Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kulturredaktörens val: Excesser i sex, droger och rock’n’roll i 24 Hour Party People

Artikel 14 av 15
Kulturredaktörens val
Visa alla artiklar

En rasande resa genom excesser i sex, droger och rock’n’roll. I ”24 Hour Party People” skildrar Michael Winterbottom berättelsen om skivbolaget Factory och 1980-talets musikscen i Manchester. Det är ett samtidigt underfundigt och djupt allvarligt kollage av fiktion, autentiska bilder och ironiska kommentarer, som också skildrar en orolig och omvälvande tid i Storbritanniens moderna historia.
I kväll visas filmen i Kulturredaktörens val på Västerås kvalitetsbiograf Elektra.

Annons

Den 4 juni 1976 samlades en ynklig skara på 40 personer för att se punkpionjärerna The Sex Pistols från London spela på Lesser Free Trade Hall i Manchester. Konserten förändrade popmusiken för alltid, bland den som fanns i publiken var grundarna till band som Buzzcocks, Joy Division och New Order, The Fall, The Smiths och Simply Red. På plats var också demonproducenten och det musikaliska geniet Martin Hannett, som sedan skulle skapar ett särskilt sound för Manchesters musikliv med sitt oortodoxa bruk av teknologi och förmåga att skapa enormt ödsliga ekande rymder av ljud som genljöd genom den förfallande industristadens övergivna fabriker.

I britten Michael Winterbottoms tragikomiska film ”24 Hour Party People” (2002) möter vi dem alla, men det är ändå Tony Wilson (Steve Coogan), den legendariske grundaren av skivbolaget Factory Records, vi får följa.

Efter utbildningen vid elituniversitetet i Cambridge återvände den något självgode Wilson i mitten av 1970-talet till den murrigt nedgångna hemstaden Manchester för att arbeta som (åtminstone enligt honom själv) överkvalificerad journalist på den nordengelska regionala tv-kanalen Granada Television. Efter ett par år av plågsamt jobb med lokala tv-nyheter fick han möjligheten att bli programledare för kanalens kultur- och nöjesprogram ”So It Goes” och började då med sitt stora intresse för popmusik att skapa en scen åt de nya provocerande och spektakulära punkbanden.

Influerad av samtida postmodern och situationistisk filosofi ville Wilson utmana kapitalismens och de stora skivbolagens grepp om populärmusiken och göra den mindre hierarkisk, friare och mer kreativ. Genom att starta Factory och sedan även den populära nattklubben The Hacienda skapande han en nationell och internationell scen för Manchesters blomstrande musikliv från det sena 70-talet till det tidiga 90-talet.

Sedan slutet av 60-talet var den stora engelska industristaden i fritt fall, på bara tio år försvann 150 000 jobb i en stad med en halv miljon invånare när fabrikerna lades ner och den hamn som en gång varit imperiets tredje största stängdes för gott 1982. Den konservativa premiärministern Margaret Thatchers hårdföra marknadsliberala reformer satte ytterligare press på staden som drabbades svårt att social utsatthet, gängkriminalitet och omfattande narkotikahandel.

Genom generösa kontrakt fick Factorys artister stor del av intäkterna från sin musik och rättigheterna över den. Band som Joy Division, New Order och Happy Mondays skapade sin musik i tomma och förfallna industrilokaler och kanaliserade den brinnande kreativitet och längtan efter något annat som fanns bland Manchesters arbetarungdomar utan framtidsutsikter.

I en rasande resa genom excesser av sex, droger och rock’n’roll skildrar ”24 Hour Party People” på ett humoristiskt och tragiskt vis människorna som skapade musikscenen i Manchester, både de som lyckades nå stjärnhimlen och de som föll handlöst ner i mörkret när det försökte. Våldet och drogerna blev och var också en ofrånkomlig del av Manchesterscenen och kostade många begåvade människor livet.

Winterbottoms film är utpräglat postmodernistisk, genom att filma den stora berättelsen om en av pophistoriens mest fantastiska perioder ifrågasätter han också ifall det ens var möjligt. Han blandar faktiska händelser, med rykten, urbana myter och sina egna fantasier i ett historiskt kollage där också verkliga personer från tiden dyker upp som andra personer eller som kommenterande betraktare. Wilson är filmens berättare, men kliver också frekvent ur sin roll och kommenterar saker han inte minns eller medvetet förvrider i ironiska utläggningar. På samma vis blandas genuint samtida dokumenterande filmfoto från tiden med fiktionens mytiska bilder.

Winterbottoms film hyllades av kritikerna och nominerades till prestigefyllda Guldpalmen i Cannes 2002. Den kan ses som ett viktigt steg i ett mer utpräglat projekt för engelsmannen att genom filmen ifrågasätta vår föreställning om att verkligheten verkligen kan beskrivas på ett uttömmande och sanningsenligt vis.

I sin genombrottsfilm ”Välkommen till Sarajevo” (1998), inspelad bara några månader efter att belägringen av den bosniska huvudstaden upphörde, eftersträvade Winterbottom autenticitet genom inspelningen i de faktiska miljöerna och använde av filmmaterial från striderna i staden när han berättade om den engelske krigsreportern Michael Nicholsons historia. Därefter uppmärksammades han för sin film ”Wonderland” (1999) där han utvecklade ett mer naturalistiskt sätt att filma och prövade sig fram med improviserade dialoger i en realistisk berättelse om tre vuxna engelska systrars relation.

”24 Hour Party People” bröt med den strävan efter det autentiska som präglade mycket av 90-talets filmkonst och träder i stället in i det postmoderna tillståndet där jakten på sanningen har nått vägs ände. Det realistiska spåret har Winterbottom fortsatt i sina politiska dokumentärer som ”The Road to Guantanamo” (2006), men inte minst i det fortsatta samarbetet med komikern och skådespelaren Steve Coogan har han fortsatt att undersöka gränslandet mellan fiktion och verklighet.

I den underbara komedin ”Tristam Shandy” (2005) handlar om den omöjliga filmatiseringen av Laurence Sterns klassiska parodi ”Välborne herr Tristam Shandy” (1767) som i sin drift med dess samtids romankonst också öppnade det litterära berättandet för den moderna romanen. Sterns berättelse om Tristams livshistoria kantas av omständliga utläggningar och bruten kronologi och Shandy ( spelad av Coogan i filmen) själv ständigt närvarande som berättare och kommentator på ett sätt som intet så litet påminner om ”24 Hour Party People”. Winterbottoms klassiska postmoderna verk blir en film om att misslyckas slutföra film, på samma vis som Stern låter sig själv och sin fiktiva författare Shandy misslyckas med att skriva sin självbiografi.

Mycket framgångsrikt har Winterbottom och Coogan också tillsammans med den walesiske komikern Rob Brydon (spelar också den kritiske journalisten Ryan Letts i ”24 Hour Party People”) gjort tv-serien och långfilmen ”The Trip” (2010) och de efterföljande filmerna ”The Trip to Italy” (2014) och ”The Trip to Spain” (2016) där de spelar sig själva i både hysteriskt roliga och ömt självutlämnande berättelser om deras lyxiga mat- och vinresor genom Europa.

I kväll klockan 18 visas ”24 Hour Party People” i Kulturredaktörens val på Elektra i Västerås. Som vanligt inleder jag visningen med att presentera filmen.

Kulturredaktörens val

I ett folkbildningssamarbete mellan VLT:s kulturredaktion och Västerås kvalitetsbiograf Elektra väljer VLT:s kulturredaktör Erik Jersenius sina favoriter ur filmhistorien. Visningarna inleds med att Erik Jersenius ger en introduktion av filmen.