Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tonsäkert men utan gåshud

Finstämt, storslaget storband och en tonsäker Christer Sjögren. Men den riviga desperationen i rösten á la Frank Sinatra uteblev. Gåshuden likaså.

Annons

konsert. I slutet av januari släpptes ”Christer Sjögren sjunger Sinatra”, en skiva som Sjögren sedan länge proklamerat att han vill göra för att hylla sin idol. Den efterföljande turnén tog honom i går till Västerås Konserthus.

Den subjektiva känslan är att Christer Sjögren-fans var lyriska, medan Sinatra-fantasterna var nöjda. Sjögren har en ljuvligt mullrande röst och briljerade stundtals på scenen, men han tog mig inte i sinnet till New Yorks rökiga whiskeybarer.

Extranumret ”My way” – Sinatras kanske mest välkända – innefattar låtskrivandets crescendo av alla crescendon. Då ska flera hårstrån på kroppen resa sig enligt min mening, men det gjorde de inte. Sinatras riviga, desperata, kraftfullt explosiva röst i ”My way” ligger på en nivå Christer Sjögren inte kommer upp i. Kanske tonmässigt, men inte känslomässigt.

Västeråssångerskan Minna-Lisa Ferna gästade och gjorde bland annat en duett med Sjögren på ”Something stupid”. Ett vackert och spännande inslag.

I övrigt ska stora plus delas ut till Sandviken Big Band med dirigent och kapellmästare Anders Berglund i spetsen som öste på rejält och förlöste publiken gång på gång.

Det råder inget tvivel om att majoriteten av åskådarna älskade Sjögren när de ackompanjerades ut av honom i årets ljusaste kväll.

Mer läsning

Annons