Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De vet vad publiken vill ha

Konserthuset är fyllt med fans när Sten Stanley står på scen. Och gubbarna i bandet tar med sin publik på en nostalgifärd genom femtio år på scen.

Annons

1-2-3-4. 1-2-3-4. Det rycker i buggnerven när Sten Stanley drar i gång med Leende guldbruna ögon.

I publiken stampas det i takt med fötter, det trummas med fingrar mot låren och det vickas på huvuden. Och man kan tycka vad man vill om dansbandsmusik och dansband, men vem kan inte sjunga med i en Sten Stanley låt?

Bandet själva säger från scen att de kör på. Det är inget krångel, utan raka rör som gäller. Och visst är det så. De gör sin sak, sjunger sina sånger, kör sina synkade rörelser, småpratar med publiken och berättar turnéminnen. Det är väl inövat, bröderna Sten och Ebbe Nilsson kan hantera sin publik. De vet vad publiken vill ha. Och publiken vill ha hitsen.

När Sten frågar ”Kommer ni ihåg Grindslanten?” Jaaaa, går suset genom publiken.

Bandet har spelar in över 50 album. Över 800 låtar. Och turnerat elva varv runt jorden. Efter pausen i showen drar de en lapp ur låtholken där publiken lämnar önskningar under pausen. Ingenting kan stoppa mig dras. Och gubbarna plockar fram den ur minnet direkt. Bland 800 låtar.

Kvällens gästartist blir också en nostalgitripp. Claes-Göran Hederström, melodifestivalvinnaren från 1968, kommer in och kör sin Det börjar verka kärlek banne mig. Okej, han lever på sin stora kultförklarade låt, och han står mer eller mindre kvar på samma plats när han sjunger och vickar knappt på höften, men ändå. Den där Claes-Göran. Ååhhh.

Det är något speciellt med gubbar ändå.

Mer läsning

Annons