Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Susanne Holmlund: Kanske demokratin är för bra - men det finns inget alternativ

Det bästa med demokratin är att den ger så stort utrymme för var och en att påverka.
Det sämsta med demokratin är också att den ger så stort utrymme för var och en att påverka. För det lägger ett enormt ansvar på oss alla.

Annons

STOCKHOLM 20140507Plenisalen i Riksdagshuset inför debatten om valet till Europaparlamentet.Foto: Pontus Lundahl / TT / kod 10050

I vår serie om demokratins tillstånd, som vi nu avslutar för den här gången, har vi försökt reda ut vad demokrati är och huruvida den är hotad. Varför just nu? Jo, som min kollega Christina Busck tog upp i inledningskrönikan: När det finns gott om resurser är demokratin nästan självgående. När tiderna är bistrare - som nu - blottas sårbarheten i detta fantastiska men känsliga system.

Ta bara det att demokratin kräver makthavare som egentligen inte är intresserade av makt. De ska kompromissa i frågor som de lagt all sin kraft på att få väljarstöd för. De ska ge även de tuffaste meningsmotståndarna respekt. Och när opinionen svänger ska de villigt kliva åt sidan och lämna sin plats.

Hur svårt det är ser vi på alla diktatorer som vägrar ge upp makten och kostar hundratusentals människor livet i blodiga konflikter. Vi ser det också på arbetsplatser, i familjer, i förskolegrupper - maktlystnad är en djupt rotad mänsklig egenskap som dyker upp överallt där människor agerar i grupp.

Eller ta det vi kallar tvåtredjedelssamhället, tillståndet då tillräckligt många har det tillräckligt bra för att rösta på politiker som inte förespråkar rättvis resursfördelning. Att tänka på sin egen välfärd i första hand är också en djupt rotad mänsklig egenskap. Och under exempelvis folkhemmets tid var de som vann på rättvisare fördelning i majoritet.

Samtidigt var ekonomin så god att inte heller de som ägde mycket behövde avstå. I dag växer de ekonomiska klyftorna snabbt, men de som har det sämst är kanske för få för att få majoritet i demokratiska val. I stället växer de sociala spänningarna. Kanske är ändå klimatfrågan det bästa exemplet på demokratins dilemma; en fråga där den rentav kan bli ett verktyg för vår undergång.

Här gäller i högsta grad Jean-Claude Junckers geniala formulering av politikernas problem: "Vi vet alla vad vi måste göra – vi vet bara inte hur vi ska bli omvalda efteråt." Klimatfrågan är komplex och långsiktig, samtidigt som många snabbt måste inse vilka åtgärder som behövs och vara beredda på uppoffringar.

Men vi röstar ju inte på dem som säger att vi måste försaka, utan på dem som vill ge oss mer. Att vägra släppa taget om det vi har, och helst vilja ha lite till, är ännu en djupt rotad instinkt. Så djupt att vi struntar i att vi redan i augusti har förbrukat jordens årsavkastning och börjar tära på kapitalet. Så djupt att vi lättat lyssnar på populister som säger det vi vill höra, nämligen att de där klimatnissarna nog överdriver.

Att demokratin är bra råder det inget tvivel om. Men ibland undrar jag om den rentav är för bra. För bra för oss, alltså. Den kräver ju egentligen människor som tänker långsiktigt, som är så upplysta att de vet vad som är bäst, som styrs av förnuft, som handlar oegennyttigt, som med gott mod kan tugga i sig att de inte alltid kan få just sin vilja fram och som har höjt sig över primitiva instinkter. Allt det där som vi inte lever upp till.

Men återigen, vad är alternativet? Ingen diktatur har hittills skapat ett samhälle där det är gott att leva, och den upplysta despoten finns bara i sagorna. Har vi nu fått gåvan att bebo universums vackraste (och såvitt vi vet enda livsvänliga) planet, och dessutom ha det bästa styrelseskick som historien har frambringat, så får vi banne mig ta ansvar för dem också.

Städa upp efter er. Håll sams. Dela med er. Det är enkla instruktioner som vi ger till barnen, och minst lika svåra för oss vuxna att leva upp till. Men en nog så bra grundval för en fungerande demokrati.

Mer läsning

Annons