Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sensommarsmärta

I dag tilldelas Amanda Rudelius VLT:s stipendium till Lars Gustafssons minne. 19-åringen från Knivsta är först med att få det nyinstiftade stipendiet på 50 000 kronor.

Vi publicerar stolt hennes novell "Sensommarsmärta".

Annons

Sophias mormors trädgård har alltid varit löjligt idyllisk. Häckarna är svulstigt gröna, träden mjukt runda, gräsmattan tjock och sammetslen. Det finns till och med en stenmur som löper längs med åkanten nedanför tomten. När Sophia var liten tittade hon på allt det gröna som paradiset. Alla hennes finaste äventyr hade rymts inom häckarnas skyddande sfär. Men inte ett enda av dem innehåller mormor som en vålnad, oroligt vankande genom gräset med sin nattlinnesfåll släpande efter sig. Sophia föreställer sig hur det skira tyget dränks i glittrande snigelslem.

Hon kan inte låta bli att provoceras av allt det överdrivet vackra, det skrattar henne rakt i ansiktet. En påminnelse om hur långt den här världen är ifrån henne nuförtiden. Och hon kan aldrig riktigt skaka av sig bilden av mormor krypande i gräset med sina små trådsaxar för att hålla stråna jämnlåga. Hela trädgården krampar av en påtvingad perfektion, som bara väntar på att släppas lös. Det är mormors spända käkar som sticker ut, som fransar i kanterna. Frånvaron av Sammy och hans lurviga vita tassar. Sophias därvaro.

Det är för Sammys skull Sophia är där. Hennes hund, hennes allt. Paradoxalt också mormors hund, mormors allt. Han insjuknade hastigt runt midnatt och väntar nu på den yttersta domen. Kommer han leva? Mamma är där hos honom på kliniken. Det svider, både för Sophia och mormor. Men det blir mindre gräl på det sättet. De är båda sjuka av habegär och inbillade äganderätter.

Det finns förstås andra saker att gräla om och Sophia letar ihärdigt efter dem, lägger upp dem för mormor med höjda ögonbryn. En spricka i stenmuren. En gulnad syren. Årorna. De sticker upp alldeles blankpolerade ur mormors cirkelformade lavendelrabatt och har uppenbarligen bytt ut det gamla soluret. Sophia älskade soluret när hon var liten. De pretentiösa årorna har hon inget till övers för, och det är hon inte sen att påpeka.Mormor andas hackigt ut. Det kan vara en snyftning, men också en fnysning.

”De ska bringa ro”, säger hon och viftar obestämt med handen. Som om de knotiga fingrarna på något magiskt sätt ska kunna trolla fram förståelse.

Bringa ro. Sophia vill fnysa själv. Hon tror inte att det någonsin kan komma någon ro till trädgården igen, inte när både den och mormor andas av motsatsen. Inte när Sophia står där och känner sig som en främling som helst vill bort, men måste stanna för att få svar. Inte utan Sammy.

Han har varit ingenmanslandet så länge, den sista sträckan minerad mark som finns kvar mellan Sophia och mormor. Ända sedan Sophia tvingades ge upp honom för korridoren i stan har han varit anledningen till att de överhuvudtaget kan leka familj tillsammans inför mamma. Sophia har lidit genom otaliga tebjudningar under varma och plågsamt långa sommarförmiddagar för att få träffa honom. Nu känner hon hur de glider henne ur handen med varje skrämt hjärtslag.

Mormor går med ryggen envist mot Sophia och växlar mellan att snegla mot garagegrinden och fnysa. Sophia försöker låta bli att låtsas om hur ryggen skakar stilla, av gråt. Istället räknar hon sekunderna mellan varje fnysning – det påminner henne om stormiga somrar när hon var yngre. Hon och mormor brukade stå i fönstret, se regndropparna smattra mot glaset, och rabbla tillsammans. En elefant, två elefanter, tre elefanter… Åskknall.

Amanda Rudelius, den första Lars Gustafsson-stipendiaten

Klockan börjar närma sig fyra och solen trevar sig upp över trädgårdskonturerna på ett disigt, morgontrött sätt. Sophia ser på hur mormor stannar upp mitt i ett darrigt steg. Har hon sett något? Mamma? Sophia reser sig för att speja över häcken, med hjärtat som smulor i bröstet. Vad ska hon göra om Sammy inte kommer tillbaka?

Men det kommer ingen bakom häcken. Istället försvinner mormor bort genom köksdörren. Det är antagligen hennes inre teklocka som ringt, för Sophia hör det klirra från porslinsservisen därinne. Dricka te verkar vara allt mormor gör nuförtiden, i löjligt stora koppar som hon visst samlar på. Om mamma var där skulle hon tvinga Sophia att gå in och hjälpa mormor bära. Mormor har en ovana att stapla alldeles för tunga brickor för sina tunna armar. Men utan mamma kan Sophia inte uppmana någon lust att gå in och hjälpa till. Hon förmår inte att vara i köket längre, klarar inte av att lyssna på hur morfars gamla moraklocka tickar, eller att titta på kylskåpets glada familjebilder. Större delen är täckt av bilder på mamma och Sammy, minstingdottern och älsklingshunden. Sedan hänger några bilder på småkusinerna insprängda mellan dem. De enda bevisen på Sophias existens är en liten rad allra längst upp, intill taket. Tre gulnade foton från trettonårsåldern. Mormor sätter aldrig upp några nya, inte ens när Sophia tar med egna för att slippa påminnas om sin gamla tandställning.

Men så var det också sommaren hon fyllde tretton som hon och mormor blev osams. Precis efter skilsmässan, när Sophia och mamma skulle lämna Sophias barndomshem. Mormor ville att de skulle flytta in hos henne, i Paradiset, och Sophia hade älskat idén. Bara mormor och ”hennes flickor”, det skulle vara som sommar året runt. Men sedan hade hon insett att hon skulle behöva flytta från sina vänner och börja i en ny skola. Hon tvärvägrade. Och mormor förlät aldrig riktigt.

Det är så typiskt deras familj, den instinktiva driften att monopolisera. Mormor ville äga mamma och Sophia, precis som mamma ville äga Sophia och Sophia ville äga Sammy. Enda anledningen till att Sammy ens finns i familjen är för att mamma hoppades kunna köpa sig några fler år med Sophia genom att uppfylla barndomsdrömmen att skaffa hund. De har svårt att släppa taget om dem de älskar, helt enkelt.

Mormor kommer ut igen med frukostbrickan. De dukar på det grönmålade träbordet i ena hörnet av trädgården och sätter sig ner på varsin sida, utan någon vidare aptit. Mormor blåser på sitt te utan att riktigt smaka på det och Sophia petar på sin macka. Mormor köper alltid så klibbig ost, det påminner henne om dagis.

”Han ska begravas här”, säger mormor mitt i tystnaden. Det blåser till när hon säger det, en vind som klirrar fientligt i Sophias juiceglas.

Monica Yngvessons trädgård i Salbohed nära Sala, marktäckare, trädgårdsplanering, mormorsträdgård, gamla växter, kulturarv, stenlagd trädgårdsgång

Sophia säger ingenting. Var skulle hon begrava Sammy, om hon ens fick? Hon bor i studentkorridor i en liten stad hon knappast tänker spendera resten av livet i. Även om det fanns en djurkyrkogård där skulle hon inte vilja lägga Sammy där. Dessutom… dessutom får han inte vara död. Han får bara inte det.

Mormor tittar på Sophias ansikte och hennes blick mildras en aning.

”Vi måste vara realistiska”, säger hon.

Sophia sitter fortfarande och petar på sin macka när de hör bildäck rulla över gruset bakom häcken. Osten har fått en äcklig plastig hinna över sig som får det att vändas i magen, och Sophia greppar tag hårt med naglarna i bordet, snarare än att resa sig upp. Mormor gör samma sak. De stirrar båda stint mot häcken. Ser mammas huvud guppa ut ur bilen, bekymrat.

”Hon har cancer”, får mormor fram helt plötsligt.

Alldeles för snabbt och hårt för att det egentligen ska vara urskiljbart, men Sophia förstår ändå. Hon har haft samma mening i huvudet i flera veckor.

”Jag vet.”

De ser på varandra: mormor överraskat, Sophia trotsigt. Det slår henne att det är första gången på flera år som de verkligen ser varandra i ögonen. Mormors är vattniga och omgivna av bekymmersrynkor. Sorgsna.

När mamma kommer fram till bordet är hennes ansikte fyllt av tårar och de kramar om henne båda två. Mormor upprepar sina ord igen, att Sammy ska begravas hos henne. Sophia protesterar fortfarande inte. Men tankarna går runt, runt i hennes huvud medan hon lägger sin arm om mormors beniga axlar. Sammy var mammas band till henne. Mamma är hennes band till mormor. Efter dem finns det inget kvar, utom trädgården.

Ännu en vind sveper in. Den ruskar om mormors mjukt runda trädkronor, förvrider deras symmetri. Sophia känner hur hon huttrar och mormor med henne.

Amanda Rudelius

Läs mer om Amanda Rudelius: Hon är den första Lars Gustafsson-stipendiaten – ”Han skrev om det svåra med ett enkelt och fint språk”

Författaren, poeten och filosofen Lars Gustafsson föddes den 17 maj 1936 och gick bort den 2 april 2016. Under sitt liv skrev han uppemot hundra publicerade verk och uppnådde både nationell och internationell berömmelse.

Vill du bli vår näste Lars Gustafsson-stipendiat?

Stipendium till Lars Gustafssons minne är ett gemensamt initiativ av VLT och Lars Luttropp, tidigare kommunalråd och ledare för Västeråsmoderaterna.

En ung person mellan 16 och 21 år, som utmärkt sig inom kulturområdet och verkar i Lars Gustafssons anda, kommer årligen på Lars Gustafssons födelsedag den 17 maj att tilldelas stipendiet på 50 000 kronor.

Ansökningar med bifogat alster för stipendiejuryn att bedöma skickas senast 1 mars 2018 till [email protected] eller kulturredaktör Erik Jersenius, VLT, Box 3, 721 03 Västerås

Mer läsning

Annons