Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tomas Gustavsson – minnenas målare

Västeråskonstnären Tomas Gustavsson är en minnenas målare. Men vi kan aldrig vara säkra på vems minnen han målar.

Annons

Han har från första början använt sig av fotografiet som filter. Familjealbum, köpta vykort och foton inhandlade i antikvariat, egna tagningar och givetvis egna synminnen har fungerat som språngbräda för hans föreställningar. Under senare år har målningarna allt mer fångat ett samhälle som, ja, för att använda en klyscha, håller på att gå itu.

På den aktuella utställningen hos Galleri Helle Knudsen i Stockholm, liksom hos Kaz galleri här i Västerås för två år sedan, ser vi, igenstängda hus på landet, en ensam husvagn, nergångna interiörer från billiga pizzerior, bilspår som ingenstans leder och gamla bilar som spinner runt i ett förtvivlat försök att komma någonstans. Det är mörk och vintrigt, stämningen av övergivenhet och glömska dominerar.

Jag påminns om Landsbygdsutredningen som just nu är ute på remiss. Men Tomas Gustavsson tänker inte i politiska termer. Han är ute efter att fånga känslan av förlust, kringgärdad av vemod och lite sorg. Sötman i en smärtande saknad som kära minnen väcker: en minsta gemensamma nämnare som lik en melodislinga alla kan dela.

Och det även om man själv inte ägt en husvagn uppställd i fjällen i väntan på vinterlovets skidåkning, eller en stickad kofta hängandes i stugan på landet efterlämnad av en kär släkting. Eller en raggarbil som erinrar om svunna ungdomsbravader.

Landskapet i de nya målningarna har hämtats från fjäll- och alptrakter med branta snötäckta sluttningar som omger flata dalgångar. Bergssidorna bildar inhägnader som från att kanske en gång har uppfattats som skydd nu hotar att låsa in dem som vill därifrån. Ljuset är i avtagande, snön har börjat smälta, färgerna pendlar mellan grått och rosa. Känslan av att inte kunna ta sig vidare kan anas inför en kraschad ballong, inför bilar som följer egna spår.

I början av sin målarbana anknöt Tomas Gustavsson till den fotorealistiska samtidskonsten. Redan då var han intresserad av vilka filter som lägger sig mellan verklighetsupplevelse och den skapade berättelsen om denna. Det kommersiella bildflödets maningar, popmusikens schabloner, familjens gemensamma överenskommelser, eller den ”vanliga” stadsbons syn på landsbygd och fjärran semesterorter. Nu målar han, som han säger, jagkänslan i minnesbilder. Den kan både försköna och vanställer berättelsen.

Tomas Gustavsson inringar en uppbrottsstämning, mellan något förlorat och något som ännu inte skymtas. En övergångsfas där minnen och berättelser skiftar och man ännu hellre ser bakåt än framåt. Han inventerar det som har varit om och om igen. Kanske folkhemstiden, kanske den egna ungdomen eller familjens livsöden, den egna eller andras.

Fysikern Werner Heisenberg formulerade den så kallade osäkerhetsprincipen när det gäller att slå fast positionen och rörelsen hos materiens minsta beståndsdelar. Vi kan hitta en osäkerhetsprincip också för vårt minne och våra minnesbilder. Varje gång vi minns påverkas våra berättelser om detförflutna av nuet runtom oss och av vem som återberättar. Varje återupplivande av ett minne skapar därför en ny berättelse.

Och en av dessa, poetiskt och personligt formulerade, är Tomas Gustavssons. Ännu kan vi dela dem.

Kristina Maria Mezei

Utställning

Tomas Gustavsson

Galleri Helle Knudsen, Stockholm, Karlavägen 1Till den 22 april

Mer läsning

Annons