Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I statyerna ser vi oss själva

Joakim Broman om resta och välta statyer.

Annons

Romarna kallade det “damnatio memoriae” – ungefär “minnets fördömande” – om att radera en person ur historien. Det ansågs vara ett straff värre än döden och delades enligt legenden ut till Herostratos som brände ner Artemistemplet i Efesos, ett av antikens sju underverk.

Herostratos var en pyroman som ska ha bränt ner templet för att bli känd ända in i evigheten. Även om han hade ett mer personligt motiv än många av sina efterföljare är ikonoklasmen eller bildstormningen - förstörandet av ikoner och monument - en företeelse som går tillbaka ännu längre än antiken.

Bildstormandet är till mångt och mycket en religiös företeelse: där en ny tro ska ersätta en gammal förstörs de gamla gudarnas fysiska manifestationer. Platserna där de dyrkas måste brännas ner för att de nya ska dra till sig de troende.

Amerikanska soldater välter en staty föreställande Saddam Hussein i Bagdad 2003.

Men även den politiska ikonoklasmen har en lång och anrik historia. Vältandet av statyn föreställandes den gamla härskaren har blivit själva sinnebilden av en revolution oavsett om det är Saddam Hussein, Josef Stalin eller Napoleon som skickas med huvudet ner i marken.

Segrarna skriver inte bara historien, de bygger även statyerna - eller river dem, som Jens Liljestrand skriver i Expressen (17/8). I hans ögon är stöveltrampen i amerikanska Charlottesville, i protest mot flytten av en staty föreställandes sydstatsgeneralen Robert E Lee, inte en frammarsch för extremhögern, utan dess dödsryckning.

“När nu Konfederationens ledargestalter tvingas ner från sina piedestaler är det givetvis ett tecken på den progressiva rörelsens triumf”, skriver han.

En staty av sydstatsgeneralen Robert E. Lee står i Emancipation Park (tidigare Lee Park) i Charlottesville.

Om han har rätt finns det i så fall extra starka skäl att bli rädd för Islamiska statens förstörelse av de historiska monumenten i syriska Palmyra.

En liknande tanke luftar idéhistorikern Patricia Lorenzoni i P1:s OBS: “Både rivandet och resandet av statyer är del av ett minnesarbete, i vilket relationen mellan nuet och det förflutna förhandlas. General Lee faller. Gott så”, säger hon.

Flytten av statyn i Charlottesville är en av många sedan masskjutningen i Charleston 2015 som genomfördes av en vit makt-aktivist. Efter demonstrationerna i Charlottesville ökar polariseringen kring statyernas varande och fler kräver att historiska monument plockas bort.

VVåldsam sammandrabbning mellan vita nationalister och motdemonstranter i Charlottesville den 12 augusti i år.

Och visst kan ett fredligt nedmonterande av statyer representera skiftet till en ny kultur och goda värderingar. Det är svårt att vända sig emot de polska, ukrainska, tjeckiska eller för den delen ryska medborgare som välte ner Lenin- eller Stalin-statyerna efter Sovjetunionens fall. När ett folk befriats från despoterna, må de vara kommunister, nazister eller slavägare, vill de kanske inte möta sina gamla förtryckare på väg till snabbköpet nästa dag.

På den andra sidan finns instinkten att bevara, att lära av historien. Statyerna visar inte bara vem som styrde utan vilken kultur och vilka värderingar som rådde - och som råder nu. De påminner således även om vad man i dag inte accepterar i ett samhälle. “Vad åstadkom terroristen Dylann Roof om inte att synliggöra den ideologiska kontinuiteten mellan konfederationens ideal och mord?” som Patricia Lorenzoni säger i OBS.

En man kysser en staty av Stalin i Georgiens huvudstad Tiblisi.

Det är därför det är svårt att uttala sig i allt för generella ordalag om själva statyflyttarfrågan i Charlottesville. De värderingar som nazisterna kämpar för att bevara i stadsbilden är precis som de själva djupt obehagliga och avskyvärda, men många kan kanske ändå sympatisera med viljan att minnas vad som hände här för 150 år sedan. Om inte sydstatsgeneralerna ska synas på gatorna, vad blir kvar då? Nordstatsgeneralerna? Tills ett nytt parti vinner valet och en antimilitaristisk våg sveper över oss. Till slut står bara bara reklamskyltar och köplador längs trottoarerna.

Tyska trupper marscherar på Brandenburger Tor 1940 efter de första vunna segrarna under andra världskriget.

Ett alternativ till statystormandet är kanske att försöka förändra auran som omger statyerna, istället för deras fysikalitet, det vill säga att förändra deras innebörd istället för att riva ner dem. Brandenburger Tor i Berlin byggdes ursprungligen som en “fredsport” men förvandlades snart till ett segermonument när Napoleon traskade in i staden. Han snodde med sig fyrspannet från taket och lät segergudinnan Nike köra. Det återbördades 1814 och förseddes med ett järnkors och för säkerhets skull en preussisk örn. När nazisterna tog makten blev hela byggnationen ett enda stort propagandamonument med svastikan hängandes mellan alla kolumner.

Brandenburger Tor i dag.

Ett fiktivt exempel är hur Daenerys Targaryen gör den stora pyramiden Mereen till sin egen i HBO-serien Game of Thrones.

Och så har vi förstås Karl XII i Kungsträdgården i Stockholm som från början representerade stormaktstiden, men som kapades av högerextremister för att istället bli en rasistisk ikon.

Approprieringsalternativet, om man ska kalla det så, fungerar alltså åt båda hållen. Det är svårt att låtsas att Robert E Lee eller sydstaternas president Jefferson Davis plötsligt skulle vara moderna vänsterikoner. Däremot kan de förstås utan större svårigheter förvandlas till symboler även för mer modern rasism och nazism. Så sent som 21 augusti plockades fyra statyer föreställandes sydsstatsprofiler (däribland Robert E Lee) bort från University of Austins campus. “De har blivit symboler för vit makt och nynazism”, sa rektorn som fattade beslutet.

2011 hölls en manifestation till minnet av almarna i Kungsträdgården. Skådespelaren Johannes Brost intog rollen som August Strindberg och döpte om Karl XII Torg till Almtorget, något som inte var förankrat hos Stockholms stad.

Tillsammans visar exemplen från båda sidor av historien på vikten av verkliga symboler att fästa vår kultur på och vår historia på. Ett monument blir något konkret, något som gör avtryck i världen, som ständigt påminner om sin existens – tills vi blivit så vana vid att den står där att den bara undermedvetet påverkar stadsbilden.

Men kanske finns en gyllene medelväg mellan att förstöra och att appropriera. Man skulle kunna kalla det att bevara.

Det skulle innebära att vi erkänner att en staty representerar avskyvärda värderingar, men att vi ändå låter den stå kvar – inte för att vi delar värderingarna idag eller vill göra det imorgon, utan för att den hjälper oss att minnas att detta en gång i tiden också var vi.

Det var våra föräldrar och förfäder, deras likar, kanske ibland till och med vi själva, som stod för de här sakerna, som begick de här övergreppen.

En staty av Robert E. Lee flyttas från University of Texas i Austins campus tidig morgon den 21 augusti. Universitetets rektor säger att han inte kan ha kvar dem på grund av de har blivit

Att låta statyn stå kvar med en förändrad eller adderad text, med en skylt eller varför inte en kompletterande staty bredvid, kan vara ett sätt att förstå sin egen plats i ett historiskt sammanhang. Det går kanske till och med att säga att upplevelsen av att se en staty som representerar något annat än det man själv står för är en övning i empati. Det tvingar en på samma sätt som en bra roman att försätta sig i någon annans position. Och det påminner om att det funnits personer som trots att vi betraktar dem som brottslingar och mördare idag en gång i tiden var så aktningsvärda att man reste en staty till deras minne.

Det verkligt civiliserade är att minnas även sina fiender. Det är den ironin som gör att Herostratos, vars namn man förbjöds att uttala, som dömdes till historiens glömska, faktiskt är ihågkommen än idag.

Bevarandet av monument är inte okomplicerat. Precis som man gjort i Charlottesville kan det kräva att man byter fysisk plats på en staty eftersom det i vissa fall är den centrala placeringen som ger monumentet dess legitimitet och kraft.

Men när man lyckas binder monumenten samman oss med historien, placerar oss bland dem och dem bland oss. I kopparärgningen och bronsglansen kan vi se våra spegelbilder. Det är kanske därför vi ibland känner lusten att riva ner dem.

Joakim Broman, liberal skribent och debattör

Mer läsning

Annons