Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Susanne Holmlund: Den medelstora staden har nästan allt – men behöver ett stabilt arbetsliv också

Vi som bor i medelstora städer har fått det bästa från både stad och landsbygd.

Annons

Vi har ett (ännu) kvalitativt kultur- och föreningsliv, handel och restauranger. Vi har korta avstånd, relativt lite av storstadsproblem som kriminalitet, och (enligt SCB) jämte turistorter landets högsta nivå av samhällsservice per invånare.

Samtidigt har vi kvar något av byns sociala gemenskap och en fot i naturen. Vi möter ofta bekanta när vi promenerar på stan, många av oss kan dra på sig skidorna redan hemma vid dörren, och våra barn har skog att leka i. Och om krisen kommer, när vårt sårbara högspecialiserade ekonomisystem börjar skälva, har vi en enorm areal av gräsmattor att odla upp för ökad egenförsörjning, och nära till kringliggande jordbruk som producerar mat. I storstädernas stendjungler (som medelstora städer med lillebrorskomplex gärna vill efterlikna) kan man inte odla någonting. Där orkar inte ens maskrosorna framhärda.

Den medelstora staden är på många sätt det optimala sättet att leva. Men dess arbetsmarknad måste värnas, menar krönikören.

I dag lider vår kultur av storstadsfixering, en diffus idé om att allt är bättre, coolare, framgångsrikare och finare i storstan - det har till och med rikspolitiker yppat i mindre genomtänkta uttalanden. Men den vanligaste orsaken till att människor flyttar – med eller mot sin vilja – från våra medelstora städer till storstan är inte idealet, utan något mycket mer handfast. Det handlar om jobben.

Jag kan inte räkna de gånger jag har hört utflyttade Sundsvallsbor säga "Jag skulle gärna flytta hem igen med familjen om vi kunde få jobb båda två" eller "Både jag och min man frilansar, så det är svårt att bo någon annanstans än i storstan". Den medelstora staden är på många sätt optimal. Men om dess arbetsmarknad ska fortsätta luckras upp lever den farligt.

Kultursektorn är ett tydligt exempel. Här går utvecklingen mot färre fasta jobb och fler tillfälliga. I den mån arbetsmöjligheterna blir kvar ska fler dela på dem. Med fler frilansar, tidsbegränsade uppdrag och deltider skapar vi ett system där de som arbetar här inte kan bo här.

Den enskilda kulturarbetaren har oftast inget val. Om man måste jobba än här, än där, är det nödvändigt att bosätta sig där sannolikheten är störst för att nästa uppdrag dyker upp, och där man i möjligaste mån slipper långa resor. Man köper sällan hus, flyttar familjen och slår sig ner för ett treårskontrakt, en osäker deltid eller några enstaka frilansinhopp.

Men hur ska konstnärerna, som är kulturens ansikten utåt, kunna skapa en långsiktig relation till publiken när de inte blir kvar? Hur ska cheferna, som är ansikten mot politikerna, kunna göra motsvarande? Hur ska man trovärdigt kunna förstå, gestalta, försvara, plädera för och hävda kulturens betydelse för en plats där man inte ens själv väljer att bo? Och hur ska man kunna vara länken mellan människorna och kulturen – den som visar att kulturarbetare är vanligt folk och inga obegripliga överpersoner – om det inte är här man hämtar barn på dagis, står i butikskön och hejar på favoritlaget? Om man i den medelstora staden bara är kulturpersonlighet, medan man framlever sitt liv som människa någon annanstans?

Andra branscher märker säkert samma effekter: om utvecklingen rör sig från tillsvidare- och heltidsjobb mot frilans/projekt-hållet betyder det ganska säkert att människor flyttar från den medelstora staden till storstaden. Fast de hellre skulle ha bott kvar.

På så vis mister vi inte bara medborgare här och nu, vi riskerar också en framtid enligt den tredje frasen jag ofta hör i de tidigare nämnda samtalen: "Jag skulle gärna flytta hem, men nu har jag bott i Stockholm så länge och barnen har rotat sig där." Om stabila jobb fortsätter att försvinna kommer "hemma" för nästa generation inte att vara Sundsvall, Östersund, Örebro, Västerås, Gävle, Falun eller Örnsköldsvik. Det kommer att vara storstan.

Vi som bor i mindre och medelstora tätorter är i majoritet i Sverige – än så länge. Vi har lägre bolån, hälsosammare livstempo och närmare till det mesta än i storstan; vi har bästa tänkbara förutsättningar för att leva ett bra liv. Och vi behöver ingen trumpifiering av politiken; vi klarar oss med demokratiskt sinnade och sansade partier, för Trump och hans gelikar har aldrig lovat att göra något åt urbaniseringens egentliga drivkrafter, som växande ekonomiska klyftor och arbetsmarknadens utveckling.

Men när vi utformar arbetslivet behöver vi värna de stabila jobben, om vi vill trygga de medelstora städerna. Och det nästan osannolikt goda liv man kan leva där.

Läs mer: Medelstora städer har både stadens och landsbygdens fördelar

Kulturministern vill ta tag i konstnärspolitiken och värna långsiktiga jobb

Mer läsning

Annons