Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Flamsigt om trasig Joplin

Vore jag tonårsförälder och hade sett Turtle Blues hade stora telefonkedjan varit igång nu. Det är inte ofta utanförskapet får så falska förtecken.

Annons
Fantastisk musik och hattbytarhumor. Sångerskan Cecilia Bergqvist i Turtle Blues, om Janis Joplins liv och öde.

Hon var trasig redan i uppväxtåren, rock- och bluesstjärnan Janis Joplin med leopardklorna i rösten. Undrar om tonåringarna som ska se showen lär minnas musiken eller sångerskan Cecilia Bergqvists Joplinröst? En sak vet jag: minnesbilden av ett liv dräpt av droger skildrat som 70-talsironisk garderobshumor med obesvarade frågor om mobbning utanförskap lär sitta kvar. Och det är synd.

Den för Joplin så viktige tenorsaxofonisten Terry Clements gestaltas här av en krumelur i tajta, turkosa byxor, Mowgli-frisyr och sandaler som vi inbjuds att skratta åt. Budskapet om tolerans försvinner i en fnissfest som inte vet om den vill vara röjig after work-underhållning eller säga något värdefullt.

Janis Joplin var en sköldpadda, hård utanpå och mjuk inuti. Hos de flesta unga är såren som sitter under skalet de som svider mest; blessyrerna syns inte och blöder bara i ensamhet.

Kanske är skolpubliken så smart att den kan sila flams från föresats. Cecilia Bergqvist påpekar att skolversionen skiljer sig åt från onsdagens föreställning. Det är nog bäst – att resa runt i skolor med Southern Comfort som sällskap ger inga poäng i pedagogik precis.

Det bestående intrycket av Turtle blues blir att om du är ung och vinddriven och bara biter hårt i kudden varje kväll i några kan du också bli en stjärna och hänga på fester fram till din 27-årsdag. Det gjorde Jim Morrison, Kurt Cobain och Amy Winehouse. Dessa sköldpaddor fick äggskal som skydd mot världen i tron att det var pansar. En tokrolig velourdress är även den en klen tröst när livet vill bitas.

Mer läsning

Annons