Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ulveson motorn i Pygmalion

Pygmalion på Dramaten blir en skrattfest, mycket tack vare formidable Johan Ulveson som den knölaktige Higgins.

Annons
Johan Ulvessons Higgins lyfter Pygmalion på Dramaten. Foto: Roger Stenberg

För inte länge sedan gick ridån ner för My Fair Lady på Oscarsteatern, en av senare års större privatteatersuccéer i huvudstaden. Nu tar sig Dramaten an George Bernard Shaws pjäsförlaga Pygmalion från 1912. Uppenbarligen är det något lockande i denna saga om den enkla kvinnan av folket som plockas upp i de högre societetslagren.

Pygmalion har mer satiriskt bett mot överklassfasoner än My Fair Lady, men man kan knappast påstå att Dramatens och regissören Margareta Garpes version lyfter fram klassperspektivet.

Trots att en del modern förortsslang är instoppad känns uppsättningen inte särskilt aktuell. Den är däremot ett stycke mycket välspelad salongskomedi, med Johan Ulveson som frustande komisk motor. Ju odrägligare språkprofessor Higgins är, desto roligare blir Ulveson.

Medan Helen Sjöholm på Oscarsteatern pratade söderslang har Dramatens Eliza, Alexandra Rapaport, snickrat ihop en alldeles egen variant på skånska. Inledningsvis känns både kroppsspråk och slang rätt tillgjort, men Rapaport växer betydligt efter hand, särskilt när hon får plocka ner den hänsynslöse Higgins.

Mats Bergman är habil som Elizas pappa men så många tacksamma oneliners fordrar egentligen en aktör med mer komisk lyster. I jämförelse med Jan Malmsjös Doolitle på Oscarsteatern bleknar å andra sidan nog de flesta.

Mer läsning

Annons