Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

TILL KJELL ESPMARK I VÄSTERÅS maj 2010

Alla är i kväll, fredag, välkomna till Konserthuset för att lyssna på ord, sång och musik när Kjell Espmark, som VLT tidigare berättat, mottar stadens Tranströmerpris. Priset som är på 100 000 kronor delas ut vartannat år. Vlt.se publicerar det högtidstal som juryledamoten Per Wästberg kommer att hålla.

Annons
Kjell Espmark poet, romanförfattare, dramatiker, professor emeritus i litteraturhistoria, ledamot i Svenska Akademien (stol nr 16), Tranströmer-priset 2010. Foto: Kamilla Kraczkowski

När Tranströmerpriset går till Kjell Espmark är det för att vi i juryn – och jag personligen sedan länge - håller honom för en av de mest betydande svenska poeterna från det senaste halvseklet. De som inte är medvetna om detta kommer att övertygas om de orkar lyfta det urval av hans dikter från 1956 till 2009 som utgavs till hans åttioårsdag nyligen under den adekvata titeln Det enda nödvändiga. Hälften av dikterna i hans urval har tillkommit 1992 och därefter; det tyder på ett verk som har berikats och fördjupats med tidens gång.

Kjell Espmark och jag gick i samma gymnasium i Stockholm och jag har följt hans skrivande allt sedan han omkring 1950 publicerade romantiska småstycken i kortlivade unglitterära tidskrifter. I en annan skola gick samtidigt Tomas Tranströmer som Kjell kom att skriva den första boken om.

Mot omvärlden visade Kjell tidigt en uppsyn av behärskning och tolerans, klokhet och balans. Inga skandaler har nått fram till mig fast vi delar en talför barberare. Om Dylan Thomas eller Paul Andersson ägt en motpol vore det Kjell. Hans avsmak för det grandiosa utesluter inte en vrede över livets fångenskaper, samhällets tillkortakommanden, över människors lumpenhet, egoism, hyckleri och brutalitet. Dock söker han hålla anletsdragen i styr när han står framför oss som en av vår poesis genuina lärodiktare – fastän det professorliga och docerande är honom främmande. Han är lärd och pliktmedveten, administrativt skicklig som den universitetsrektor han slapp bli, en samvetsgrann besökare av världens museer, om sommaren lagom enstöring på Gotland. Och en humorist och ironiker, med skärpan hos en nyslipad morakniv.

Som ledamot av Svenska Akademien och dess Nobelkommitté förenar Espmark forskarens överblick med diktarens språng genom tid och rum. Han har skrivit en märklig dikt om en knarkares död på Kungliga Bibliotekets toalett: tunna väggar skiljer där underjorden från de lärdas bord. Och hyresgästen på Bergsgården är ingen Ibsengestalt som det kan låta utan en som med sina identitetsbyten inte är lätt att komma åt.

Espmarks poesi uppträder i grupper. Tre samlingar 1956-61 med episka inslag. Världen genom kameraögat är en betecknande titel. En strängt komponerad trilogi Sent i Sverige 1968-75: "en röntgenbild av samhället med en rad utsatta i fokus", enligt poeten. Den tredje trilogin 1979-84 framställer - med poetens regianvisning - en personlig existens med kärlek, arbete, barn och fortsätter ut i Europa, där konstnärens utopi ställs mot maktens realitet. Det är ett osynligare Europa, fritt från högfärdens statyer, med undre städer där människor lever tysta och osynliga.

Espmark är nära nog den ende som lyckats göra poesi av svensk inrikespolitik. I det obevekliga paradiset Sverige framträder, cementerade i självgodhet, Gunnar Sträng, IB-åklagaren, Svenska Akademiens ständige sekreterare, Naturvårdsverkets Valfrid Paulsson med flera. På andra sidan muren är patienter, kåkfarare, konstnärer, förbrukade arbetare – som Kjell senare gav liv i sina kortromaner. Men någon enkelspårig satiriker är han inte; han begriper kommunalpampens drivkrafter, upptäcker vanmakten också hos maktens utövare. Med försåtlig ironi och ur oväntade vinklar belyser han skrymslena innanför folkhemsfasaden.

I Den hemliga måltiden (1984) öppnas tolv panoramor över maktens skilda imperier. Poeten tar oss genom den europeiska historiens mausoleum, vidare till Kina förr, Hiroshima och New York nu och till en sjöman hos Columbus. I monologdikter vädjar människor om kontakt och beröring över tid och rum. Dikten själv är en underjordisk motståndsrörelse, ”en tidlös sammankomst / förbjuden varje ögonblick”. Konsten är en lekfull sinnlig form av frihet som slinker igenom alla nät med fastställda kategorier.

Bara excentriker som Mozart och Béla Bartók vägrar underkasta sig. Ur TV-flimmer och förstörda krigsdokument räddar Espmark ett ansikte, ett rop, och förevigar de ögonblick då "hetta och möjlighet skapar varandra". Våra kamrater på vägen från mull till mull har strukits ur uppslagsböckerna, de har vägrats en huvudroll, suddats ut av överhetens intriger, städats bort likt pappersskräp med vilket man tätar tidens sprickor. Mot utplåningen står försöken att vidga frihetens revir.

Ingen är fri;

var och en har sin plats i mönstret.

Deras spår i isen finns före dem, omedgörliga.

Var och en gör sig fri.

Svävar i sin frihet, skär för skär,

utan kontakt med de väntande spåren i isen.

Deras frihet gör mönstret synligt.

I katedralen i Chartres hittar poeten en slitstark delaktighet, en ljuv förvirring och ett NEJ. I dikten, i musiken kan den fångas, denna "storm av glömda ansikten öppna mot ingenting". Espmark söker tecknen på uppror mot förtryck och förintelse: "Varje fånge är en sten som hungerstrejkar." Trotsigt men utan större hopp sjunger han dem ur dödsriket: indianer, judar, de tillspillogivna som skrapats bort från historiens och erkänslans pannåer.

Mer än någon i svensk poesi har Kjell Espmark blivit talesman och försångare för de döda som ligger osedda under våra fotsteg. Hans dröm är att varje erfarenhet finge länkas till en annan under generationernas gång och klarsyn fogas till klarsyn "som glimmande bitar i Guds mosaik".

Samlingen När vägen vänder inleder ett nytt projekt. Också den vetter mot historien: "När ett språk dör / dör de döda för andra gången." De dödas kamp mot glömskan är en kamp mot makten. Poeten lyckas bli ett med de länge sedan ur livet fördrivna, han trevar efter ”det hemligt doftande ordet som handen sökte sig i mörkret under skygga försäkringar; dessa ord som gav de döda ett liv bortom livet och de levande del i ett större minne”.

Den minst jagbesatte av svenska lyriker skrapar på historiens fullklottrade palimpsest, medan hans egna anletsdrag skymtar i spegeln på resanderummet bara ”så många sekunder som det tar att knyta den svarta slipsen". Hans egenart ligger i den intellektuella genomlysningen, den glasklara nykterheten nödvändig för att "behärska ett yrande mörker", en saklighetens symbolism som aldrig tappar fotfästet i vår vardag, en undertryckt emotionell intensitet - en torrhet som brinner.

”Den som söker sin hemliga syster / måste hitta mjölkaffären / som öppnar sig mot jordens inre.”

Nyckelorden är söka och hitta, systern som är det familjära, det hemliga som är det förbjudna och intima, mjölkaffären som är det alldagliga. Dörren leder nedåt och inåt. Krattar vi bort det översta jordlagret som kan vara en smula fruset, finner vi i Espmarks dikt ett myller av trådar, rötter och näringsrika substrater.

Hans omvända perspektiv får oss att lämna vaneseendet och gå vidare i "det plötsligt friska fjolårsgräset". Skallen i museimontern ser "den tid jag inte kan se, därför att jag står mitt i den. / Och hans ögon är stora och svarta av avsmak." Människor som på historiens baksida bara skugglikt avtecknar sig mot en brandmur skulle knappt ha funnits till, om inte Espmarks språk gett dem kontur.

I en värld av falska nyheter, låtsaslekar och reproduktioner ritar Espmark på det trovärdigas arkitektur och skissar på rum där känslor, händelser och ting hittar varandra. Han drar med båtshakar farkoster intill varandra där de passerar på historiens flod. Och då anas - som i dikten om skridskoåkarna - "ett sammanhang som vägrar att ge upp".

Språkets lappkast förtränger för ett ögonblick pessimismen. Poetens självkontroll spricker upp i Mozartsk munterhet - som hos vännen Tomas Tranströmer. Intensiv och allvarlig, ändå med lätta steg, rör sig Kjell Espmark från antiken till Havels Prag, från den jämtländska släktgården till Gotlands eviga nu. Han tycks mig ha levt mycket länge, med oförminskad sinnesskärpa. Och vägen vänder, försiktigt men hoppfullt: ”Det innebördslösa har rört vid oss. / Varje hus är obebott: väntar /den som orkar komma tillbaka.”

Med inlevelse och försök till rättvisa tar Kjell Espmark till sig det som kunde vara honom främmande. Han avvisar bara de metafysiska anspråken, de högtidliga tonfallen hos medelhavsretoriker och indiska tempelbyggare. Då blir hans ironi blodig som ett myggstick man upptäcker först i efterhand. Bakom det urbana småleendet gömmer han en iakttagelse av geometrisk skärpa och hans behärskade kroppsspråk döljer ett fladdermusöra för pretention och högfärd. Till exempel om Lars Gyllensten, Den evige sekreteraren som aldrig lyckas kika in i ett enstaka hjärta, bara i Människohjärtat: ”Bordet som skiljer oss åt är fyra meter missförstånd. - - - Hans dom är lika provisorisk som en ursinnig inskrift i koppar.”

Många har blundat för Espmarks farliga pregnans, lidelsen under hans exakta stråkföring. Hans observerande blick sveper över en mark av spänningar och hemlig energi. Med allusioner till myter och klassiker blottar han en civilisation där säkringarna gått och truismerna fått fri passage. Hans bulletiner ur samtiden är skrämmande aktuella – inte minst i Glömskans tid, hans romansvit i sju monologer. Som samhällskritisk prestation, i en tid av nyrealism och bekännelseterapi, är den utan motstycke. Men åter till poesin!

I De levande har inga gravar, hans mest personliga samling, låter Kjell sin döda hustru tala. I andlösa passager tröstar den döda den som vill sjunga henne ut ur det grå. Hon vet att ”bara ett språk som känner mig, / känner varje tanke och rädsla, / kan gripa min irrande själ vid handen / och dra mig tillbaka till det som är.” Han låter den döda älskade iaktta den levande älskade med en hjärtskärande förståelse. Och det som kunde ha stannat vid ett livets efterspel och en sorgens final vidgas till en ny gemenskap, utanför kalendern, i tidlös ömsesidighet. ”Tiden haltar bredvid oss, förvirrad, / medan vi uppfinner kärleken.”

Poeten vet något om oss som vi inte vågar ta reda på. Han skildrar ögonblick då vanligheten börjar glöda av nyseende. ”Det andra livet” finns inne i livet, inte bortom det. Skriften är klokare än den som skriver, ”en historia vet mer än den som berättar”, och i det ligger ”en oväntad nåd: hälften av ett ansikte i papperet, påstridigt som ett vattenmärke – någon som andas, till hälften, i förtröstan på att läsas färdig”. Halva brevet skrivs av adressaten.

Han lotsar oss över förkastningssprickorna, otätheterna som gör att inget liv och ingen kärlek är inneslutna i sig själva. Och han glömmer inte att låta tingen tala – som den Mariaskulptur i trä som en spelman tillber så innerligt att hon förvandlas:

Då for en okänd smärta genom mig –

jag var ett ögonblick människa.

Jag flydde upp på min sockel igen

och lämnade lekaren darrande

inför vad han såg som ett under.

Men den som upplevde undret,

människans under, var jag.

I Vintergata (2007), redan en klassiker på väg ut till tio språk, företar Espmark en upptäcktsresa genom historien och visar sin inlevelse i andras liv i hundra gripande gravskrifter över dem som aldrig fått några. Andas åt mig, bevara mig i din blick! lyder deras enträgna bön. De hör till de sjuttio miljarder som lär ha vistats på jorden från tidens början. Här är ismannen från Österrikes alper:

Ni frågar: Vem var du?

Vad tänkte du? Vem älskade du?

Just det frågar jag mig själv.

Allt ni vet är min sista måltid:

Torkat getkött och nötter

Men det sista jag åt var nog snö.

När jag kuvats av stormen

och tappat känseln i fingrar och fötter

hände det enda jag minns:

En kvinna böjde sig över mig

där jag låg krökt på stigen –

En främling jag tyckte mig alltid ha känt.

Jag famlade tvärs igenom henne.

Hennes ansikte brann, det nådde jag inte.

Hon stannade hos mig

medan världen krympte till ett isblock.

Ur dödsriket återkallas historiens bifigurer, afrikanska slavar, lägerfångar, Amazonasindianer, en gång levande och individuella. ”Det går att stryka ut ett folk / och att stryka ut att man strök. / Jag tror att de enda som minns oss / är våra igenvuxna stigar.” Men det går också att kämpa mot utplåningen och kanske rädda en bildningstradition ur den samtida glömskan. Passkontrollören i Sankt Petersburg bär en blyring som förråder att han är en mesopotamisk tempeltjänare. Kvar blir ”ett käkben av en försokratiker / en udda sarkasm från Versailles” samt förskingrade rester av Gud.

I Espmarks kalejdoskop fogar sig glasbitarna till nya mönster, ansikten byts ut, minnets opålitliga punktbelysning tänds och släcks. Bara i det fragmentariska och oavslutade finns friheten från det slutna jaget och från systemens tvångsapparat som frestar med förklaringar och facit.

Espmark är på många sätt vår mest engagerade poet, solidarisk med dem som stympats av livet, engagerad även i den meningen att han med sitt klarspråk vänder sig till en bredare krets än de flesta poeter idag. Han rapporterar från historiens katastrofplatser och sjunger de tillspillogivna ur leran. Det är därför kritikern Björn Nilsson kallat honom en modern Orfeus, ”en virtuos i askgrå frack av oklanderlig passform” som lånar ut ”sin torrt precisa melankoli åt de europeiska dödsrikenas skuggestalter.”

Kring Kjell Espmark har uppstått ett annat universitet än det i Stockholm där han var inflytelserik lärare och inspiratör. Det är ett drömmens encyklopediska Alexandria och i vinden från dess brunna världsbibliotek sprids gnistor av minnen som han fortsätter att tyda, han mönstrar diktens och tankens döda anförvanter, han återkallar det förlorade och blottar de sprickor som hyckleri och propaganda tejpat över.

Det lyriska jagets stämma är för tunn för den flerstämmighet som Espmark mästerligt orkestrerar. Han blir som mest personlig då han låter andras röster vikariera. Dessa skingrade själar tränger fram ur den glömska som är deras och vår fördömelse, de trevar sig tillbaka till livets osäkra fakta, gissar och lyssnar för att själva göra sig hörda.

Att ge röst åt de röstlösa – såväl de döda som de förbisedda – är ingen ovanlig syssla för poeter, men Espmark har gett oss oförglömliga prov på konsten att hålla kvar de väsenslösa, de som inte låter sig lokaliseras annat än i poesin. De döda träder fram som då en fuktfläck på en gravyr plötsligt får anletsdrag. I Karibisk svit: ”Ni som är nära som svetten i pannan / men bor i ett annat veck av tiden: / håll fast oss så vi inte slits bort av vinden / och skingras bland seklen. /---/ Utan er vore marken skör som socker, / utan er skulle språket vända oss ryggen. / Er död gör vårt liv till liv. / Håll fast om oss med era kallnade händer.”

En omkastning av levande och döda upprepas genom Espmarks diktning: ”Jag trevar mot dig inifrån stenen. --- / Själv minns jag ingenting av mitt liv, / men tror jag skrev mig fram mot ett större jag / som skulle bo i mina tecken / med dörren öppen för vem som ville.” I hans poesi är tingen innebördsrikt närvarande. Och aldrig behöver vi höra rasslet från det litterära hantverkets kugghjul. Flugan som går över kvällstidningen tycks veta mer än vi. ”Den plötsliga doften är sekler gammal.”

Ett eko vibrerar genom seklerna, genom dikterna, smärtfyllt och förtrollande, som då en döende i sin blick söker fixera livets stränga ordning av skapelse och utplåning, ett eko som låter oss höra både ensamhetens sånger och massans skrän efter nya katastrofer. Så förblir vår existens ett utkast, ofärdigt, oförverkligat.

Vad vi då kan göra är det som Kjell Espmark, uthållig som få, har gjort - nämligen att, med Tomas Tranströmers ord, ”lägga sitt sannfärdiga vittnesbörd till en större erinrings arkiv”.

* * *

Tomas Tranströmer-priset 2010 etc - till Kjell Espmark för att han i ett orfiskt trots, med en inträngande känslans fantasi sjunger tillbaka de av historien utplånade och de av makten krossade i ett lyriskt verk om kärlekens och dödens återsken hos de levande.

15.5tt

Mer läsning

Annons