Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Laura Lindstedt om stora och lilla döden

Sju kvinnor möts sekunderna efter döden. Det och en hejdundrande orgasm inleder Laura Lindstedts roman "Oneiron".
Boken har nominerats till Nordiska rådets Litteraturpris, hyllats och prisbelönats men också orsakat den första debatten om kulturell appropriering i författarens hemland Finland.

Annons

17-åriga Ulrike anländer sist till den vita tomheten, det mellanrum mellan liv och död som Laura Lindstedt har skapat i "Oneiron". Det påminner en smula om kristendomens skärseld, men är helt befriat från religiösa övertoner.

Ulrike behöver inte be om förlåtelse för sina synder. Tvärtom blir hon omedelbart vid ankomsten belönad med den bästa orgasm hon någonsin har upplevt – även om ingen frågade henne om hon verkligen ville bli slickad av en extremt mager, judisk konstnär från New York.

– I Finland brukar man kalla orgasm för "lilla döden" – är det samma sak i Sverige? undrar Laura Lindstedt där hon sitter i en fåtölj i ett av förlaget Norstedts paradrum med utsikt mot vattnet.

– Det är en metafor, men jag tänkte att jag kunde använda den rent konkret. Kvinnorna som befinner sig i det här tillståndet börjar också snabbt förlora förmågan att känna. De kan se, höra och tala, men upplever inte längre sensationen av att ta på någon och känner inte när de blir vidrörda. Eftersom Ulrike är den sist anlända får hon orgasmen som en sorts välkomstpresent.

Berättelsen om hur sju kvinnor från olika världsdelar, med olika bakgrund och olika modersmål, tvingas kommunicera och samarbeta med varandra för att ta sig vidare från den vita intigheten har kritikerrosats både i Finland och internationellt. Svenska kritiker har övertrumfat varandra med superlativer som "spektakulär" och "magnifik" och boken har belönats med såväl Finlandiapriset som nominerats till Nordiska rådets litteraturpris.

– Jag tar det så klart med stor tacksamhet, men det känns också lite märkligt, konstaterar Laura Lindstedt. Boken har sålts till tolv länder och nu när den översätts känns det inte längre som att det är min bok. Även om översättningen är fantastisk så förändras språket så mycket.

Just nu skriver Laura Lindstedt på sin tredje roman. Den kommer inte att ta sju–åtta år att fullborda som de tidigare, säger hon.

Döden har alltid varit ett självklart ämne för henne. Tre självmord i släkten har gjort att hon redan från barndomen har funderat mycket över döendet och vad som händer efter döden.

– Efter att "Oneiron" kom ut får jag hela tiden frågan vad jag tror ska hända. Min mormor och min mammas systrar är väldigt religiösa, men det är inte jag, jag har inte Gud. Jag tror helt enkelt att vi ruttnar bort när vi dör. Men jag älskar det västafrikanska sättet att tänka: att vi dör två gånger, först en gång på riktigt och sedan en andra gång när ingen längre minns vem du var.

Det tog henne åtta år att skriva "Oneiron". Det komplexa romanbygget och skildringen av de sju kvinnorna krävde sin rätt. Kapitlen om den judiska konstnären Shlomith-Shkhina är späckade med fotnoter som bland annat refererar till studier om förekomsten av anorexi hos judiska kvinnor. Ändå var hon oförberedd när en debatt om kulturell appropriering blossade upp i Finland med anledning av hennes roman. Hur kunde hon som icke-judisk finländare ta sig friheten att skriva om en judisk kvinna?

– Jag blev anklagad för att stjäla någon annans historia. Personen i fråga menade att jag inte fick skriva den här typen av berättelser utan borde hålla mig till att skildra saker från min egen bakgrund – men i sådana fall skulle det knappt finnas någon litteratur. Samtidigt vet jag att den här frågan är så mycket större och djupare än så, säger hon..

Det märks att ämnet är känsligt, men Laura Lindstedt väjer inte för frågorna. Hennes sätt att kommunicera framstår som ovanligt enkelt och rakt. Ändå är ett av hennes återkommande teman problemet med att verkligen nå fram till andra människor.

– Man har sagt mig att jag är lätt att tala med. Jag tycker om människor, jag tycker om att vara med andra, jag tycker om att le och tala. Ändå finns det en djup längtan inom mig att verkligen nå fram. Jag tror att det är källan till mitt skrivande.

Fakta: Laura Lindstedt

Ålder: 41 år.

Bor: I Helsingfors i Finland.

Bakgrund: Har sedan lång tid tillbaka arbetat med sin doktorsavhandling i litteraturvetenskap om problemet med kommunikation i den franska författaren Nathalie Sarrautes verk. Bokdebuterade 2007 med "Saxen", en berättelse som kretsar kring adoption och som nominerades till Finlandiapriset. När "Oneiron" kom ut i Finland 2015 nominerades den också till priset – och vann det.

Gör, förutom att skriva och läsa: Träffar vänner och sportar. Har precis tagit upp en ny hobby: balett. "Det intresserar mig att se vilka möjligheter min medelålderskropp har nu."

Bästa bok om döden: Leo Tolstojs "Ivan Iljitjs död", Simone de Beauvoirs "Avled stilla" och José Saramagos "Dödens nycker".

Oneiron": Grekiska för "dröm" eller "hallucination".

Aktuell med: Den svenska översättningen av "Oneiron". Boken är också nominerad till Nordiska rådets litteraturpris som delas ut i Helsingfors den 1 november.

Mer läsning

Annons