Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gregor Flakierski: Arbetsmarknaden och rasismen - egenintresset styr här som där

Annons

Invandring och integration hör åter till vår tids stora frågor. I debatten ställs ofta det solidariska Väst mot det rasistiska Östeuropa. Men är det verkligen så, och om det finns en avgörande skillnad, vad beror den på?

Det kan knappast ha undgått någon att Sverige är det land som har tagit emot flest flyktingar under senare år. Till Tyskland kom det runt en miljon, många kom till Österrike. En av anledningarna till Brexit anses vara motståndet till just flyktingmottagningen. Italien och Grekland klagar bittert på att de får bära en oproportionerligt tung börda då de flesta flyktingar kommer initialt till dessa två länder.

Påståenden om "många", "mest" och "flest" gäller givetvis bara i Europa, det finns länder i Mellanöstern som har tagit emot långt fler flyktingar än något europeiskt land är i närheten av.

Nu arbetas det febrilt inom EU för att uppnå en "solidarisk" fördelning av flyktingar. Länderna i Östeuropa säger blankt nej till alla förslag trots att de tilltänkta kvoterna för deras del är närmast symboliskt små.

Konfliktlinjerna är därmed klart utmejslade och gränsdragningen lika skarp och oöverstiglig som någonsin järnridån.

Det öppna, toleranta och inkluderande Väst står mot det slutna, intoleranta, främlingsfientliga och rasistiska Öst.

Helt osant är det förstås inte. Det finns många människor i Västeuropa, dit får vi räkna Sverige, med öppet sinne, frihetliga attityder och fördomsfri inställning. Liksom det finns gott om rasister i Östeuropa. Det man kan läsa i polska tidningar är rent skrämmande, och det gäller inte minst ledande politiker.

Ett otäckt eko från 30-talet.

Nu finns det så klart anständiga människor i Östeuropa, men de sätter inte agendan utan befinner sig i en hopplös försvarssituation.

Lite annorlunda är det i Väst, här finns det allt fler som öppet ger uttryck för rasistiska och nynazistiska åsikter, och deras politik vinner terräng.

Men i grund och botten handlar det om något helt annat, både här och där.

Länderna i Östeuropa har et starkt behov av att försvara sin arbetsmarknad. Och framför allt behöver de slå vakt om sin tillgång till arbetsmarknaderna i Västeuropa.

Arbetslöshetssiffrorna är visserligen i högkonjunkturens kölvatten numera på ungefär samma nivå som i de flesta länder i Västeuropa, kring sex-sju procent, vilket i och för sig är illa nog, men dessa siffror döljer en högst obehaglig, för att inte säga tragisk, sanning.

Rumänien är jämte Bulgarien EU:s största utvandrarland. Mellan två och en halv och tre miljoner människor har lämnat landet, de flesta till Italien och Frankrike, och sedan EU-inträdet har Rumäniens befolkning minskat med närmare tio procent.

Två miljoner polacker har lämnat Polen, främst för de brittiska öarna (de officiella siffrorna är förstås lägre), och även i Baltikum är utflyttningen dramatiskt hög.

Utan tillgång till arbetsmarknaden i Västeuropa riskerar alla dessa länder social oro och politisk instabilitet som de skulle få ytterst svårt att hantera.

Och eftersom ingen drar ut i strid och upp på barrikaderna, och motiverar sin politik med något så pinsamt prosaiskt som tillgång till arbetsmarknad, tar man istället till högstämda brösttoner om försvar av "den västerländska civilisationen", "kristna värden", och dylikt förment ädelt dravel som lätt slår över i rasistisk eller rent av nynazistisk smörja.

Vi ska inte göra oss några illusioner, också här är det egenintresset som styr.

De åldrande samhällena i Västeuropa med liten eller ingen alls befolkningstillväxt behöver desperat en injektion av arbetskraft.

Från vissa håll hoppas man förmodligen också på att invandringen ska leda till lönedumpning, något som tar sig groteska uttryck i kraven på "enkla" jobb - och som framställs som omsorg om de nyanlända.

Det finns också en motreaktion, som är en del av förklaringen till Sverigedemokraternas framgångar.

Missnöjet från arbetarleden måste motas, och kvoten är väl ändå redan fylld. Nu är det slut på "öppna hjärtan" och "vi stänger inga gränser".

Medan miljoner lider nöd i flyktingläger och tusentals drunknar i Medelhavet.

Det är ingen vacker värld vi lever i.

Mer läsning

Annons