Annons
Vidare till vlt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kulturredaktörens val: Akira – filmen som förändrade allt

Artikel 17 av 17
Kulturredaktörens val
Visa alla artiklar

En milstolpe för tecknad film. 
Genom att sammanföra på en och samma gång skarpt precisa och flödande bilder med vibrerande uråldrig musik i ett svindlande metafysiskt äventyr, skapade Katsuhiro Ōtomo en politisk thriller där det moderna Japan skärskådas genom den andliga traditionen i en dyster teknologikritisk framtidsskildring. 
Höstens säsong av Kulturredaktörens val inleds ikväll när klassikern “Akira” visas på Elektra.

I Katsuhiro Ōtomos hyllade genombrottsserie “Dōmu” (1980) berättar han om ett lägenhetshus i Tokyo som är hemsökt på ett synnerligen kusligt vis. Under bara tre års tid har 32 av dess hyresgäster tagit livet av sig genom att kasta sig från byggnadens tak. När polisen börjar nysta i den mystiska självmordsepidemin beträder de en minst sagt dunkel och tragisk undre värld av excentriska existenser, svårt psykisk sjuka, ljusskygga pedofiler, brutna missbrukare och övergivna gamla fattiga senila människor. Genom motiv inspirerade av den inhemska andliga traditionen utforskade Ōtomo social utsatthet i det moderna japanska samhället.

“Dōmu” blev en stor succé i hemlandet och sålde där i över en halv miljon exemplar. Ett par år senare kom hans sex volymer långa “Akira” (1982) vilka gjorde Ōtomo odödlig i serietecknandets historia. Serien blev sex år senare filmatiserad när flera japanska filmbolag gick samman för att låta honom föra över sin berättelse till vita duken i en av de främsta och mest påkostade tecknade filmerna någonsin. Samtidens kritikers omdöme och dess eftermäle är samstämmigt, “Akira” är filmen som förändrade allt. 

Året är 2019. Ett framtida Tokyo förbereder sig för de olympiska spelen som ska äga rum i staden nästa sommar. Idrottsfestligheterna kommer både önskat och opassande, för Japan är svårt härjat av arbetslöshet och politiska oroligheter. En förfelad skattereform har fördjupat och förvärrat ett en redan växande dödlig svulst av korruption och kriminalitet och en undergångsstämning vilar över samhället. Inom det (semi)demokratiska systemet finns förgreningar till de revolutionära rörelser som genom våldsamma terrordåd försöker sätta det ur spel. Militären börjar samtidigt tappa tålamodet med situationen och överväger att ta makten med våld. Bland fackföreningarna och vänsterdemonstranterna som förlamar gatorna med sina protester drar också sektliknande shintoistiska sällskap runt på gatorna och predikar Akiras (betyder “solens ljus”, “gudomlig styrka”, “visdom”, “sanning”) ankomst, en mystisk messiasliknande figur som väntas dra både rättfärdig förödelse och frigörande frälsning över människan. 

I en av stadens förfallna distrikt går de tonåriga vännerna Shōtarō Kaneda och Tetsuo Shima i en yrkesskola, eller snarare återvändsgränd, där de socialt utsatta ungdomar som inte har någon framtid pryglas av hårdhänta lärare. De har övergivna av vuxenvärlden vuxit upp tillsammans i den järnhårda och våldsamma barnhemsmiljön, de vet ingenting om vad de kommer ifrån eller vilka de egentligen är (som en sorts arketyper för den moderna japanen som inte längre känner och förstår landets historia och traditioner). Kaneda är också ledare för deras motorcykelgäng som om nätterna far runt i den väldiga staden och slåss mot rivaliserande ligister. Plötsligt en natt korsar gängets vägar en skadeskjuten man som drar en egendomlig pojke efter sig, på flykt från militären och i förbindelser med krafter bortom mänskligt förstånd...

Filmatiseringen av “Akira” blev historisk, ett storartat genombrott för spridningen av japansk kultur till västvärlden. Ōtomos dystra framtidsskildring är egentligen en parabel om efterkrigstidens Japan, dess kraftfulla sociala omvandling och politiska byråkratisering. Det är en berättelse om socialt förfrämligande, korruption och om en militärmakt med starka traditioner i den gamla auktoritära japanska hederskulturen som är villig att kompromissa med det moderna samhällets demokratiska strävan. 

Atombombernas trauma ruvar i och oroar ännu den japanska folksjälen i ett land som växer och omvandlas för raskt för dess eget bästa. Den alienerade ungdomens uppror mot auktoriteterna, kontrollen och samhällsbygget är ett centralt tema, ett annat är människans omvandling och anpassning till en ny värld. Ōtomo förståelse av tillvaron är postmodern, den personliga identiteten är instabil och ständigt flytande, karaktärerna är konstant på jakt efter sig själva. “Akira” är en pessimistiskt nihilistisk berättelse, det finns inget tydligt gott och ont att hålla fast vid och teknologiseringen av det japanska samhället leder till en frontalkrock med dess starka andliga traditioner, genom tekniken finner människan en förödande väg till Gud. 

Den på en och samma gång skarpa och flytande animationen är hiskeligt vacker och överväldigande i “Akira”. Varje lysande fönster i megametropolens otaliga mot skyn oändligt sträckande skyskrapor är så skarpt tecknade att de kan urskiljas i mörkret och natten glöder av neon- och trafikljusens vibrerande färger. I historiens drömsekvenser förskjuts och förvrids perspektiven och gränsen mellan fantasin och verkligheten luckras upp. 

Musiken spelar en alldeles egen roll i “Akira”. Den skrevs Shoji Yamashiro som förde samman uråldrig indonesisk slagverksmusik, så kallad gamelan med den japanska traditionella teatermusiken noh, en fantastisk kontrast till det hyperfuturistiska framtid vi förs till. Det den andliga och högteknologiska möts i en egendomlig organisk helhet där det sinnliga och översinnliga inte kan skiljas åt. 

“Akira” spelade inte bara roll för senare mästerverk inom animerad film, som Masamune Shirows “Ghost in the Shell” (1995) eller Shinichirō Watanabes “Cowboy Bebop” (1997) ,  dess inflytande kan spåras i senare Hollywoodfilmer som “The Matrix”, “Dark City”, “Kill Bill”, och “The Dark Knight”. Ōtomos har själv fortsatt inom den tecknade filmens värld och låg 2001 bakom en underbar filmatisering av Osamu Tezukas Fritz Lang-influerade serieroman “Metropolis” (1949), som vid sidan av just “Akira” brukar omnämnas som en av den animerade filmens verkliga höjdpunkter. 

I kväll klockan 18 visas “Akira” i Kulturredaktören val på Elektra, som vanligt inleder jag med en introduktion till filmen.

Vi ses i kväll! 

Kulturredaktörens val

I ett folkbildningssamarbete mellan VLT:s kulturredaktion och Västerås kvalitetsbiograf Elektra väljer VLT:s kulturredaktör Erik Jersenius sina favoriter ur filmhistorien. Visningarna inleds med att Erik Jersenius ger en introduktion av filmen.