Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sorgligt, skrattretande och tankeväckande

Teaterns utbud är en brokig mix just nu, och på lilla scenen går det vått till. Exakt alla vändningar och vindlingar i denna vandring mot andlig klarsyn bör väl för effektens skull inte avslöjas.

Annons
Vått sökande. Pjäsen Skippin´ through the graveyard går genom både eld och vatten.

Och allt ska man nog inte, i likhet med överjordiska ting överlag, räkna med att förstå.

Publiken, eller ska vi tro: församlingen? tas tidigt med i processen, som växlar mellan andäktig, långtråkig väntan (på den som ska komma?) och en frenetiskt uppeggande aktivitet. Allt ljudsatt med en rad klassiska negro spirituals och några mer bluegrassbetonade sånger.

Skådespelarna Dag Andersson och Sandra Medina ur scenkollektivet Bastardproduktion skapar tillsammans med aktören Lars Bethke och teaterns musiker och sångarrangör Anders Larsson en, utöver sångerna, mimande gestaltning av det himmelska hoppet. Ett ihåligt eller innerligt sådant? Välj själv.

Den som kan sin Bibel finner många markörer i scenografin, där vattnet delar, förenar, renar och överbryggas. Bräckliga farkoster, eld och vatten.

Det nedsänkbara altaret blir enkelt en suggererande gunga för den blinda som hoppas få synen åter och i sin extas inte tycks märka att inget hänt.

De afroamerikanska arbetarsångerna vädjade på sin tid om lossade bojor, med grumliga gränser mellan jordiskt och himmelskt. Med uppfordrande fraser om bot och bättring utlovades ett bättre liv ovan där, eller ”Rejoice and praise, join the heavenly choir, free from every sin when He sets the world on fire!”

Men guden är samtidigt oberäknelig, och den som försöker förstå hur han (eller hon, en Sandra Medina i patriark-skägg) ska blidkas kommer ingen vart.

Kvartetten hanterar elegant såväl musiken – med gitarrer, munspel, banjo och mandolin – som allehanda våta och torra balansgångar. Och knäböjarkoreografin vid nötta bönhusbänkar är träffsäker.

Det är sorgligt, skrattretande, tankeväckande och rörande om vartannat.

Ensemblens ambition – att i vår mångkulturella tid reflektera över det egna ”normaliserade kristna arvet” mitt i alla valmöjligheter och risk för polarisering – är lovvärd, men de når fram långt innan de akrobatiska vattenexcesserna är över.

Och vissa sekvenser känns väl utdragna, vilket möjligen ingår i det himmelska väntekonceptet. Men det tar skådespelarna förstås igen i överflöd innan allt är över.

Mer läsning

Annons