Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Helene Bergman till attack mot svenska lattefeminismen i ny bok: ”Har svikit förortskvinnorna”

I ”Förortens Grupp 8” intervjuar Helene Bergman åtta invandrade svenska kvinnor som berättar om sin kamp mot hederskultur och religiöst förtryck i Sverige, ”ett av världens mest sekulära och jämställda länder”.

Deras berättelser handlar om ett samhälle som säger sig värna kvinnans rättigheter, men lämnar dem som mest behöver dess beskydd i händerna på ett ”importerat patriarkat” som fått fritt spelrum att etablera sig i svenska förorter.

– Det är ett feministiskt hyckleri, säger Helene Bergman.

Annons

”Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra”, sa den tidigare amerikanska utrikesministern, demokraten och katoliken Madeleine Albright i samband med att den amerikanska basketproffsligan för damer firade 10-årsjubileum 2006. Citatet är väl lämpat för att sätta fingret på det svek svenska invandrarkvinnor utsatts för av feminister, medier, myndigheter och politiker.

I slutet av 1200-talet stiftade Birger Jarl den första kvinnofridslagen i Sverige, 1864 blev det olagligt för en man att slå sin hustru och åtta år senare förbjöds arrangerade äktenskap.

Nu, omkring 150 år senare, lever var hundrade svensk under hederskulturens våld, uppemot 40 000 kvinnor i landet är känt könsstympade och Sverige är ett av de länder där störst andel av den invandrade kvinnliga befolkningen har utsatts för övergreppet. Återigen tvingas människor in i äktenskap och sedan det blev olagligt för först tre år sedan finns hundratals kända och anmälda fall av barnäktenskap, men bara en fällande dom.

Den utvecklingen har gått fort i det land som ofta beskrivs som ett av världens mest jämställda och sekulariserade samhälle. På bara 20 år har en för Sverige helt ny våldsamt patriarkal kultur vuxit fram i invandrartäta bostadsområden.

Den förra amerikanske utrikesministern Madeleine Albrights ord ringar in sveket svenska invandrarkvinnor upplever.

För två år sedan väckte den feministiska liberala debattören och muslimen Hanna Gadban uppståndelse med boken ”Min jihad”. Själv från Irak skildrade hon den radikala och kvinnohatande islamismen snabba utbredning i Sverige. Hon berättade om hur dessa rörelser tagit greppet om göteborgsförorter där ”shariapoliser” nu öppet patrullerade. Hanna Gadban skildrade hur kvinnofientlig propaganda spreds av islamistiska missionärer i köpcentret Nordstan i Göteborg och att det var dessa organisationer som representerade svenska muslimer gentemot myndigheterna.

Hon utmålades som rasist och islamofob av svenska islamister, feminister och medier. Uppbackning fick Hanna Gadban i stället av några få svenska män. Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson undrade hur det kom sig att vänstern och svenska feminister hellre lierade sig med reaktionära islamister än med en kvinnlig liberal muslim och feminist. Även socialantropologidocenten Aje Carlbom och terrorismforskaren Magnus Norell, som båda forskat om islamismen i Sverige, gav henne offentligt sitt stöd.

I samband med debatten kring ”Min jihad” återvände Helene Bergman till Sverige efter ha bott i Turkiet i fyra år. Hon kom hem till flyktingskrisens Sverige där den politiska korrekthetens fördämningar kring svensk invandringsdebatt höll på att rämna. Samtidigt befann sig förlossningsvården i kris, de kvinnliga fattigpensionärerna blev allt fler och andelen kvinnor som utsatts för sexualbrott hade fördubblats på bara fem år.

Feministen, liberalen och muslimen Hanna Gadban väckte stor uppståndelse med sin bok

Bergman läste Hanna Gadbans bok och bestämde sig för att själv få hennes bild bekräftad. Hon gjorde det ingen annan svensk journalist tog sig för och begav sig till Angered där hon mycket riktigt fann att en skiljeväg separerade kvinnor och män på Jerkstrands konditori. Könsapartheid hade börjat upprättas i Sverige med politikernas och myndigheternas goda minne.

– Jag trodde inte längre att jag befann mig i Sverige, det var precis som det Turkiet jag just hade lämnat. Det serverades samma mat, fanns samma butiker och samma gamla gubbar som satt på caféerna och drack kaffe hela dagarna. Och över allt var det bara män, jag såg inga kvinnor någonstans, säger Helene Bergman.

När hon sedan tog sig till Nordstan såg hon mycket riktigt islamister stå och dela ut flygblad tryckta av Göteborgs moské.

– De delade ut broschyrer om kvinnans roll enligt islam och att det gick bra att slå kvinnor så länge inte skadorna syntes. Jag fattar det inte, sedan när har det blivit tillåtet att uppvigla till brott i Sverige?

Helene Bergman skrev en debattartikel i Göteborgs-Posten där hon uppmanade att statsminister Stefan Löfvén (S) och hans ”feministiska” regering skulle inrätta en särskild kvinnokommission som vittnade om islamismens och hederskulturens förtryck i Sverige, stoppa statsbidragen till extrema islamister och starta en folkbildningskampanj på statlig och kommunalnivå om svensk kvinnohistoria och jämställdhet.

Helene Bergman är 71 år och född och uppvuxen i Göteborg. Hon inledde sin journalistiska karriär på Göteborgs Handels- och Sjö- fartstidning på 1970-talet. Sedan arbetade hon på Sveriges Radio i många år där hon på P4 Kalmars redaktion i Västervik startade ”Amanda”, svensk lokalradios första kvinnoprogram.

– Det var 80-tal och Västervik var en gammal jordbrukskommun. Jag åkte ut och intervjuade kvinnor på landsbygden, deras röster hade aldrig hörts i radio tidigare och nu kunde alla ta del av deras ord och berättelser. Jag virkade till och med en rosa muff som jag hade på mikrofonen för att de inte skulle tycka att det var så dramatiskt.

Helene Bermans nya bok

Sedan fortsatte Helene Bergman sin journalistiska gärning på P1:s feministiska radioprogram ”Radio Ellen” under fyra år.

– Kvinnokampen är universell och jag intresserade mig mycket för internationella kvinnofrågor. Jag reste runt och träffade många otroligt starka och medvetna kvinnor runt hela världen, det finns många av dem, inte minst i samhällen i Afrika och Asien.

– Men det fanns en ovilja att berätta om verkligheten på den redaktionen också. När jag ville skildra kvinnliga gerillasoldater i Latinamerika blev det stopp, för vi skulle inte framställa kvinnor som krigiska, bara som fredsälskare. Märkligt, de flesta av kvinnorna jag intervjuat i min nya bok har varit stridande gerillasoldater och det är kvinnliga kurdiska peshmergasoldater som just nu besegrar Islamiska staten i Syrien.

Hon har sedan arbetat som frilansjournalist och intresserat sig för kvinnors situation ur ett internationellt perspektiv. Helene Bergman har bott i och rapporterat från länder som Zimbabwe, Bangladesh och Turkiet.

Under de år hon bodde i Turkiet bevittnade Helene Bergman vad som händer i samhällen när islamismen får spridning, hur en demokrati snabbt kan förtvina till en religiöst auktoritär stat. Det knappt hundraåriga arvet efter den turkiska sekulära republikens skapare, Kemal Atatürk är snart helt utsuddat.

– Jag hade lärt känna många både turkar och kurder och jag såg själv så snart Erdogan blev president hur islamismen och rädslan började spridas i det turkiska samhället. Jag såg hur det gick hårt åt ”Atatürks döttrar”, de kvinnor som i generationer fått så mycket frihet genom Atatürks styre.

Hon har länge oroat sig över den svenska feminismens utveckling och att det hon och hennes medsystrar på kort tid lyckades åstadkomma i Sverige nu är allvarligt hotat. För fyra år sedan fick det Helene Bergman att skildra sitt liv och sin kamp i memoaren ”Med svärtad ögonskugga”. Den handlar om hennes erfarenheter av kärlek, sex, relationer, barn och kvinnokampen för jämställdhetsreformer som rätten till fri abort, särbeskattning, barnomsorg till alla och lika rättigheter för män och kvinnor på arbetsmarknaden.

Gudrun Schyman och hennes Feministiskt initiativ ger inte Helene Bergman eller kvinnorna i

Framförallt är Helene Bergman kritisk mot samtidens feminism som hon hävdar sprider rädsla och saknar solidaritet med de kvinnor som verkligen lider under förtryck i Sverige. Hon går hårt fram mot Gudrun Schyman och Feministiskt initiativ. Drar vi undan det rosa täcket finner vi ingenting annat än populism, maktbegär, förföljelse, förtryck och könsrasism, hävdar hon.

– Jag tycker att Feministiskt initiativ är ett hot mot kvinnofriheten och jämställdheten i Sverige. Inför valet 2014 bestämde jag mig för att göra allt för att de inte skulle komma in i riksdagen. Det är ett parti av hycklare som snyltar på den kvinnokamp min generation förde. I början av 90-talet hade vi lyckats att på ett par årtionde få igenom ett 30-tal lagar som gett svenska kvinnor jämställdhet och frihet. Det var också vi som uppfostrade er, ”kvinnokampens söner”, ni unga, schyssta och jämställda män som finns i vårt samhälle i dag.

– Vi hade några lugna bra år under 90-talet och sedan kom den här ”feminismen” och började rasera det vi byggt upp. Ordet ”feminism” använde aldrig vi, vi kallade det för kvinnokamp. Det började med Gudrun Schymans berömda ”Talibantal” på Vänsterpartiets parti- kongress 2002, där hon jämförde svenska män med talibaner och förstörde allt. Hon hade ingen koll på vad kvinnokampen hade åstadkommit före henne, för i den kampen var Gudrun Schyman ingen alls. Hon har heller inte själv uträttat något för svenska kvinnor.

Helene Bergman menar att det manshat som Feministisk initiativ och en del andra samtida feministister piskar upp spelar i händerna på islamisterna som nu lyckas börja etablera könsapartheid i Sverige genom att få igenom särskilda kvinnobadtider på badhusen eller muslimska friskolors könsuppdelade skolbussar och lektioner. Att kvinnor och män ska skiljas åt och behandlas olika som grupper för att skydda kvinnan, är islamisternas argument för ett könssegregerat samhälle.

– Feministiskt initiativ talar om att kvinnan saknar frihet, men svenska kvinnor har hur mycket frihet som helst. Det är mod de saknar, jag är så trött på att kvinnor nu ska ta på sig offerrollen i stället för att vara starka och ta för sig. Kvinnor ska plötsligt vara rädda för män, men själv älskar jag män. Jag har träffat så många bra och schyssta män som har hjälpt mig och stöttat mig i mitt liv.

– Jag är livrädd för att idén om könsapartheid på allvar ska slå rot i Sverige, att kvinnor ska gömma sig i ”skyddade rum”. Vi kommer inte kunna upprätthålla jämställdheten om inte män och kvinnor umgås på lika villkor. Jag gick själv i flickskola som liten och det är ingenting att vända tillbaka till. Slår vi en split mellan kvinnorna och männen igen, så kommer det återigen vara männens perspektiv som dominerar och bli norm, det vet islamisterna.

Det var debatten mellan Liberala Kvinnors ordförande Gulan Avci och Feministiskt initativs Gudrun Schyman som fick Helene Bergman att vilja skriva

Det var när hon såg Liberala Kvinnors ordförande Gulan Avci, född i turkiska Kurdistan, debattera mot Gudrun Schyman i Almedalen förra året som hon bestämde sig för att skriva en bok med invandrarkvinnornas berättelse om kampen mot hedersförtrycket i Sverige.

– De här kvinnorna är starka och intelligenta och de börjar använda svenskan som ett vapen i sin frigörelse innan de ens behärskar språket. Hos Gulan Avci fanns ingenting av det där svenska ängsliga och konsensusinriktade där alla måste tycka likadant, hon var tuff och rakt på. De här kvinnorna vägrar se sig själva som offer och är luttrade i att ta strid för sin frihet.

I ”Förortens Grupp 8” intervjuar Helene Bergman Nyamko Sabuni, Sara Mohammad, Hanna Gadban, Zeliah Dagli, Gulan Avci, Soheila Fors, Amineh Kakabaveh och Mariam Afrasiabpour. Titeln syftar förstås på den framgångsrika svenska kvinnokampsorganisationen Grupp 8 som bildades 1968. Ett skäl till hon skrivit boken är att hon med oro sett hur svenska medier allt mindre rapporterar om kvinnor som något annat än offer.

– De här intervjuerna borde ha gjorts av en tidning som Dagens Nyheter, men eftersom ingen av de stora medierna vågar, har jag skrivit den. Jag är rädd för att politikerna och medierna kommer att fortsätta tysta den här debatten och låtsas om att de här berättelserna inte finns.

– Det här är inte någon tung bok med fakta och statistik, utan åtta kvinnors berättelser om kvinnoförtryck i Sverige. Den borde läsas av alla politiker, domare, poliser, lärare och socialarbetare. Ja, den borde läsas ute på alla skolor.

De åtta kvinnornas berättelser går in i och påminner om varandra. De har alla flytt från kvinnoförtryckande kulturer och kommit till ett Sverige där de med fasa fått se hur samma våldsamma patriarkat fritt fått frodas i svenska förorter. De berättar om hur kvinnor och barn på landets asylboenden blivit helt utlämnade åt mäns våld och övergrepp och om pojkar i Sverige som i dag fostras till att kontrollera sina mödrar och systrar och att aldrig någonsin ta en kvinna i hand eller möta hennes blick om hon inte är prostituerad. De är kritiska mot svensk migrations- och integrationspolitik och för det har de trakasserats, mobbats, tystats och hotats av svenska islamister och fe- minister. De har ignorerats av ett svenskt medialt och ett politiskt etablissemang som inte vill kännas vid resultatet av stor invandring och misslyckad integration.

Flera av kvinnorna har hotats till livet och lever nu under polisbeskydd och de har råkat ut för att meningsmotståndare försökt hindra dem från att nyttja sin yttrandefrihet genom att försöka stoppa deras föredrag och medverkan i olika debatter. De är alla djupt besvikna på hur svenska politiker och myndigheter kohandlar bort tiotusentals kvinnors och barns rättigheter för att få islamisters gunst och röster.

Enligt Sara Mohammad är det identitetspolitikens och kulturrelativismens idéer som banat vägen för det nya kvinnoförtrycket i Sverige.

Människorättsaktivisten Sara Mohammad kommer från irakiska Kurdistan och är grundare av Riksföreningen Glöm aldrig Pela och Fadime, som kämpar mot det växande hederkulturella förtrycket i Sverige. Hon har själv utsatts för både könsstympning och tvångsgifte i hemlandet och lever nu under skyddad identitet och dödshot på grund av sin kamp.

Enligt Sara Mohammad är det kulturrelativismens och identitetspolitikens idéers intåg på svenska universitet och i svensk politik och myndighetsliv som gjort hederskulturens och islamismens kvinnohats framfart möjlig i Sverige. Detta relativistiska synsätt har gjort att man på allvar i svensk samhällsdebatt relativiserat det invandrade kvinnoförtrycket genom att jämföra barnäktenskap med oönskade tonårsgraviditeter och likställa hederskulturens förtryck med relationsvåld.

I ”Förortens grupp 8” för hon ett resonemang kring hur det svenska rättsmedvetandet börjar överge den liberala demokratins viktigaste grundnorm, att rättigheter enkom tillkommer enskilda personer. Särrättigheter och kollektiva rättigheter ger enbart organisationer, grupper, klaner och familjer möjlighet att utöva förtryck mot individer.

– Kulturrelativismen och identitetspolitiken är förödande för den svenska demokratin och jämställdheten. Kulturrelativisterna säger att vi inte kan värdera olika kulturer mot varandra, visst, okej, men vi kan definitivt se att ett samhälle är bättre än ett annat.

– Jag tror faktiskt inte att mycket av det invandrakvinnor i dag får vara med om inte hade kunnat hända på 80-talet. Svenska myndigheter vänder sig nu direkt till männen i familjerna som kommer, inte till kvinnorna. Det är männen som får skriva på hyreskontrakten och får kontroll över bankkontona.

Enligt Helene Bergman är det de senaste 20 årens omfattande invandring och misslyckade svenska integrationspolitik som orsakat det akuta jämställdhetshot vi ställts inför. Hon har också medverkat tillsammans med bland andra den uppmärksammade svenska etik- forskaren och författaren Ann Heberlein och Magnus Norell på bloggen Ledarsidorna, som bland annat kritiserar den förda migrationspolitiken i Sverige.

– De här männen har redan när de passerar över vår gräns en livsstil och värderingar som är oförenliga med svensk lagstiftning. Fast säger man det klassas man förstås som sverigedemokrat.Att tonen nu förändras i den svenska debatten och att hedersvåld diskuteras som ett problem beror på att andra politiker, även Gudrun Schyman, vänder kappan efter vinden.

Nyamko Sabuni, tidigare integrations- och jämställdhetsminister, var tidigt ute med förslag för att motverka islamismens och hederskulturens utbredning i Sverige.

”Förortens Grupp 8” inleds med en intervju med Nyamko Sabuni (L), integrations- och jämställdhetsminister i Regeringen Reinfeldt från 2006 till 2010 respektive 2013. Tidigt uppmärksammade hon hederskulturens och islamismens utbredning i Sverige. Redan 2006 förklarade Nyamko Sabuni att hon ville stoppa statsbidrag till reli- giösa friskolor, införa slöjförbud för barn, få stopp på oskuldskontroller inom sjukvården och införa obligatoriska gynekologundersökningar av svenska flickor i högstadiet för att förhindra och upptäcka könsstympning. Hon ville också förbjuda barnäktenskap, något som blev svensk lag först åtta år senare.

Nyamko Sabuni blev med tiden för kontroversiell för alliansregeringen som ville värna stor invandring och intresserade sig mer för könskvoterade bolagsstyrelser än eskalerande hedersförtryck. Hon petades till biträdande utbildningsminister och försvann sedan från politiken.

Samtidigt som svenska politiker gladeligen sätter populiststämpeln på andra, ser Nyamko Sabuni hur hela den svenska politiken nu försjunkit ner i populism och hon vill inte längre vara en del av den. Hon är också kritisk mot samtidens svenska feminist och har hela tiden själv vägrat att benämna sig som sådan eftersom ordet inte längre betyder något.

Denna ”lattefeminism” vägrar se det förtryck svenska invandrarkvinnor utsätts för i våra förorter. Inte minst går Nyamko Sabuni hårt åt den svenska liberala feministikonen Birgitta Ohlsson, tidigare EU- och demokratiminister i Alliansregeringen, som hon menar bakom fasaden är allt annat än solidarisk mot andra kvinnor och alltid varit ängslig för att uppfattas politiskt inkorrekt. Birgitta Ohlsson kritiserade öppet parti- och regeringskollegan för hennes engagemang mot hederskulturen. Som EU-minister sa också Birgitta Ohlsson att Nyamko Sabuni begick ett ”ideologiskt tjänstefel” när hon inte ville kalla sig feminist.

– Det var viktigt för mig att få med Nyamko Sabuni röst och berättelse, för hon var först med att uppmärksamma hedersvåldets och islamismens framfart i Sverige och det kostade henne också hennes politiska karriär.

Gudrun Schyman och Birgitta Ohlsson i debatt.

Själv ser Helene Bergman en framkomlig väg i återupprättandet och utvecklingen av ett jämställt svenskt samhälle i tuffare krav och konsekvenser för dem som hotar det och större kunskap om jämställdhetens utveckling i Sverige. Hon bekymras inte minst av att svenska feminister i dag är så dåligt pålästa om kvinnohistorien.

– De religiösa friskolorna ska bort och även bidraget till alla religiösa organisationer som förtrycker och diskriminerar kvinnor. Kan de inte finnas utan att göra det så får de väl helt enkelt försvinna. Sedan behöver vi en rejäl folkbildningsinsats när det gäller svensk kvinnohistoria och jämställdhetskamp.

Förortens Grupp 8

Nyamko Sabuni, före detta jämställdhetsminister.

Sara Mohammad, grundare av riksorganistationen Glöm aldrig Pela och Fadime.

Hana Gadban, författare till ”Min jihad”.

Zeliah Dagli, flydde från förtrycket i Stockholmsförorten Husby.

Gulan Avci, Liberala Kvinnors ordförande.

Soheila Fors, ger utsatta kvinnor i Sverige en fristad.

Amineh Kakabaveh, riksdagsledamot för Vänsterpartiet.

Maria Afrasiabpour, har utvecklat svenska för invandrare (SFI) särskilt anpassat till kvinnor.

Vill du ha ”Förortens Grupp 8” – VLT lottar ut fem böcker

Skriv och motivera varför just du vill ha ett ex av ”Förortens Grupp 8”. Mejla senast den 17 november till [email protected] eller fyll i formuläret nedan:

Mer läsning

Annons