Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kvällen då allt gick åt pipan på Skallberget

Det börjar som en stilla kvällsvandring på Karlfeldtsplatsen. Kvinnorna vill introducera mig för ”sina pojkar”, vill få mig att lyssna på dem. Men efter en timme går allt åt pipan och slutar med stor polisinsats – där alla parter fått vatten på sina kvarnar och besvikna skiljs i kvällen.

Annons

Det är med viss tvekan jag tar mig till Karlfeldtsplatsen på Skallberget. Det är fredagkväll. ”Mormor” väntar på mig utanför Coop, hon har en väninna med sig, vi kallar henne Berit. Det är ”mormor” som har ringt efter mig eftersom det är jag som står bakom en krönika om att bilbrännarna kan ”hälsa till Kumla”. Hårt och oförsonligt, tycker ”mormor” och även Berit, vad jag förstår. Nu tycker de att jag ska lyssna på ungdomarna som finns på Karlfeldtsplatsen.

– Bränner de bilar, menar du? frågar jag.

– Nej, det tror jag inte. Men vi tycker inte att de ungas version kommer fram. Och vi tycker att de unga har rätt när de säger att polisen beter sig dåligt mot dem. Polisen har ingen bra attityd.

Läs också: Till er som bränner bilar: Hälsa Kumla!

”Mormor” säger att hon och Berit byggt upp en relation till dem och att de själva inte är rädda längre, som de var tidigare.

Vi står precis utanför ingången till Coop Nära och vårt samtal avbryts när en av de anställda kommer ut och säger med hög och distinkt röst:

– Det är du som avgör! Antingen betalar du eller också ringer jag polisen!

Killen som hon gått efter stannar upp, tvekar, vänder sig om, säger något men lommar till slut därifrån.

– Okej! Då ringer jag polisen!

Jag kanske är naiv, säger ”mormor”, men jag tror ingen av våra killar bränner bilar!

”Mormor” säger tyst att det inte är någon av ”hennes pojkar”.Kvinnan ur personalen förklarar att han snattade igår och att de har det på film. De hade bestämt att konfrontera honom när han kom tillbaka.

”Mormor”, Berit och jag tar en sväng på Skallberget där bilbränningar skett i våras. En stor parkering är starkt upplyst med strålkastare, trädfällning pågår för att öppna upp mörka partier. Allt är så lugnt i den gamla fina, uppväxta stadsdelen som tidigare inte gjort sig känd som något större problemområde.

Kvinnorna är glada för arbetet som kommunen inlett tillsammans med boende, näringslivet och andra på just Skallberget, även på Viksäng. Det handlar om ”social hållbarhet” och att skapa trygghet. Både ”mormor” och Berit är engagerade och de säger att de gör många försök att få med ungdomarna på mötena.

Det står som en sky av god vilja kring kvinnorna och i den finns ett stort mått av moderlighet.

– Jag kanske är naiv, säger ”mormor”, men jag tror ingen av våra killar bränner bilar!

När vi är tillbaka vid butiken står en av polisens hundförare tillsammans med personalen. Allt är lugnt. En ung kille dyker upp, köper en dricka och ställer sig utanför. ”Mormor” känner igen honom och vill prata med honom.

– Kom får jag en kram! säger hon och öppnar armarna.

Läs också: 10-tal ungdomar bråkade på Skallberget: "Ger sig på näringsidkare"

Han är i gymnasieåldern och tackar artigt nej. Han är besviken över något, säger att det inte är någon mening att kramas.

– Vad är det för skillnad på dig och fritidsledarna vi hade när vi var små och som sa att vi kunde lita på dem?

Aldrig jag kommer på något möte! Det har aldrig funnits någon trygghet i det här området.

Ingen av oss hänger med riktigt. ”Mormor” försöker få honom att förklara. När det inte går, säger hon:

– Kommer du på mötet på söndag?

– Vad ska det handla om?

– Trygghet.

– Aldrig jag kommer på något möte! Det har aldrig funnits någon trygghet i det här området.

En bil med hög musik, full av unga män bromsar in och parkerar helt intill. Det är ”mormors” och Berits pojkar.

Det blir kramkalas.

– Tjenare ”mormor”!

Det är skratt och många leenden. Kvinnorna försöker få deras uppmärksamhet, vill prata, skapa förtroenden. De viskar till mig och pekar på en av de unga.

– Han är den goaste killen man kan tänka sig, han är så artig, reser sig i bussen för en.

Stämningen är resonabel och lättsam utanför butiken. Vem är det som bränner bilar då? frågar jag en av killarna, han är 18 år, säger han.

– Jag vet inte, jag tror det är yngre. De ser upp till äldre, ser upp till Rinkeby och såna ställen. De vill bli sedda.

Omkring honom haglar skämt som: ”Bränn en bil, få ett jobb”.– Sluta, det där är inte kul! bannar ”mormor”. Sen berättar 18-åringen om sin dåliga relation till polisen. Att han är en av dem som blivit skjutsad i polisbil utanför stan för att ta sig hem själv.

– Jag blev lämnad i Barkarö och fick ringa efter skjuts.

Vad hade du gjort då?

– Jag bara kom ut från Coop och sen ställde de mig mot väggen! När jag möter polisen känner jag mig alltid nedtryckt och nedvärderad.

Hundföraren har en stund tidigare, när vi stått runt en bananlåda i butiken, förklarat det här med skjutsarna.

– Det gör vi hela tiden om det krävs. Enligt polislagen paragraf 13 ska vi avvisa, avlägsna eller omhänderta personer som stör den allmänna ordningen. Under bråkiga matcher kan vi ta in VL-bussar och skjutsa bort folk för att få lugn.

Några svordomar haglar från de yngre: ”fuck aina” och ”jävla horungar”. Någon säger något om ”tingsrätten”.

På några snabba sekunder försvinner den ganska goda stämningen. Det bara blixtrar till och blir bråk. Men det som händer har alla sedan olika versioner av.

Hundföraren rusar ut och ringer efter förstärkning. Snart kommer flera polisbilar med blåljus, utkallade på överfallslarm. Bilarna tvärnitar och en av de många polismännen som kliver ur demonstrerar sin ilska, slänger hårt igen bildörren och ryter åt de andra att hålla sig på avstånd när en person visiteras. Några svordomar haglar från de yngre: ”fuck aina” och ”jävla horungar”. Någon säger något om ”tingsrätten”.

”Mormor” och Berit är chockade och går undan från tumultet som lägger sig lika snabbt som det uppstått.

– Vad var det som hände? Det här har vi aldrig varit med om förut!

Kvinnorna säger att de såg hur en man oprovocerat hoppade på en av de unga killarna bakifrån och slängde honom i gatan.

De är ytterst upprörda eftersom att den som föll är ”deras pojke”, ”den goaste killen” av alla. De båda kvinnorna står, med stigande ilska, fast vid sin version resten av kvällen.

Personalen i Coop är också upprörd. Hon som jagade snattare tidigare under kvällen har en helt annan version av det som hänt nu. En privatperson som befunnit sig inne i butiken hos personalen tog en äldre man som snattat varor. För detta blev han hotad av killarna utanför och tog därför tag i den som enligt honom hotat värst. Då reagerade flera andra.

– Ledaren i gänget uppviglade dem att hämta mig. Det var obehagligt, säger mannen till mig och förklarar att det var därför han släppte killen han höll i.

Vi har regler: man ska betala och man ska inte hota och bete sig i butiken! Är det synd om dem eller synd om oss?

Kvinnan i butiken är kontrollerad men ilskan och upprördheten är synlig.

– Du ser ju nu då! De som sitter ohotade hemma i sofforna kan ju tycka att de här killarna är så gulliga. Ja, de kan vara snälla här också om de får som de vill! Men vi har regler: man ska betala och man ska inte hota och bete sig i butiken! Är det synd om dem eller synd om oss? säger hon argt och tittar på mig. Tillägger sen, lite tystare:

– Ja, det är ju synd om dem som sköter sig.

Där verkar en del av problemet att ligga. Det är många unga runt butiken på Karlfeldsplatsen och flera verkar inte ha sett vad som hänt. De ser en visitation och de ser att poliserna tar en person. Det är ”mormors ”och Berits kille som leds till polisbilen medan den arge av poliserna ryter åt alla andra att försvinna från platsen.

Flera av killarna masar sig in i en bil. De är förbannade, men lugna. En ropar på mig och jag tittar in i bilen:

– Nu ser du vi har det!

– Det här är standard, mumlar en annan medan motorn startar.

– Tycker du vi ska skickas till Kumla nu? Tycker du det? säger en tredje anklagande, eftersom ”mormor” tidigare berättat för dem att jag skrivit den där artikeln som vi också diskuterat en stund.

– Det verkar väl inte helt nödvändigt. Ni har ju inte bränt några bilar eller? …” svarar jag och tittar in på den molokna skaran.

”Mormor” och Berit lutar sig in i några andra sidorutor.

– Vi är på eran sida! förklarar de för pojkarna. De båda kvinnorna är fortfarande upprörda. Bilen med de unga männen kör i väg. Andra har gått iväg till fots.

En ny polispatrull kommer till Karlfeldtsplatsen. En ung polis pratar länge med ”

mormor” och Berit som vill ha svar på varför polisen agerat så hårt. Men han kan inte svara på allt, han var ju inte där. Men han antyder för kvinnorna att det finns en förhistoria.

Han nämner inte mer, men avser ett bråk i tingsrätten under under dagen, en förhandling som fick avbrytas. Flera av dem som nu varit på Karlfeldtsplatsen ska också ha varit där.

Gör man ett ingripande är man förrädare och rasist.

Polismannen säger till ”mormor” och Berit:

– Det finns ett stort polisförakt, det är inne att inte gilla polisen. Gör man ett ingripande är man förrädare och rasist. Allt är fel i allt vi gör. Men vår uppgift är ju att utreda brott, vi kan aldrig bli polare. Jag tycker polisen får för mycket ansvar i detta, det finns ju socialtjänst, skola och andra som borde göra insatser. Vi ska förstås hålla en professionell inställning, men vi kan inte åka runt och vara lekfarbröder. Det här är inga änglar, det är kriminella personer i unga åldrar, säger han till kvinnorna.

Han berättar om kulturnatten, då var han i tjänst och minns bråket på stan.

– Då hade vi ett otroligt tryck emot oss. Så fort vi gjorde ett ingripande gjorde vi fel. Ett 30-tal stod och skrek att vi är rasister. Hälften såg ju inte vad vi gjorde, såg inte om någon kastat sten emot oss eller om en tjej blivit ofredad. Men det är så det går till, folk ansluter och förutsätter att vi gör vi fel.

”Mormor” och Berit tackar för pratstunden. De är fortfarande upprörda, säger att de vill åka ned till stationen och ”hämta hem” sin kille. De vet inte att han inte är gripen och inte sitter där. Polisen skjutsade honom från platsen. Till Tillberga får jag höra senare.Kvinnorna går hem besvikna. Personalen stänger butiken. Polisen är kvar.

Det finns inga misstankar om brott och ingen är gripen. Men alla har fått vatten på sina kvarnar den här kvällen: ”mormor” och Berit om att ungdomarna behandlas illa, de unga själva om att de trakasseras, personal i butiken om att jobbet kräver att man antingen ”går med magkatarr eller på Alvedon” och förmodligen även de få boende som passerat ut och in i butiken under tumultet. Och polisen har fått en ny dos av polisförakt.

Kvällen känns mest tragisk.

Läs också: Sluta elda – dialog är det enda möjliga

Se även: "Klart som fan att vi tar ut vår frustration genom att förstöra och vandalisera"