Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jesus är förstås en han – en alldeles makalös man

Att Svenska kyrkan i Västerås valde att i en födelseannons omnämna Jesus med ett könsneutralt pronomen har väckt infekterad debatt och upprörda reaktioner.
Det är begripligt. För Jesus var en alldeles makalös man och det är av avgörande betydelse för kristen tro.

Annons

I dag är historiker och bibelforskare i stors sett överens om att Jesus är en historisk person. Den tidigaste kända källan om honom är Paulus brev skrivna omkring 20-30 år efter Jesus korsfästelse. Hans liv och värv är förstås också skildrade i de något yngre evangelierna.

Men även andra, som inte har något skäl att tillskriva honom någon gudomlig roll, berättar om Jesus. Han var så anmärkningsvärd och gjorde ett sådant väsen av sig att flera romare skrev om honom. Författaren Suetonius skildrar Jesus som en upprorsmakare i sin biografi om kejsar Claudius, Plinius den yngre nämner Jesus som religionsstiftare och historikern Tacitus berättar om Jesus grymma död och förföljelserna mot hans efterföljare. Även den judiske historikern Flavius Josefus nämner Jesus i sitt verk ”Judiska fornminnen” och i den judiska efterbibliska textsamlingen Talmud beskrivs Jesus som en trolldomskunnig falsk frälsare som undervisade och höll sig med lärjungar.

I alla dessa sammanhang omnämns Jesus som man, ett faktum som också dagens forskare är övertygade om. Det medger även domprost Susann Senter, som ändå valde ett könsneutralt pronomen för att benämna honom i en födelseannons som inbjöd till julens gudstjänster, då vi firar att vår frälsare föddes som ett gossebarn under de mest påvra förhållanden i en krubba i Betlehem i dåvarande Judéen (dagens Israel och Palestina) för drygt 2 000 år sedan.  

Under julen firar vi att vår frälsare föddes som ett gossebarn i en krubba för drygt 2 000 år sedan. Målning av Gerard van Honthorst från 1622.

Svenska kyrkan i Västerås hade ägnat två dagar åt likabehandlingsutbildning och tanken var att ett könsneutralt pronomen skulle väcka eftertanke, sänka trösklarna till kyrkorummet och öppna fler ingångar till det heliga. Enligt resonemanget skulle alltså Jesus mansperson få människor att avstå från att gå till gudstjänster och hindra dem från Gud. Fast dennes livsberättelse borde rimligen i så fall få dem på andra tankar.

För domprosten är inte Jesus kön teologiskt viktigt, utan hans relation till Gud. Men reaktionen hos medlemmar och andra tycks i en inte så liten utsträckning blivit att de kände sig främmande för kyrkan, dess tro och tradition när könet sattes inom parentes. De blev ledsna och arga.

Den 12-årige Jesus bland de lärde i templet. Målning av Heinrich Hofmann från 1884.

Är trots allt inte Jesus könsbenämning central för kristen tro? Han omnämns exempelvis som mansperson i Augsburgska bekännelsen, den skrift som definierar Svenska kyrkan som evangelisk-luthersk. Även den nicenska och apostoliska trosbekännelsen, som kyrkan bekänner, anger Jesus i manliga termer.

Det enda kristna har att gå på om vem Jesus var är det som står om honom i Bibeln och de ord han yttrar i evangelierna. Jesus omnämner sig själv synnerligen könsbestämt som ”Människosonen” och ”Sonen”. Konstant refererar han själv till traditionen och redan tidigare religiösa benämningar för att kasta ljus över sin egenartade person och hävda sin auktoritet.

I Daniels bok i Gamla Testamentet stiger i en dröm en ”människoson” ned från himlen. Denne ska ges all makt och ära och äger ett evigt rike. Det är denne son Jesus hävdar att han själv är, men begreppet människosonen har en mycket äldre historia än så.

Jesus ger sin berömda

Det förekommer redan i de uråldriga sumeriska och babyloniska myterna. Gilgamesheposet betraktas som mänsklighetens äldsta bevarade litterära verk. Den mest fullständiga versionen av texten har spårats till 1200-talet före Kristus, men bygger i sin tur på äldre versioner och källor. Det handlar om den sumeriske kungen Gilgamesh som härskade i staden Uruk vid floden Eufrat (i dagens Irak) ytterligare 1 500 år tidigare.

Originaltiteln är den poetiskt vackra ”Han som såg Djupet” och verket är en mystisk, uråldrig bildningsberättelse om mänsklig utveckling och andlig mognad. Många av de motiv som förekommer i texten hittar vi sedan i Bibeln, exempelvis historien om Noaks ark. Det är inte utan betydelse, vi förstår att den bibliska traditionen bygger på ännu äldre andliga erfarenheter och berättelser.

Noaks ark illustrerad i Anton Kobergers tyska bibel från 1483.

I eposet förekommer en ”människoson”, Enkidu, en urmänniska som likt Bibelns Adam skapas av lera (eller jord). Han lever först ett vilt och trivsam liv tillsammans med djuren (jämför Edens trädgård i Bibeln) innan han träffar Gilgamesh som blir hans bästa vän efter att de karlar emellan bekantat sig i en brottningsmatch. Enkidu är som människa också dödlig, något som väcker stor sorg hos Gilgamesh när hans vän går bort, men som också får honom att inse att han även själv ska dö och att livets gåva är oändligt värdefull.  

I Gamla Testamentet nämns människosonen drygt ett hundratal gånger. Ofta förekommer det för att understryka människans mänsklighet gentemot Guds gudomlighet, men också som titeln på den människa som kommer att förebåda tidens slut. Att Jesus omnämner sig själv som Människosonen är för att understryka betydelsen av den auktoritet han är.

Jesus kallas också i evangelierna för ”Sonen” och ”Guds son”, vilket förklarar hans relation till Gud. Det är också så som Jesus omnämner sig själv och han kallar Gud för sin fader. Relationen mellan dem uttrycks inte på något annat vis. Det betonar även Jesus mänsklighet, han härrör från den första människan Adam, ”son till Gud”, som det står i Lukasevangeliet. 

David med Goliats huvud. Målning av Michelangelo Merisi da Caravaggio från 1607.

En annan benämning på Jesus i Nya Testamentet är ”Kristus” från grekiskans ”Christos”, det vill säga ”den Smorde”. Det i sig är en översättning av hebreiskans ”Messias”. I Gamla Testamentet smörjs exempelvis kung David. Det som enligt Bibelns då händer är att den Helige Ande kommer över honom och han ges en speciell ställning av Gud. Den som smörjs får en viss uppgift och därmed en särskild helighet. Enligt texternas förutsägelser ska också Messias, en fridsfurste komma. Men i evangelierna använder Jesus aldrig denna titel om sig själv, den tillskrivs honom av andra.

Genom Jesus Kristus är alla också ett i den kristna gemenskapen, för Gud är människor jämlikar. Aposteln Paulus formulerar det i sitt brev till församlingen i Galatien (i dagens Turkiet): ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.”

Jesus faktiska födelse är en teologiskt sett viktig händelse. Hans person och historicitet är helt avgörande för kristen tro. Det som sker vid hans födelse, oavsett om man betraktar honom som Guds son eller inte, är en kraftig vändning i historien. Det leder till kristendomen, vars utbredning allmänt sett förändrat världen och utifrån kristet perspektiv möjliggjort att var och en kan få en relation till Gud genom Jesus Kristus, som förenar Gud och människa i ett och ger möjligheten till evigt liv. Jesus är som Guds son evig, men också den som bryter dödens herravälde över människan vid en bestämd tidpunkt i mänsklighetens historia, det är på så vis han ger sig tillkänna för oss.  

En ung rik man frågar Jesus hur han kan uppnå evigt liv. Målning av Heinrich Hofmann från 1889.

I Första Mosebok skapar Gud Adam och Eva, de första människorna. De är en avbild av sin skapare och speglar därmed tillsammans dennes många sidor. Guds avbild är både man och kvinna och tillsammans utgör de den dynamik som gör det möjligt för mänskligt liv att fortgå och bestå. I dag kan vi se Guds avbild i ansiktet på över sju miljarder människor, ingen identisk med den andre.

Det kristna kärleksbudskapet, att älska sin nästa som sig själv, är en stor utmaning som kräver av den kristne att kunna identifiera sig med den som är helt annorlunda än en själv. Ett skäl till att inte könsneutralisera Jesus, är att det fråntar honom hans helt avgörande historiska person och avskiljer honom från den tradition han själv åberopar, men också det nödvändiga i att som kristen behöva identifiera sig med någon som är en unik faktisk människa och inte bara någons föreställning.   

Män, liksom kvinnor, kan använda sin könstillhörighet för att få andra att känna sig underlägsna och ovälkomna, men det gör knappast den Jesus vi lär känna i evangelierna. Även om han där är en auktoritet som skärper Guds lag, är han en man som på ett makalöst vis skiljer ut sig genom att umgås med utslagna och marginaliserade och visar samma respekt mot kvinnor som män. Vi förstår av Bibelns texter, men också av sekulära källor, att han är en man som i ord och handling väcker enorm uppmärksamhet. Han beter sig inte som andra män i sin omgivning, något som inspirerar, provocerar och beseglar.

Jesus gör spektakulär entré i Jerusalem när han rider in på en åsna. Målning av Jean-Léon Gérôme från 1897.

Jesus visar oss på så vis att vi är jämlikar oavsett könstillhörighet. Berättelsen om honom uppmanar till att kunna identifiera sig med en man som levde i ett annat samhälle, i en annan kultur, i en helt annan tid på en annan plats. Att Jesus historiskt sett är den han är betyder också att han med sitt budskap spränger judendomens etniska och religiösa gräns och gör relationen till Gud till en fråga om tro och en universell angelägenhet för alla människor i alla tider, oavsett vilka de är och varifrån de kommer.

Jesus refererar hela tiden bakåt i historien till traditionen vilket förenar hans budskap med tidigare generationers liv, föreställningar och strävan. Det har länge funnits en idé om att kunna extrahera en ”sanning” om Jesus ur det historiska sammanhang han uppträder i, som att försöka göra honom till en vis livscoach eller en rättvisetörstande politisk moralist för samtiden, men exempelvis bortse från remarkabla ting som att han föds av en jungfru och uppstår från de döda. Det är som alltid problematiskt att lyfta fram det som passar i ens egen tid och inte kännas vid det som känns främmande i tolkningen av en händelse utan att ta hänsyn till den historiska situation där den ägde rum. Att könsneutralisera personer ur i historien, i synnerhet när deras kön varit avgörande (vilket de i princip alltid är) för hur de uppfattats under sin levnad, är ett vanskligt företag.

Jesus äter sin sista måltid tillsammans med lärjungarna.  Målning av Juan de Juanes från 1562.

I stället kastar historisk medvetenhet om den tid Jesus gick på jorden ljus över ett förunderligt öde. Han lever i efterdyningarna av hellenismen, denna säregna kulturepok i mänsklighetens historia där väst och öst förenas i en sjudande smältdegel som ger upphov till storslagen mänsklig kreativitet och de mest spännande idéer, men också orolig rotlöshet, uppgivenhet och förfrämligande. 

Det är i åtminstone bildlig mening en magisk tid. Här och var dyker det upp kvinnor och män som kan frammana mirakler. De uppväcker döda, botar svårt sjuka och ger röst åt människor som förlorat hoppet. Samtidigt tycks gudar leva bland människorna, ibland är det svårt att skilja dem från varandra. Jungfrufödslar äger rum och människor och gudar får barn tillsammans. Gudar dör och återuppstår och människor hoppas, genom att tränga in i och förundrande tro på dessa mysterier, själva få ta del av de återuppståndnas eviga liv.

Det kan i vår nyttofixerade och materialistiska tid tyckas verklighetsfrämmande och vidskepligt, men försöker vi leva oss in i att världen tedde sig annorlunda för människor då inser vi att de genom mytologiska raster såg djup, mening och andliga skiftningar i tillvaron som de flesta av oss i dag, trots vår ”upplysthet”, har svår att ens kunna börja närma oss att förstå.

Judas förråder Jesus med en kyss. Målning av Michelangelo Merisi da Caravaggio från 1602.

Jesus föds, lever, verkar, dör och uppstår under denna undrens tid. Han är i evangelierna högst mänsklig, som vilken annan man som helst ängslas, lider och plågas han. Samtidigt har Jesus övermänskliga krafter när han stillar stormar, botar sjuka, mättar människomassorna och uppstår från de döda. Han är både människa och Gud.

Det är lätt att falla för den populära frestelse som nu råder där var och en bara ska behöva finna sig att möta det de själva anser sig vara, att stänga in sig i ”säkra rum” med gelikar, utan att se människan och Gud i någon som de uppfattar fullständigt annorlunda och rent av hotfull.   

Sedan Svenska kyrkan skiljdes från staten vid millennieskiftet har den förlorat styvt över en miljon medlemmar. Ett skäl till att människor inte känner sig hemma i kyrkan är att de inte längre förstår dess sedvänjor och lära eller sin egen historia. Ett sätt att behålla människor inom kyrkan och få fler att ta del av dess gemenskap är att framhäva det unika i kristendomen med dess enormt rika textskatt och andliga tradition. På så vis får fler på djupet möjlighet att lära känna den kristna tron och känna samhörigheten med gångna generationer och få hopp om människosläktets framtid. Den lutherska uppfattning om kristen tro som Svenska kyrkan utgår från påkallar också försiktighet med att avlägsna sig från Bibelns språk. Martin Luthers reformation handlade om att återupptäcka texterna, inte att reformera dem eller rent av reformera bort dem.

Den återuppståndne Jesus Kristus visar sig för Maria Magdalena. Målning av Alexander Andreyevich Ivanov  från 1835.

Kristen gemenskap behöver inte certifieras med ett politiskt korrekt språkbruk. I Bibeln finns en ordrikedom som är betydligt tydligare och starkare än ett frimodigt smakande av samtidens politiserade vokabulär, som ändå uppenbart stöter bort och fjärmar, inte bjuder in och förenar.

VLT:s kulturredaktör Erik Jersenius är säker på sin sak, Jesus är en man.

 

 

 

 

 

 

Mer läsning

Annons