Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En pjäs för alla åldrar

Hopp och förtvivlan, skratt och gråt. Teater Västmanlands uppsättning av Romeo och Signe innehåller det mesta.

Annons
Sannamari Patjas och Jakob Fahlstedt som Signe och Axel Torstensson ur pjäsen Romeo och Signe på Teater Västmanland.

I en av de finaste scenerna vaggas Signe in i ett ”halvlyckligt dåsigt tillstånd”. Hon har blivit sviken, lämnad och bortstött.

Signe gråter nästan hela tiden. Men gråten är inte enbart en symbol för sorg, lika mycket är det en symbol för att vara nära sig själv. I programbladet skriver manusförfattaren Staffan Westerberg att han känner sig ”varm och hemma på nått sätt” när han gråter.

Regissören Kajsa Isakson har placerat den unga Signe i en skruvad och poetisk värld. Vita paraplyer ramar in scenen och karaktärerna är härligt överdrivna.

Det är fartfyllt, färgglatt och absurt men det tummas aldrig på allvaret. Kajsa Isakson har, liksom Staffan Westerberg, den sällsynta förmågan att ta barn och vuxna på allvar.

För det handlar om livet, döden och olycklig kärlek. Motgångarna avlöser varandra för Signe. Många gånger är det nattsvart men saker och ting förändras, plötsligt sker en oväntad vändning som ger nytt hopp.

Skådespelarna och musikerna har det hektiskt. De byter kostymer mest hela tiden och det är lagarbetet som får en timmes teater att kännas på tok för kort. Den nyskrivna musiken är väl integrerad och förhöjer känslan.

Det är svårt att inte nämna Jacob Fahlstedt som spelar ut hela sitt register i rollen som Signes gosedjur, en neurotisk och kärlekstörstande krokodil.

Ofta är det en klyscha att rekommendera en föreställning för människor i alla åldrar. Men den här gången känns det ovanligt motiverat.

Mer läsning

Annons