Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Så bra var teaterns stora höstsatsning

I en virvlande vals med många parallella turer dansas generationernas nedärvda trauman fram i Barn och deras barn.

Annons
Levande rysare. Jan Modins underkuvade pojke och man växer till en verklig människa i Rasmus Lindbergs allmänmänskliga Barn och deras barn.

Barn och deras barn

Manus och regi: Rasmus Lindberg

Västmanlands teater

Västeråspremiär i går kväll

Västmanlands teaters stora höstsatsning hämtar näring ur beprövade teorier om inkapslade barndomsupplevelser, terapins frigörande kraft och den urgamla tesen om hur fädernas missgärningar går igen.

Rasmus Lindberg har konstruerat ett avancerat replikflöde i skruvat tempo, bitvis i en rapp stafett med nyckelord som stafettpinnar i tidsöverlappande växlingar.

Tre generationer prövas simultant genom tidlösa dilemman som kärlek, alkoholism, våld, otrohet, skuld, makt, hot – och envist hopp.

Det unga kärleksparet Mirjam (Bodil Malmberg) och Hannele (Niki Gunke Stangertz) slits nästan isär av Mirjams barndomsärr, nedärvt från föräldrarnas osunda relation, i en nervig konflikt.

Mirjams pappa Stefan (Jan Modin) är en levande rysare och gör styckets mest magiska förvandlingsnummer – från övergiven pojke och underkuvad man till urladdad, verklig människa med nyvunnen ilska och stolthet. Och mamman, den schabloniserade terapeuten, får genom Cicilia Sedvall en olustigt träffsäker tolkning.

Mirjams avlidna farmor (Elin Norin) möter till sist sonen och sondottern i ett konfronterande fantasisamtal om skuld och förlåtelse, i allmänmänsklig och tankeväckande trovärdighet. Att på det ge oss även ett flera generationers ”det hände sedan” blir överflödigt.

En stark och viktig pjäs.

Mer läsning

Annons