Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rosh tar förorten tillbaka till Dramaten

Ung, tuff och svår att sätta i ett fack gjorde Rosh succé på den svenska hiphop-scenen. I höst är hon tillbaka på Dramaten med en pjäs om förortsskjutningar. Och efter en ensam uppväxt börjar omvärldens kärlek långsamt sjunka in.

Annons

Roshs porträtt sitter inramat i en guldram på Dramaten, bredvid etablerade skådespelare. Hon tar fram mobilen och visar ett foto på tavlan, där hon allvarligt blickar in i kameran.

– Jag fattade inte hur stort det var förrän jag började hänga där lite mer. Hur stort det var att så olika världar möts. Nu är jag fett ärad, säger hon med sin karaktäristiska, hesa röst.

Hiphop-artisten Rosh har skrivit manus till föreställningen

Det var på Nationalscenen som hon 18 år gammal satte den anrika teatern i gungning tillsammans med ett gäng kvinnliga hiphoppare och remixen av Linda Piras "Knäpper mina fingrar". Nu är hon tillbaka med föreställningen "Klipp han", som Rosh har skrivit både musik och manus till. Dessutom står hon på scen. Ämnet har hon personlig erfarenhet av – hon har sett för många vänner begravas.

– Det handlar om skottlossningar i Sverige och att våra barn dör utan att något görs, säger hon och undrar sorgset vad som skulle ha hänt om offren var Erik och Filip från den välmående förorten Enskede.

Roshanack "Rosh" Anoushe pendlar i nuläget mellan Nyköping, där hon är uppväxt, och Stockholm, "två världar". Uppväxten var tung och ensam. Men övergången från att skriva texter i trapphusen till att slå igenom med låtar som "Karma" och "Svart diamant" gick snabbt. Hon stack ut, vilket provocerade. Rosh rappar svaret: "Vem är han, vem är hon, vem är hen, försök sätt mig i fack, jag är cool med mig själv."

– De som blir provocerade är grabbar. De känner sig mindre som killar framför mig och så ska de kasta kommentarer. Jag går bara hårt på det, säger Rosh lugnt, och ser äldre ut än sina 21 år.

Det hårda försvaret är hon van vid, hela livet har hon burit en ilska inombords. Men kärleken var hon inte beredd på. Hyllningarna blev en för stor kontrast mot uppväxten. Hon fick panikångest och drog ner på tempot. Vid sidan av musiken gick hon i gymnasiet och jobbade på ett stålverk

– Jag kunde inte ta till mig framgången, för allt jag hade hört var att jag inte dög, säger hon.

Rosh växte upp som ensam invandrare i en skola där de flesta var svenskar. Hennes iranska mamma hade också svårt att förstå dotterns könsöverskridande stil. Det verkar de flesta ha haft. Rosh minns hur folk skrek till henne redan som 8-åring, "tror du att du är kille?".

–Man kan inte säga så till en 8-åring. Än i dag har jag inget svar på det där. Jag är den jag är. Som liten var jag tvungen att gömma mig själv och skämmas, säger hon.

Samtidigt berättar hon att "ingen kunde få på mig en klänning". Det var via musiken som Rosh hittade sin egen väg.

–Hiphop blev min säkerhet. Jag såg hur Missy Elliott klädde sig i stora track suits och det var ok. Det kändes som "här platsar du", säger hon.

Efter genombrottet hade hon också plötsligt en plattform att verka från.

– Och i takt med att jag har blivit bekvämare med mig själv har jag lärt mamma det också. Hon har alltid älskat och ställt upp på mig, men lite på distans.

Av den ilska Rosh säger sig ha syns dock mest beslutsamhet. En adhd-diagnos har hjälpt henne hantera de starka känslorna. Och när hon nu skriver musik är det med ett nytt lugn. Förhoppningsvis kommer nya låtar till slutet av året.

Fortfarande har Rosh en fot i "orten". Det är där hon känner sig trygg, trots allt. Men hon är förundrad över segregeringen och att människor blundar för att unga skjuts ihjäl, bara för att det sker några kvarter längre bort. Samtidigt vill hon inte "leka perfekt".

– Jag har haft fördomar om innerstaden. Men sedan jag har börjat komma till Stockholm och de "finare" ställena har jag tagit med människor från orten. Möten är fett viktigt. Jag tror att alla människor kan funka ihop om de får en chans.

Hon funderar på vad som skulle hända om polisen i stället för att visitera folk under en av de många begravningarna i förorten kom dit och lämnade en blomma.

– Fatta vad kärlek det skulle ge i orten. Man måste ge något för att få. Kärlek övervinner allt. Jag hoppas på ett enat Sverige. Det jag ser nu gör mig ledsen. Det är tufft i luften.

Fakta: Roshanack "Rosh" Anoushe

Född: 1996

Bor: I Nyköping

Familj: Mamma och lillasyster

Karriär: Slog igenom med "Ladies first" på Dramaten. Har släppt musik med Ison & Fille, turnerat med Petter och Lilla Namo. Har bland annat släppt ep:n "Svart diamant" och singeln "Molotov".

Aktuell: Med föreställningen "Klipp han", ett samarbete mellan Fryshuset och Dramaten. Hon har skrivit manus, musik och står på scen. Föreställningen lyfter dokumentära berättelser från både offer och förövare. Premiär 23 november. Dessutom spelar Rosh in fler egna låtar.

Lyssnar: "Mycket på J Cole. Inom fem år kommer jag att ha gjort ett samarbete. Jag kan inte ens engelska, men på något sätt så..."

Inspireras av: "Kamp, som J Cole. Han pratar mycket om rasism och musik som får en att tänka till. Personer som för en kamp, som inte viker sig, det inspirerar mig."

Gör i sommar: "Åker till Iran för att träffa släkten."

Blir stöttad av: "Jag har två vänner, tvillingar, de har varit ett väldigt stort stöd utan att de själva vet om det. Runt dem har jag aldrig skämts för mig själv eller varit nojig. Det är fint."

Mer läsning

Annons