Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Västerås domkyrkan fyller 500 år – typ

I dag den 16 augusti uppmärksammas ytterligare ett av de många jubileerna i Västerås under 2017.

Det är Domkyrkan som fyller femhundra år – eller, hur gammal är den egentligen?

Annons

Det bör ha funnits en domkyrka i Västerås redan för över 900 år sedan. När ärkestiftet i Lund skulle upprättas 1103, som den första självständiga kyrkoprovinsen i Skandinavien, gjordes en inventering av den kyrkliga organisationen i form av den så kallade Florenslistan. I detta dokument omnämns stiftet Aros, som man kan förmoda då redan bör ha varit etablerat sedan några decennier. Stiftet leddes av en biskop och en domkyrka är ett stifts, det vill säga en biskops ansvarsområdes, huvudkyrka.

Västerås domkyrka fyller 500 år, typ.

Vi kan idag inte med säkerhet säga exakt var den ursprungliga domkyrkan, som bör ha grundlagts kring sekelskiftet 1100, var belägen. Tyvärr gjordes ingen komplett byggnadsarkeologisk undersökning inför den restaurering av Västerås domkyrka som genomfördes 1959-61, och ett då gjutet betonggolv har sedan dess hindrat vidare undersökningar. Kanske låg den första domkyrkan något längre söderut, ungefär vid Bondtorget – eller också låg den på den nuvarande kyrkans plats. Det som talar för det senare är att det invigningsår, 1271, som anges av Gustav Vasas krönikör Peder Swart (för övrigt begravd i Västerås domkyrka där han var biskop 1557-62) i själva verket avser en då slutförd utbyggnad av en äldre kyrkobyggnad. I såväl mässboken Graduale Arosiense (tryckt 1493) som bönboken Brevarium Arosiense (tryckt 1513) anges den 16 augusti som ”Dedicatio Ecclesiae Arosiensis”: den dagen hade biskop Karl återinvigt domkyrkan, som hade gjorts större och ståtligare. Invigningsdagen firades varje år som en dubbelhelg, eftersom en av det dåtida kyrkoårets största högtider, Marie himmelsfärds dag, inföll den 15 augusti.

Under 1300- och 1400-talen fortsatte utbyggnaden av Västerås domkyrka. I olika etapper växte den sig längre, bredare och högre. 1420 tillkommer tornet som en utskjutande del på västfasaden. Till sist byggs hörnen norr och söder om tornet in. På ett solur som placerats på den yngsta delen vid sydvästra hörnet kan man läsa (på latin): ”Detta nya kapell uppfördes år 1517”. Därmed hade Domkyrkan fått den utsträckning den har än i dag.

När vi säger att Västerås domkyrka fyller 500 år i år, är det alltså en sanning med modifikation. Det är femhundra år sedan domkyrkan fick sin nuvarande storlek, men då hade den redan använts i kanske fyrahundra, i alla fall tvåhundrafemtio, år.

Domkyrkokaplan Markus Holmberg skriver om domkyrkan på 500-årsdagen.

I mitten av 1000-talet hade kristendomen för första gången kommit till Västmanland, enligt traditionen med den engelske munken David. Han var verksam på den plats som efter honom kom att kallas Munktorp, där han dog omkring år 1082. Snart blev han betraktad som ett helgon, och hans festdag förlades till den 25 juni. 1449 omnämns Sankt David, tillsammans med bland annat Sankt Erik, som ”rikspatron” det vill säga ett av rikets särskilda skyddshelgon.

1463 vigs Birger Månsson till biskop av Västerås. Vigningen äger rum i Rom och förrättas av påven själv. Vid detta tillfälle begärde biskop Birger att Sankt Davids kvarlevor skulle få överföras från Munktorps kyrka till domkyrkan, för att skrinläggas där. Domkyrkan var en värdigare plats än den enkla kyrkan i Munktorp, menade biskopen. Begäran bifölls. Som av en händelse skänker biskop Birger vid denna tid en ännu bevarad dyrbar kalk med patén till Munktorps kyrka (f n utställd i Domkyrkans Skattkammare). Men biskop Birger dör innan förflyttningen verkställts.

Hans efterträdare, biskop Lydeke, satsar under sin biskopstid 1468-87 på den fortsatta utbyggnaden av Domkyrkan. Han hade närmast innan han blev biskop varit kyrkoherde just i Munktorp, och kanske var det för att inte stöta sig med gamla församlingsbor som inte heller han fullföljer förflyttningen av relikerna.

John Rothlind, kulturarvssamordnare, Svenska kyrkan Västerås.

1501 tillträder biskop Otto Svinhufvud. Det är under hans tid som byggenskapen avslutas. 1510 sätts en stenrelief föreställande Sankt David upp på domkyrkans västfasad. 1516 skänker riksföreståndaren Sten Sture d y och hans hustru Kristina Gyllenstierna ett stort altarskåp till domkyrkans högaltare. Det har målningar som föreställer hur reliker visas upp för människor inför ett altare. Detaljer i motivet anknyter till Davidslegenden och tyder på att det är just Sankt Davids reliker som förevisas. I altarskåpets nederdel finns tre nischer (numera tomma) där relikerna kan ha förvarats.

Det kan ha varit under biskop Ottos tid som Sankt Davids reliker överfördes från kyrkan i Munktorp till den ståtliga katedralen i stiftsstaden. Närvaron av det lokala helgonets kvarlevor var det slutgiltiga tecknet på att Västerås hade en domkyrka av samma dignitet som de övriga stiften: Uppsala, Linköping, Skara, Strängnäs, Växjö och Åbo.

Återinvigningen av Västerås domkyrka ägde rum bara något decennium innan den lutherska reformationen förändrade synen på bland annat relikers betydelse. Olaus Petri skriver i en pamflett 1528 om det skadliga i att ”uppta döda människors ben” för att med reliker som anledning bedra allmogen på deras gods och pengar. Han nämner Västerås som ett varnande exempel.

Västerås domkyrka.

Något datum för en årlig minnesdag av Davids translation hann aldrig etableras och därför kan vi idag inte säkert säga exakt när den ägde rum. Men det är ingen djärv gissning att Sankt Davids skrinläggning sammanfaller med Västerås domkyrkas fullbordan. Skrinläggningen i katedralen var ett ståtligt evenemang, den definitiva höjdpunkten för att bekräfta domkyrkans ställning och kunde lämpligen ske under dubbelhelgen 15-16 augusti, som säkert också var det datum man valt för återinvigningen efter byggnadstiden. Riksföreståndaren Sten Sture den yngre hade haft en framträdande roll vid ett liknande evenemang i Åbo domkyrka ett par år tidigare, och kanske var det han som i Västerås bar skrinet med helgonets reliker fram till det då splitter nya altarskåp han och hans hustru just skänkt.

Men det skulle inte dröja länge innan reformationen slår igenom. 1544 hölls ett riksmöte i Stallhagen i Västerås, med anledning främst av den just avslutade Dackefejden. Vid riksmötet – då det f ö blev bestämt att Sverige i fortsättningen skulle vara ett arvrike med Gustav Vasas ättlingar på tronen - togs beslut som ledde till ett förbud mot utövande av den gamla helgonkulten. Nu tvingades pilgrimsfärder och festligheter att upphöra och alltmer framstod den nyss så moderna domkyrkan som gammalmodig.

Ett nytt skede av förändringar inleds – men det är en annan historia.

Markus Holmberg

domkyrkokaplan, Västerås domkyrka

John Rothlind

kulturarvssamordnare, Svenska kyrkan Västerås

Mer läsning

Annons