Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Cornelis vemod i levande ljus

Hans-Erik Dyvik Husby tar sin Cornelistolkning från filmduk till scen och har ett stearinljus med fladdrande låga som sällskap.

Annons

Jag förtjänar smockan i konserthuset. Går till Hans-Erik Dyvik Husbys spelning och är bränd till tredje graden efter Cornelisfilmen där den kuddmjuke norrmannens närvaro och röst räddar ett manus som punktsvetsats till aktörernas munnar.

Med en titel som I ljuset av Cornelis garderar sig Vreeswijktolkaren att inte hamna i Vreeswijks skugga. Sedan, under balladen om Elisabeth, slår det mig vad allt handlar om. Ser värmeljuset som fladdrar på det lilla bordet invid sångaren.

Han är klädd i svart, konserten är musikalisk minnesstund och ljuset är Cornelis. Dyvik Husbys upptäckt och tolkningar av mäster Wreeswijks musik visar trubadurens djupa dalar i dagsljus och lämnar de trådslitna publikfavoriterna därhän (exempelvis Hönan Agda som Cornelis själv tröttnade på).

Det handlar om mer än att resa fallna glas efter festen, torka tårblöt kajal från kinderna och fortsätta i livet trots hjärtats förlust och själens skärsår.

Hans-Erik Dyvik Husby fångar exakt vad Cornelis hade blick och öra för: vemodiga vaggvisor för människor med vaknätter.

Som i Felicia adjö eller tolkningen av mötet mellan Fredrik Åkare och Cecilia Lind och orden som aldrig sägs medan sommarnatten svalnar kring Öckerö loge. Signaturmelodier till ågren-dagarna, kärlekstecknen och legionerna av självförbrännande, efterlämnade män.

En stund för svekets höga visa, gravskrift över brusten tvåsamhet eller en mild barnkammarröst mellan örngott och gosedjur.

Vår låga fladdrar, men än brinner ljuset och värmer oss när vi vill. Och mellan ögonblicken ska livet hinnas med.

Vad: Hans-Erik Dyvik Husby – I ljuset av Cornelis

Var: Västerås Konserthus

När: I lördags kväll

Mer läsning

Annons