Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Traumat 1918 – såren efter det finska inbördeskriget blöder ännu

Under bokmässan i Göteborg i september kommer Finland 100 år att få stort utrymme. Jörn Donner kommer att diskutera det smärtsamma året 1918.

Rolf Karlman skriver om ett nationellt trauma som lever och fortfarande väcker konflikt.

Annons

Tillfångatagna rödgardister först genom Helsingfors gator 1918.

Beseglad med blod är klyftan,

Beseglad med blod och brand,

Mellan redliga män i Finland

Och rasande röda band

En klyfta, djup som döden

Och gapade, mörk och bred

Mellan människobarn i landet

Och vilddjurens röda led.

Bertil Gripenberg, ur klyftan 1918

Röd-Eemelistår

inför rättens bord,

under luggbligar dystert framför sig.

- Bekänn din fan,

att du mördade,

stal,

och var chef för ett dödskompani!

Nå bekänn, din satan,

eller vill du att colten talar!

Under lugg

mumlar Eemeli själv sin dom:

hellre colten då.

Elmer Diktonius, Balladen om röd-Eemeli

Två poeter om samma krig.

Det väckte uppståndelse när Myntverket i Finland präglade ett mynt inför jubileumsåret.

Myntet åskådliggör inbördeskriget 1918 som krävde närmare 40 000 människors liv. På myntet verkar vita soldater arkebusera röda fångar. På myntets andra sida kan man se en bild av Olympiastadion i Helsingfors. Myntet med arkebuseringsscenen kom sedan att återkallas. Men debatten om inbördeskriget lever i allra högsta grad och blir också ett tema på bokmässan i Göteborg.

En mor sörjer sin döde röde son vid kistan i en massgrav i Björneborg 1918.

I Hufvudstadsbladet refererades 30/4 en insändare från 1918 under rubriken. ”Nog med blodblad.” Det var en borgerligt sinnad person som skrev. ”Vad som försiggår i landet är förfärligt. Trots överbefälhavarens (Mannerheim förf. anm.) förbud fortgå arkebuseringarna oaflåtligt. Den röda galenskapen har faktiskt efterträtts av den vita terrorn…….På Sveaborg är eländet bland fångarna oerhört. Och den goda överklassen går omkring, rycker på axlarna och säger: låt dem dö, de hava förtjänat det, smittan skall utrotas med rötterna."

Brevskrivaren Hjalmar Linder blev utmobbad i Finland och han tvingades flytta till Sverige.

I en annan artikel i Hufvudstadsbladet berättas om två vänner och yrkeskollegor på Åbo bibliotek Allan Wallenius och Carl-Rudolf Gardberg som kom att stå på motsatta sidor under inbördeskriget.

Rödgardister arkebuseras av vita styrkor 1918.

När Alvar Aalto skildes från vännen och studiekamraten Erik Jorpes (upphovsmannen bakom heparinet) i Helsingfors 1918 hamnade de också på olika sidor i inbördeskriget. Aalto stred i den vita armén medan Jorpes organiserade sjukvård på den röda sidan i både Finland och Ryssland innan han kom att göra en lysande medicinsk karriär i Sverige.

I en historisk översikt på Finskhetsförbundets webbplats beskrevs avrättningarna i västra Nyland efter inbördeskriget 1918 som en utrensning riktad mot finskspråkiga, rapporterar Arbetarbladet. Stycket raderades kort efter att tidningen tog upp saken.

Händelserna i inbördeskrigets efterdyningar på våren 1918 dyker upp i en ny kontrovers, rapporterar finlandssvenska Arbetarbladet. I fokus står avrättningarna som genomfördes av vita svenskspråkiga skyddskårister under jakten på flyende röda i Västra Nyland kort efter kriget.

Jägarbataljonen på Vasa torg i februari 1918. Styrkorna inspekteras av general Mannerheim.

I en översikt över de viktigaste händelserna i Finlands historia på Finskhetsförbundets webbplats beskrevs exekutionerna som en systematisk utrensning av finskspråkiga röda.

Formuleringarna fick historikern och läraren Sture Lindholm i Ekenäs att reagera. I sin nya bok "Fånglägerhelvetet Dragsvik – massdöden i Ekenäs", framhåller Lindholm att de slutsatser som dras av texten på Finskhetsförbundets webbplats blir "ren och skär historieförfalskning".

Avsnittet om avrättningarna är taget ur Tauno Tukkinens bok "Teloittajien edessä". I Lindholms översättning lyder de citerade raderna så här:

”Den till massmord skyldiga s.k. Västankvarn-avdelningen bestod helt och hållet av svenskspråkiga, även om avdelningens kommendör Edward Ward var från Sverige. Avdelningen avrättade ungefär 200 civila, män och kvinnor, nästan alla finskspråkiga. Massmordet i Västnyland uppfyller klart kännetecknen för krigsförbrytelser och etnisk rensning.”

Medlemmar ur den vita skyddskåren i Nummi.

Språket inte avgörande. Lindholm anser att det är mycket problematiskt att Finskhetsförbundet lyfter fram endast en massaker i hela den blodiga uppgörelsen – en där det råkar vara finskspråkiga som dödas av svenskspråkiga.

"Så var minsann inte alltid fallet. Svenskspråkiga röda som man träffade på avrättades nog också. Det stora problemet är att förbundet lyfter fram endast en enda massaker i hela den stora uppgörelsen våren 1918 och antyder att morden skulle ha skett på språklig grund", säger Lindholm till Arbetarbladet.

"De svenskspråkiga trupperna från de svenskspråkiga kustkommunerna jagade flyende rödgardister i de finskspråkiga socknarna i norr, och då var det knappast så konstigt att de flesta offren var finskspråkiga."

Henrik Meinander, professor i historia vid Helsingfors universitet, är inne på samma linje som Lindholm.

"Att nämna en sak men inte en annan är också ett sätt att förvränga historien. På bägge sidor, både röda och vita, fanns tendenser att av olika skäl tysta ned och förenkla", säger Meinander till Arbetarbladet.

Svenska brigaden i Helsingfors 1918.

Arbetarbladet försökte förgäves nå Finskhetsförbundets ordförande, kulturminister Sampo Terho (Sannf) för en kommentar till den språkbetonade vinklingen i översikten på förbundets webbplats.

Förbundets verksamhetsledare Antti Ahonen förnekar att den historiska översikten skulle ha gjorts med en svenskfientlig agenda. Ahonen säger till Arbetarbladet att förbundet "inte har en officiell syn på Finlands historia.”

Rolf Karlman

Mer läsning

Annons