Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Konstfrämjandets Leif Jonsson om Västerås framtid – kulturlivet behövs för att utveckla staden

Konstfrämjandets ordförande Leif Jonsson blickar tillbaka på Västerås historia och funderar över stadens framtid.

Annons

I ett ambitiöst upplagt stadsförnyelseprojekt med rubriken ”Tyck om din stad” har Västerås stads politiker gett stadsbyggnadskontoret i uppgift att i dialog med kommuninvånarna ta fram ett underlag för insatser avsedda att öka innerstadens attraktionskraft. Det är ett lovvärt initiativ, men det kan finnas skäl att utifrån en kort historisk tillbakablick diskutera några av utgångspunkterna för arbetet.

De första årtiondena efter det andra världskrigets slut skapade den blomstrande svenska industrin underlag för ett stigande materiellt välstånd. Den kanske främsta symbolen för detta var den snabbt växande bilismen, som tillsammans med den ökade detaljhandeln ställde helt nya krav på samhällsplaneringen – särskilt i de större städerna.

Redan 1958 beställde Västerås fullmäktige en utredning om trafiksituationen i staden av ingenjörsfirman Orrje & Co AB. Den tog sin utgångspunkt i idéer som tidigare utvecklats i bilismens förlovade hemland USA, och presenterades i en skrift som i första hand vände sig till västeråsare, men som enligt förordet …”torde kunna studeras med intresse även av andra, speciellt kommunalmän och trafikplanerare.” Ett antagande som visade sig vara riktigt, och tydligt kom till uttryck i de förändringar som under de följande årtiondena skedde i de centrala delarna av Uppsala, Örebro, Eskilstuna, Södertälje, Gävle och andra medelstora städer, där den samordnade trafikplanen för Västerås tjänade som förebild.

Punkthuset, då Skandinaviens största parkeringshus, invigdes 1969. Foto: Per-Ola Holm

Utgångspunkten för planen var de problem som den fördubbling av trafiken som utredarna räknade med att skulle ske under 1960-talet riskerade att medföra för städerna, och handelns krav på en ökad tillgång på lättillgängliga parkeringsplatser i anslutning till de stora varuhus som byggdes i centralt läge i många städer. En utveckling som i Västerås illustreras genom tillkomsten av Domus och Punkt under 1960-talets senare del – där det sistnämnda var Skandinaviens största parkeringshus då det invigdes 1969.

En av de byggnader som revs för att ge plats åt Domus nya varuhus var Västerås polis- och brandstation vid Östra Kyrkogatan2. Huset stod färdigt 1889 och var ritat av arkitekt Erik Hahr.Foto i VLT i samband med rivningen i december 1966.

De kalkyler de tidigare gjort över trafikutvecklingen i Västerås hade visat att ”… en helt fri biltrafikutveckling skulle kräva en breddning av Stora Gatan från 12 till 56 meter…”, eftersom gatan också skulle svälja all genomfartstrafik från riksvägen. För att undvika detta föreslog de därför att biltrafiken skulle ledas i en ring runt staden. Därifrån skulle trafiken sedan fördelas in mot centrum. För ändamålet avsåg man att utnyttja den befintliga Östra och Norra Ringvägen och en breddad Hällgata, samt Södra Esplanaden (idag Ringvägen). Stora Gatan skulle i första hand tjäna som bussgata, i kombination med cykeltrafik.

Principen för den trafikplan som under 1960-talet förverkligades i Västerås framgår av illustrationen på utredningens omslag. Samtidigt som den visar en total brist på hänsyn i förhållande till den kulturhistoriskt värdefulla miljön kring Domkyrkan.
Bilden visar hur man med hjälp av breda arkader utefter Stora Gatan kunnat erbjuda fotgängarna en skyddad miljö. Foto: Leif Jonsson

Innanför den yttre ringen skulle sedan den lokala trafiken främst ledas via Kopparbergsvägen, Vasagatan samt Domkyrkoesplanaden och Biskopsgatan. Men öster om Kopparbergsvägen måste Stora Gatan breddas från 12 till 24 meter, för att med bibehållen trafiksäkerhet kunna ge utrymme för alla trafikslag. Något som medförde att stadens centrum på några få år förändrades i grunden, för att få den prägel som den sedan i stort sett har behållit fram till idag. Kvar blev endast den äldre bebyggelsen i Kyrkbacken, runt Domkyrkan och utefter Västra kyrkogatan och Svartån fram till Bondtorget.

Dåvarande Byggnadschef Folke Schiött och stadsarkitekt Per Bohlin diskuterar Kyrkbackens vara eller ickevara 1961.  Foto: VLT

De större förändringar som senare skett har främst ägt rum i stadens ytterområden, där utbyggnaden av E 18 under 1970-talet kommit att få en avgörande betydelse för Västerås fortsatta utbyggnad och utvecklingen i Centrum. Inte minst genom etableringen av handelsplatserna i Hälla och Erikslund, som har inneburit att förutsättningarna för detaljhandeln i staden förändrats i grunden, med ett ständigt vikande kund-underlag som följd. Det finns goda skäl att anta att även antalet besökande vid Hälla och Erikslund på sikt kommer att minska, som en följd av en allt mer omfattande e-handel och hemleveranser av varor.

Hälla köpcentrum.
Erikslund shoppingcenter.

Det är mot ovanstående bakgrund som idéerna bakom projektet ”Tyck om din innerstad” bör ses.

Till grund för projektet ligger den uppdragsbeskrivning som Kommunstyrelsen beställde av Stadsbyggnadsförvaltningen hösten 2015, i syfte att: ”… med utgångspunkt från Vision 2026 och Öp 2026 skapa en målbild för hur innerstaden ska utvecklas i framtiden” – med ökad attraktivitet och hållbarhet som ledord.

Det är en uppgift som de ansvariga tjänstemännen konstaterar att aktualiserar en lång rad frågeställningar, där en huvudinriktning är att handeln i stadskärnan ska stärkas. – Eller som de uttrycker det: ”Utan handel – inget stadsliv och ingen stad.”

Uttrycket klingar välbekant, och ligger nära det synsätt som också låg till grund för de förändringar som genomfördes under 1960- och 70-talen.

Men är det verkligen en hållbar strategi också för framtiden – för utvecklingen av det kunskaps- och tjänstesamhälle som vi så ofta talar om?

Längre fram i texten pekar de på frågeställningar som enligt min uppfattning är mer centrala, då de konstaterar att ”Människor dras till människor och vi behöver plats för att mötas och umgås.” Det är också det som karaktäriserar den mest slående förändring som skett i Västerås stadsliv under senare år, med ett ökat utbud av olika matställen, caféer och barer. Vad som saknas är främst alternativa ställen att träffas på, och möjlighet att möta och delta i kulturaktiviteter som är öppna för alla; som ett alternativ eller komplement till upplevelserna hemma framför dataskärmen. Oavsett vilka ekonomiska förutsättningar den enskilde individen har.

Kanske är det de behoven de bägge författarna avser att täcka i den referens de gör till de 12 strategier som formulerats i Översiktsplan 2026, där målet är att skapa en attraktiv regionstad karaktäriserad av: ”Kreativt näringslivsklimat; Kulturliv ger staden karaktär; Bostäder för alla; bygg staden inåt; City mötesplats för alla; Kulturarv och utveckling i samklang; enkelt att gå och cykla; Kollektivtrafiknätet som ryggrad samt Hushålla med resurserna.”

Det är en vision som förefaller mer övertygande än en ensidig betoning av handeln och ger hopp inför framtiden, men som behöver konkretiseras för att vinna trovärdighet. Dit har de emellertid ännu inte kommit i sitt utredningsarbete.

Själv har jag ingen kompetens att ge förslag inom alla ovanstående områden, men jag vill ändå helt kort reflektera kring några av de nämnda punkterna. Det gäller främst: Kreativt näringslivsklimat; Kulturliv ger staden karaktär, samt Kulturarv och utveckling i samklang. Tre strategiska områden som enligt min uppfattning har ett nära samband med varandra. Men några storslagna visioner har jag inte för avsikt att formulera. Mina kommentarer har snarare karaktär av ett stillsamt begrundande, som tar sin utgångspunkt i den kända metafor som säger att vi ror med ryggen mot framtiden. Det innebär att vår enda möjlighet att styra mot målet är att genom en snabb blick över axeln ta ut riktningen framåt och sedan hålla kursen genom en stadig blick på de punkter vi valt som ensmärken akterut.

Det är ett förhållningssätt som betonar ett kulturhistoriskt perspektiv som både skiljer oss åt och förenar oss i en stad som Västerås, där snart sagt hela världen finns representerad. Samtidigt som det är vår största gemensamma tillgång – om vi förvaltar den rätt.

Svartån.

Utifrån det synsättet är det angeläget att särskilt uppmärksamma Västerås kulturhistoriska miljöer, där det knappast är överdrivet att hävda att miljön kring Svartån och Domkyrkan utgör den verkliga tyngdpunkten. Det var Svartån som utgjorde stadens förbindelse med Bergslagen med dess malmfyndigheter och förutsättningen för fortsatta transporter via Mälaren och ut i Europa, och därmed sammanhängande näringslivsutveckling och kontakter med andra kulturer. På motsvarande sätt som kyrkan genom sina olika institutioner utgjorde en viktig nod i den framväxande nationalstaten Sveriges interna maktstruktur, och inflödet av de betydelsefulla internationella idéströmningar som lagt grunden för vår kultur.

Rudbeckianska gymnasiet.

Sett ur det perspektivet borde det vara en huvuduppgift för den framtida planeringen av innerstaden att ägna särskild uppmärksamhet åt utformningen av det stråk som löper i nord/sydlig riktning från Kyrkbacksreservatet, via Rudbeckianska gymnasiet och Domkyrkan, och vidare till Stortorget. Något som inte minst är angeläget med hänsyn till den betydelse området har för turismen, där Domkyrkan sett utifrån ett internationellt perspektiv utgör stadens främsta attraktion. Samtidigt som den är en viktig kulturinstitution med en livaktig musikverksamhet, riktad mot en bred allmänhet.

Stora torget 1940. Foto: Byggmästarföreningens arkiv

Det finns således starka skäl att lägga ned kraft på att mildra de förödande effekter som det tidiga 1960-talets trafikplan haft på denna del av innerstaden, genom att närmare se över utformningen av Västra Kyrkogatan och Biskopsgatan och minska trafiken. Såväl med hänsyn till de skador den riskerar att förorsaka på kyrkans inventarier genom de vibrationer den genererar, som de negativa konsekvenser den har på miljön mer allmänt, dit även parkeringen på skolgården kan räknas.

En enkel åtgärd för att åtminstone i viss mån komma tillrätta med de problem 1960-talet trafikplan gett upphov till i den känsliga miljön kring Domkyrkan borde vara att ta bort den kantstenparkering som finns utefter Biskopsgatan och belägga gatuavsnittet med gatsten. Samtidigt bör också en del av häcken tas bort, i syfte att öppna en passage mellan Biskopstäppan och Domkyrkans sydportal. På sikt borde emellertid all genomfartstrafik på detta avsnitt av Biskopsgatan förbjudas. Foto: Leif Jonsson

Då det gäller Svartån utgör denna redan idag ett positivt inslag i stadens miljö. Men det utesluter inte att här ändå finns plats för enklare insatser för att öka områdets attraktion; genom fler bänkar att vila på och en omsorgsfullt utformad belysning samt skyltar med information kring natur- och kulturhistoriska ämnen med anknytning till ån. Och kanske olika återkommande evenemang, som t.ex. sportfisketävlingar och andra aktiviteter, samt en skulpturutställning av liknande slag som blivit en årligen återkommande tradition i Norrtälje. – Det senare är en idé som nyligen lanserats av Västerås Konstnärsförening.

Beträffande punkterna Ett kreativt näringslivsklimat och ett kulturliv som ger staden karaktär är det frågor som sedan en tid tillbaka diskuterats livligt inom det nybildade nätverket för konstaktörer i Västerås.

I en stad som i så hög grad som Västerås präglats av en kreativ teknisk industri finns det ingen anledning att dra en skarp gräns mellan näringslivet och kulturen. På det ekonomiska planet skiljer sig de bägge sektorerna visserligen åt, men inte då det gäller den betydelse som den enskilde individens kreativa förmåga har i sammanhanget. Det är ett förhållande som under senare år uppmärksammats av en lång rad forskare och till viss del också inom näringslivspolitiken, där Tillväxtverket fått i uppdrag att följa sektorns utveckling.

Sett ur det perspektivet är det glädjande att konstatera att Västerås kommun i sitt program för kultur 2015-2023 slår fast att: ”I Västerås är kultur en av grundpelarna i den kommunala verksamheten.”

Men inte nog med det – kommunfullmäktige uppdrar också i programmet ”… åt respektive nämnd och styrelse att utarbeta egna handlingsplaner utifrån det antagna kulturprogrammet”, med målet att: ”Programmets intentioner ska konkretiseras och få effekter i hela den samlade kommunala verksamheten.”

Leif Jonsson, ordförande i Konstfrämjandet Västmanland.

Det lovar gott för framtiden, och skapar förhoppningsvis helt nya förutsättningar för representanter för stadens kulturliv att medverka i utvecklingen av ett kreativt näringslivsklimat och ge staden karaktär. Under förutsättningar att arbetet organiseras på ett lämpligt sätt och på rimliga ekonomiska villkor.

Hur detta mer konkret skulle kunna gå till finns det inte utrymme att utveckla här, men jag hoppas få möjlighet att återkomma i ämnet vid ett annat tillfälle.

Leif Jonsson

Ordförande i Konstfrämjandet Västmanland

Mer läsning

Annons