Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett gastkramande släktdrama med djupgående konsekvenser

BOK: Cecilia Persson om Anna Schulzes "Kidnappningen".

Annons

Anna Schulze. Foto: Hans Alm

Om man inte visste att Anna Schulzes senaste roman är en autentisk berättelse som bygger på ett unikt historiskt material så skulle man kunna läsa den som en rafflande thriller som skulle placera henne som ett nytt stjärnskott på deckarhimlen.

”Kidnappningen – en släktberättelse” är nämligen en oerhört spännande bok med en intrig som leder tankarna John le Carrés spionageböcker med George Smiley som huvudperson men här är huvudpersonen Anna Schulzes egen far ─ vilket ger boken en särskilt drabbande personlig dimension.

”När min pappa var elva år så blev han kidnappad av sin mamma” och den inledande meningen slår så att säga an tonen för den hjärtslitande berättelsen om barnmisshandel, pennalism, känslomässiga störningar, kärlek, passioner, äktenskap, skilsmässor, psykodramor och skoningslösa rättsprocesser om vårdnaden för två utsatta barn som pågår under många år.

Vad Anna Schulze försöker göra är att förstå vad som ledde fram till att hennes farmor Daisy år 1936 fattade det dramatiska beslutet att kidnappa hennes far Ragnar Schulze och hur faderns barndomstragedi påverkat hennes eget liv.

Det är imponerande hur Anna Schulze tar sig an den diarieförda dokumentationen som finns angående en släkt som slits sönder inifrån och som får förödande känslomässiga och ekonomiska konsekvenser för alla inblandade parter. Det som imponerar är att hon orkar gå igenom detta historiska sprängstoff som i varje rad förtäljer hur de vuxna personerna kring hennes far Ragnar och fastern Gunilla var oförmögna att se till barnens bästa och att syskonen blir offren i denna bittra kamp. Men, vad som ger boken dess verkliga styrka är att när historien rullas upp steg för steg så väcker det också en förståelse för att mormor Agda, farfar Harald och farmor Daisy också är offer för omständigheter som de inte riktigt kan belastas för.

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Anna Schulzes reflektioner kring hur den komplicerade berättelsen skall skrivas sammanflätas som en del av den pågående undersökningen av den övergripande och smärtsamma frågeställningen: Hur kunde det bli så här illa och varför agerar människor som de gör? Det finns en distanserad blick som samsas med ett empatiskt förhållningssätt, trots att Anna Schulze växte upp med en frånvarande far och att själva frånvaron gör honom ständigt närvarande.

Den som ensam tar huvudansvaret för familjen Schulze är mamma Birgitta som paradoxalt eller symboliskt nog ─ blir en otydlig skuggfigur men som strängt taget är den enda fungerande föräldern och känslomässigt stabila vuxna personen, i den sammantagna dysfunktionella relationsdramatiken.

Går det att skriva sig fri? Frågan blir hängande utan något entydigt svar men vad som är helt uppenbart är att alla blev fångar i en ofrivllig livsberättelse och att Anna Schulze genom att skriva den här värdefulla boken skapade mening. ”Kidnappningen – en släktberättelse” är en meningsskapande berättelse.

Om skrivandet befriade Anna Schulze från barndomens sår och sociala arv, kan bara hon själv besvara och som läsare vill man gärna tro att hon fick sätta punkt för den långa sorgen efter en högt älskad och komplicerad far.

*

LITTERATUR

Anna Schulze

”Kidnappningen – en släktberättelse”

(Wahlström och Widstrand)

Mer läsning

Annons