Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vinnare utsedd i novelltävling

Jon Anders Klockars novell "Efterlängtad resa" utsågs på onsdagskvällen till vinnare i Skådebanans och LO-distriktets årliga novelltävling. Här nedan publiceras vinnartexten och juryns motivering.

Annons

För första gången som vuxen människa mådde han riktigt bra. Allt var ordnat och klart. Inget kunde gå fel igen. Nu skulle han göra en resa in i det okända. Han var helt lugn. En sällsam frid uppfyllde honom.

Han såg sig om i det opersonliga hotellrummet. Alla hans kläder och personliga ägodelar låg prydligt uppradade på sängen. Bilnycklarna med bilens reg. nummer låg bredvid plånboken. Bankomatkortet med kod och kontonummer hade han tidigare på dagen skickat till sonen som värdepost. Ja, alla förberedelser var avklarade. Nu kunde han börja den resa som han länge längtat efter att göra.

Ett par veckor tidigare hade han förlorat jobbet. Det hade knäckt honom. Jobbet var det enda som varit något så när meningsfullt i hans liv. När han gick ut genom verkstadsgrinden för sista gången, öppnade sig en fallucka under hans fötter. Han föll handlöst ner i ett djupt, svart hål. På något sätt hade ändå tagit sig hem till lägenheten. Som i yrsel hade han sjunkit ned på en stol vid köksbordet, omsluten av en grå tomhet. Hustrun, som varit kall och avvisande i många år, var inte hemma. Plötsligt började han gråta. Han grät länge och hejdlöst. Bara lät det komma, för ingen såg honom.

Senare när gråten upphört, hade han känt sig litet lugnare. Han hade också fattat ett beslut. Han skulle göra en resa med bilen söderut i landet och besöka några platser som han längtat efter att få se. När reskassan var slut, skulle han ta in på ett hotell och börja sin sista resa. I all hast hade han packat en väska med det nödvändigaste och kört i väg från staden. På köksbordet lämnade han ett kort meddelande till hustrun. Han skrev att han gett sig ut på en tjänsteresa, och inte visste när han skulle komma hem igen. Kanske om någon månad.

Han började fylla hotellrummets badkar med varmt vatten. Bredvid badkaret ställde han en stol. Där placerade han en stor flaska med whisky och en burk med starka sömntabletter. Han hämtade också den nyköpta rakkniven och lade den i badkarets tvålkopp. Sedan tog han en sista runda i rummet för att se om allt var i sin ordning. Allt verkade prydligt och ordnat. Klockan närmade sig midnatt och ingen skulle störa honom. Mobiltelefonen var också avstängd.

Han tog av sig kläderna och lade allt snyggt hopvikt vid sängens fotgavel. Naken klev han ned i badkaret och lät sig omslutas av det varma vattnet. Det var så skönt och mjukt. Befriande skönt. Han drack ett par stora klunkar av whiskyn. Den sista resan hade börjat. En resa in i den stora glömskan. Han tog några sömntabletter ur burken och svalde dem hastigt. Så lutade han huvudet bakåt och lät det vila mot kanten på badkaret. Han slöt ögonen och allt kändes fridfullt. All ångest och rädsla var borta.

En stund senare drack han mer whisky och svalde ytterligare några tabletter. Minnesbilder från barndomstiden kom till honom. Med sin far vandrar han genom en vacker skog. Fadern berättar om naturens under och håller honom i handen. En annan minnesbild. Han sitter i en soffa bredvid sin mor. Hon läser en saga för honom. Han är helt uppfylla av sagan och moderns kärlek som liksom strömmar emot honom.

Vad som hände med mitt vuxenliv, vet jag inte, tänkte han. Det blev bara ensamt, kallt och tomt. Nu får jag resa bort från det utan saknad.

Whiskyn började verka. Han drack mer och tog fler sömntabletter. En rofylld trötthet kom över honom. Nu börjar en ofattbar resa, tänkte han. Varför väntade jag så länge? Han drack ur det sista av whiskyn och tog de sista tabletterna. Händerna fumlar och han ser dimmigt. Tröttheten djupnade till någon slags sömn. Popmusik skränade genom väggen från rummet bredvid.

Han kände sig lycklig. Nu reser jag, tänkte han. Det var hans sista tanke.

Av: Jon Anders Klockar

Novelljuryns motivering:

En kort motivering till en kort novell. Med en distinkt logik beskrivs en människas livsöde i backspegeln. Det finns för huvudpersonen bara en väg, en möjlig utväg. Livet kan inte ändras, inga utvägar kan ses. Ett av vår tids mest känsliga och tabubelagda frågor belyses i novellen.

På ett enkelt sätt, konstigt nog inte i en alltför mörk kontext, beskrivs hur en människa bestämt sig för att ta sitt liv för att det inte finns någon mening med det egna livet och hur denne planerar och genomför sitt beslut.

Novellen ger upphov till funderingar kring komplicerade moraliska frågor: har en människa rätten att ta sitt liv? Vad får en människa att inte vilja leva? Är alla vägar prövade? Kan en människa återfå lyckan genom att ta sitt liv?

Huvudpersonen: ”Vad som hände med mitt vuxenliv vet jag inte, tänkte han. Det blev bara ensamt, kallt och tomt. Nu får jag resa bort från det utan saknad.”

De eviga frågorna om meningen med livet får ett brutalt perspektiv i texten där den enda och slutgiltiga lösningen är alternativet.

Som läsare vet vi inte om alla vägar är prövade, även om huvudpersonen ger intrycket av att veta vad han vill. Texten, i sin avskalade form, griper tag i läsaren och vi finner att novellen är värd sitt pris i ett mycket angeläget men svårt ämne.

Mer läsning

Annons