Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Obehagligt, sorgligt och våldsamt

Skratten fastnade i halsen, och Gunilla Boethius tragiska komedi som utspelas i ett solkigt, fettigt kök lämnade en bitter eftersmak i munnen.

Annons
Obehaglig. Och rolig är Västmanlandsteaterns tolkning av Kvinnan som gifte sig med en kalkon.

 Det är en märklig, och allt annat än perfekt värld som publiken kastas in i på Västmanlands Teater. En våldsam och annorlunda tillvaro med en kvinna som gifter sig med en kalkon, hennes familj och herr kalkon själv målas upp.

Ingen av karaktärerna är sympatisk. Inte den deprimerade och bittra dottern, spelad av Karin Huldt, som trots att hon själv känner sig ful och retad, ändå inte kan tåla avvikande personer.

Pappan (Ossi Niskala) är heller inte den jovialiska person han först verkar vara utan visar upp en synnerligen brutal sida allt eftersom berättelsen framskrider. Mamman (Ulla Tylén) som ser så spröd och känslig ut visar sig snart vara en stenhård tyrann som försöker tukta sin dysfunktionella familj medelst disciplin och skönhetsingrepp för att få den att se så normal ut som möjligt.

Hur obehaglig är hon inte när hon tvingar sina barn att göra avkall på deras sanna natur för att att de ska kunna passa in i resten av världens normer där funktionshinder och andra handikapp inte accepteras.

I sonens fall (spelad av Bodil Malmberg) handlar det om ren psykisk misshandel. Desperat blundar mamman för sanningen om de sina, och försöker övertyga sig själv att allt hon gör det gör hon av kärlek.

Inte ens utomstående Robert Kalkonius (Jesper Feldt) medför en frisk fläkt när han plötsligt gör entré i familjen. Dessvärre behärskar han inte det sociala spelet som skulle ha behövts för att bli accepterad. Hans tillkortakommanden påskyndar katastrofen och snart är söndringen ett faktum.

Var och en får de försöka överleva ensamma i en kärlekslös värld.

Denna absurda historia lyfts av fantastiska skådespelarinsatser från hela ensemblen som spelade inför en fullsatt och entusiastisk premiärsalong i lördags.

Skådespelarna ansträngde sig väldigt mycket, och lyckades roa trots denna obehagliga, och väldigt sorgliga berättelse där våldet hela tiden visar sitt fula tryne. Regissören Martin Rosengardtens förtjänst. Scenografin var funktionell i all sin dysterhet. Så skräpig och äcklig har nog scenen sällan skådats.

Själv lämnade jag teatern starkt berörd. Jag var nog inte ensam.

Hon visar livets gång i sina konstverk Kultur&nöje, sid 9. Möt Berit Nåsell som berättar om sitt långa konstnärsliv

Mer läsning

Annons