig som nödvändig.”

Men Jens har egentligen bara vänt på steken: där ”inte alla män”-männen vägrar se gruppen mäns kollektiva ansvar för könsförtryck, ser Jens enbart ett kollektivt ansvar.

Sig själv räknar han dock inte till detta kollektiv, och det är i den piruetten han gör sitt eget ansvar osynligt. ”Vi” i betydelsen ”alla män” är för honom en språklig figur – det inbegriper alla andra män. Och då blir ju ”vi” samma sak som ”dom”: dom som inte fattar det jag fattat.

Likt fesken rör han sig i 2010-talets göteborgska medievatten och skriver knallhårda krönikor där han dissar gubbslem och hissar radikalfeminism, men utan att på riktigt granska sig själv.

Det är en manlighet som har muterat och blivit ett med språket för att smälta in i omgivningen, men utan att förändras till sitt väsen. Jens är en ulv som tror han är ett lamm, och i dagboksdelarna där läsaren bara tittar ut genom hans egna ögon är ”Bara en kram” en rysligt bra roman.

Jens äter och betygsätter en kycklingwrap. En stabil tvåa. Han funderar över förlorade vänskaper och brustna relationer. Han svänger ihop en krönika och spetsar till den, den blir viral. En tjej han har haft sex med en gång cyklar förbi utan att hälsa, ”jättesöt och fin”. Han blir utsedd till redaktör för en gratistidning och börjar genast kompromissa med allt han håller heligt. Han betygsätter fler måltider, och tjejer. Han ser en lapp på golvet efter ett one night stand och får ont i magen.

Han liknar så många, han är så bekant på något sätt. Men den där händelsen som fladdrade förbi var väl ett … övertramp? Övergrepp?

Det står inte. Men det både syns och känns, eftersom läsaren följer Jens så tätt i hälarna.

Ju längre berättelsen lider desto mer uppenbar blir sprickan som löper genom Jens. När han skaffar flickvän och monterar henne som en möbel i sin tillvaro är det som om läsaren får ytterligare ett par ögon att se på honom med, och det är på både gott och ont. Boken kanske vinner i tydlighet, men tappar en del i närhet.

Men det är ofta både vidrigt och roligt och avslöjande, som när Jens inte lyckas få Maja att komma:

”Jag började gråta, förklarade hur viktigt det är för mig att hon har det skönt, att tjejens njutning alltid är prio ett för mig. Hon skyllde på stress, allt detta med flytten och familjen och så vidare. Hoppas hon slappnar av mer då.”

Alltså. Han började gråta.

Jag är ganska kluven till hur den här romanen utvecklar sig mot slutet. Å ena sidan är den dramaturgiska stegringen effektiv och förmodligen nödvändig, å andra sidan sker den på bekostnad av det som jag uppfattar som Bromanders egentliga ärende.

För ju mer spännande det blir, desto mer främmande och monstruös blir Jens.

Desto mindre vi.

Poängen är väl att han inte är en främling.

*

LITTERATUR

Henrik Bromander

”Bara en kram”

(Atlas)

Mer läsning

Annons