Annons
Vidare till vlt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kulturredaktörens val: Trollkarlen från Oz – Victor Flemings färgsprakande underverk

Artikel 19 av 19
Kulturredaktörens val
Visa alla artiklar

Victor Flemings “Trollkarlen från Oz” är ett av filmhistoriens främsta verk, ett under av gränslös fantasi, sprudlande berättarglädje, förtrollande musik och mirakulös scenografi. 
I kväll visas den i Kulturredaktörens val på Elektra. 

L. Frank Baum lyckades med det väldiga han föresatte sig, han skrev en klassisk modern saga och skapade en arketypisk amerikansk myt. Baum var inspirerad av stora europeiska sagoberättare som bröderna Grimm och H. C. Andersen, men framför allt Lewis Carrolls “Alice i Underlandet” (1865). Precis som Carroll gjorde han en flicka till huvudperson i sin berättelse, någon de unga läsarna lätt kunde identifiera sig med. Baum blandade också sagovärldens fantastiska gestalter som häxor, trollkarlar och dvärgar med för åtminstone samtidens amerikanska barn vardagliga ting som luggslitna fågelskrämmor och vidsträckta vetefält. Den viktorianska erans moralistiska och fostrande barnlitteratur förkastade han för att i stället förmedla det underbara i att just vara barn. 

Baums “Trollkarlen från Oz” (1900) blev oerhört populär och spreds inte minst över världen genom Victor Flemings vackra filmatisering. Till och med när jag gick i lågstadiet sattes den upp av elever på min skola som musikal och förundrade svenska barn över 90 år efter att den skrevs. 

Fleming lyckades i sin tur med det oerhörda att 1939, på ett och samma år, regissera två centrala filmhistoriska verk, “Borta med vinden” och “Trollkarlen från Oz”, ett par svindlande fantasier som det sedan regnade priser över vid Oscarsgalan året därpå. Fleming var långt framskriden i arbetet med “Trollkarlen från Oz” när han ombads slutföra “Borta med vinden”, ett prestigeprojekt som var på väg att haverera. Det var en av huvudrollsinnehavarna, Clark Gable, som bad om att just Fleming skulle ta över regin för “Borta med vinden”. Han var Gables favoritregissör, men också ökänd för sin stränghet och fasta hand. Det var med den han regisserade “Trollkarlen från Oz”, något som skildra i Rupert Goolds biografiska dramafilm “Judy” om Judy Garland, som kom härom året. Fleming är tydlig mot Garland om att han kan göra henne till alla världens flickors starka förebild och en stjärna större än livet bara hon låter honom fullständigt kontrollera henne och att hon följder hans benhårda disciplin.  

Flemings “Trollkarlen från Oz” följer i stort den litterära förlagan, den är bara något mer renodlad och mindre grym (även om Baum ville tona ner de brutala inslaget hos Andersen och Grimm, rymmer hans egen saga ett underliggande mörker som då och då ger sig tydligt tillkänna). 

Flickan Dorothy Gale (Judy Garland) och hennes hund Toto (Terry, en riktig hund) lever i en lantligt pastoral tillvaro hos tant Em (Clara Blandick) och farbror Henry (Charles Grapewin) på en liten gård i Kansas. Men så ställer Toto till det för Dorothy genom att bita den sura granntanten miss Almira Gluch (Margaret Hamilton) i benet. Upprörd ber hon sheriffen att avliva hunden eftersom den utgör en fara för allmänheten. Toto och Dorothy flyr sin väg och stöter ihop med den egendomlige professor Marvel (Frank Morgan), en kringresande fjärrskådare. Han ser i sin kristallkula att tant Em är förtvivlad över att Dorothy har försvunnit och hon bestämmer sig för att återvända till gården med Toto. När hon väl kommer dit stormar en väldig tornado fram, farbror Henry, tant Em och deras lantarbetare har hunnit söka skydd, men Dorothy och Toto som klivit in i huset sveps bort av virvelvinden. Högt uppe i luften ser de olika figurer passera, bland andra miss Gluch som förvandlas till en hiskelig häxa på en kvast. 

Till slut faller de ner i det märkliga fjärran landet Oz. Här blir Dorothy välkomnad som en hjälte av den goda häxan Glinda (Billie Burke) just därför att huset landat på den elaka häxan Östan, som krossats av det. Östan har terroriserat den dvärgväxta befolkningen, men Dorothys omedvetna bragd har samtidigt gjort henne till en ofrivilligt svuren fiende till den dödas syster, häxan Västan (också Hamilton). 

Dorothy och Toto vill komma hem till Kansas igen och Glinda berättar för dem att det enda sättet är att följa den gula tegelvägen (“Yellow Brick Road”) till den gröna Smaragdstaden. Där bor Trollkarlen av Oz, landets mystiske och dunkle härskare, som genom sin magi kan hjälpa dem tillbaka till tant Em och farbror Henry igen. 

På sin farofyllda väg till Smaragdstaden är Dorothy och Toto med om fantastiska äventyr och får tre följeslagare, fågelskrämman Hunk (Ray Bolger) som vill ha en hjärna, plåtmannen Hickory (Jack Haley) som söker ett hjärta och lejonet Zeke (Bert Lahr) som strävar efter mod. De alla hoppas på att Trollkarlen ska kunna ge dem det de behöver. 

 Åtskilligt har skrivits om Baums egensinniga och symboltäta saga. Många händelser och detaljer ur hans eget liv har lästs in i berättelsen, liksom vartefter allt fler politiska motiv. Baum var anhängare av det amerikanska Populistpartiet som bildades på 1890-talet. Det var ett vänstersinnat parti som vände sig till småjordbrukare och industriarbetare och drev frågor om reglerad arbetstid, progressiv inkomstskatt, jordreformer, förstatligande av järnvägar samt telegraf- och telefonlinjer och fler folkomröstningar. Fågelskrämman Hunk har därför tolkats som en symbol för bönderna, plåtmannen Hickory för industriarbetarna och lejonet Zeke som Populistpartiets presidentkandidat William Jennings Bryan. Det har påpekats att en del av de bilder Baum använder sig av redan var i svang i tiden, just plåtmannen var då en vanlig metafor för hur människas automatiserades och blev maskinlik av industrialiseringen och i boken har Hickory också stegvis stympats på sin mänskliga kropp och fått den ersatt av metalldelar till dess att han inte ens har något hjärta kvar.  

 En annan viktig fråga som populisterna drev var införandet av kvinnlig rösträtt i USA. Baum var en kvinnosaksman och det är tydligt i “Trollkarlen från Oz” där inte bara Dorothy är en intelligent och driven hjältinna, utan där (mänskliga) manliga karaktärer är tämligen frånvarande eller av underordnad betydelse. Samtidigt är kvinnorollerna nyanserade, historiens stora skurkar är också kvinnor som uppvisar helt andra egenskaper än foglighet och liknöjdhet. 

Ett svårsmält inslag som en del har tyckt sig se i Baums agrara politiska vision var hans fientlighet mot de amerikanska urinvånarna som han öppet förordade en fullständig utplåning av. För att Oz ska kunna bli det förhöjda och utopiska Kansas eller Amerika som vi anar att det föreställer måste häxorna, de flygande aporna och vargarna bort. Det ideala jordbrukssamhället med de böjande vetefälten kräver att alla “naturliga” element tämjs eller utrotas, det är den kultiverade jorden som utgör det sanna paradiset.   

Ett mindre omskrivet tema i symbolen är det andliga och mystiska. Baum var kristen (anglikan), men också medlem i det vid tiden populära nyandliga teosofiska samfundet. Teosofins betoning på all människors förbrödring oavsett skillnader som hudfärg, tro, kön eller klass och alla mänskliga kulturens gemensamma ursprung kan skönjas i “Trollkarlen från Oz”, liksom människans utveckling genom självtillit och sökande. Under sitt äventyr vinner Dorothy och hennes medföljare det de söker och fulländas genom färden i sina identiteter. Här finns också teosofins lära av personlighetens återfödelse eller pånyttfödelsen som ett tema i berättelsen. Baum lär också har varit starkt influerad av den schweiziske psykoanalytikern Carl Gustav Jung och dennes intresse för våra drömmar som förmedlare av arketypiska bilder för ett mänskligt gemensamt kollektivt undermedvetet. Den drömska karaktären har onekligen “Trollkarlen från Oz”. 

I dag betraktas Flemings “Trollkarlen från Oz” som bland de absolut bästa filmerna som spelats och hör också till de få filmverk som Unesco har listat som omistligt världsarv. Den har allt, ett fantastiskt berättade och oförglömliga karaktärer och inte minst är den ännu en starkt visuell upplevelse för både stora och små. Fleming arbetade själv som filmfotograf under många år och det är inte minst lystern i bilden som gör både “Trollkarlen från Oz” och “Borta med vinden” till de överdådigt färgrika upplevelser de är. “Trollkarlen från Oz” inspirerades starkt av William Wallace Denslows lekfulla serietidningslika originalillustrationer till boken. Den präglas också det gyllene skimret från Kansas väldiga vetefält, ljuset av en ideal amerikansk jordbruksutopi. Enkelt men effektfullt visas filmen i två olika färgskalor, livet i Kansas går i grått medan landet Oz fullkomligt sprudlar av färg och liv. Som ett scenografiskt och filmtekniskt under var “Trollkarlen från Oz” också fruktansvärt dyr, över en halv miljard kronor i dagens penningvärde, en enorm summa för en filmproduktion vid den tiden. 

”Borta med vinden” fick alla de tunga Oscarsstatyetterna, men Flemings musikal belönades förstås för musiken. Edgar “Yip” Harburgs och Harolds Arlens sånger, framför allt “Over the Rainbow”, förevigades genom den då blott 16-åriga Garlands himmelska röst och stora förundrade ögon. 

“Trollkarlen från Oz” är något av ett mirakel, scenografin och musiken är så vacker att vi nästan glömmer av handlingen bara vi få beskåda den magiska värld Fleming för oss till. Det är en extravagant fantasi förkroppsligad, både humoristiskt och filosofisk överskrider den våra de mest sällsamma föreställningar. Trots att årtiondena har gått tränger filmen fortfarande på djupet in i barndomens sagolika landskap med dess ovisshet och mystik.

I kväll klockan 18 visas “Trollkarlen från Oz” i Kulturredaktörens val på Elektra. Som vanligt introducerar jag filmen. Det är vanskliga pandemitider med rekommendationer för att förhindra smittspridning, gå på bio efter förstånd och omsorg om andra. 

 

Kulturredaktörens val

I ett folkbildningssamarbete mellan VLT:s kulturredaktion och Västerås kvalitetsbiograf Elektra väljer VLT:s kulturredaktör Erik Jersenius sina favoriter ur filmhistorien. Visningarna inleds med att Erik Jersenius ger en introduktion av filmen.