Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kwaidan – Kobayashis meditativa spökhistorier är det vackraste som visats på vita duken

Artikel 15 av 15
Kulturredaktörens val
Visa alla artiklar

Spöklikt vacker.
”Kwaidan” omnämns ofta som filmhistoriens skönaste verk. Vi förs till ett historiskt och mytiskt Japan fyllt av mordiska gengångare, blodsugande demoner, kringströvande samurajer och sjungande munkar. En jättelik rörlig målning som drömskt skildrar livets och dödens mysterium och inte minst kärlekens under.
Masaki Kobayashis film frammanar poetiskt den japanska folksjälen och ger liv åt den rika andliga traditionen. I kväll visas hans mästerverk i Kulturredaktörens val på Elektra.

Annons

Under sitt liv korsade Lafcadio Hearn ständigt gränser i sin jakt på sig själv och för att finna en plats i världen. Han föddes på den grekiska ön Lefkas 1850 och övergavs av sina föräldrar på Irland. Som ung utblottad man emigrerade Hearn till Amerika där han med sitt skarpa sinne för språket och orden mirakulöst lyckades etablera sig som stjärnjournalist inom den genre vi i dag kallar ”true crime”, sensationella mord var hans ämne framför andra. Så småningom blev Hearn utrikeskorrespondent, först i Västindien och sedan i Japan, landet där den rotlöse existensen slutligen fann både hem och kärlek.

Han intresserade sig för den japanska folkkulturen och likt bröderna Grimm i Tyskland började Hearn vandra runt och systematiskt samla in sägner från landsbygden, berättelser som traderats under århundraden. Han såg sedan till att sprida dem till resten av världen och öka förståelsen för det egendomliga öriket i öst och fick väst att få upp ögonen för den japanska estetiken. Japanerna var oändligt tacksamma för hans kulturinsats och Hearn blev utsedd till professor i engelska på elituniversitetet Waseda i Tokyo.

Han rörde sig inte bara över nationsgränserna, Hearn sprängde också normernas och fördomarnas gränser i jakten på sanningen och kärleken. I USA riskerade han sin journalistkarriär när han i strid med Ohios segregationslagar gifte sig med afroamerikanskan Alathea Foley. I Japan förälskade Hearn sig i Koizumi Setsu, en flicka från en aktad samurajfamilj. De gifte sig och fick fyra barn tillsammans. Han tog namnet Koizumi Yakumo och övergav både sin katolicism och västerländska vetenskapstro för buddhismens mystik, på så vis blev Hearn också till slut fullt ut japan och fann det jag och den identitet han jagat efter under hela sitt äventyrliga och kringflackande liv.

Just den överskridande kärleken är ett återkommande motiv i de historier han samlade på sig, inte minst i det mest berömda verket ”Kwaidan” (1903), en samling spökhistorier (vilket heter just ”kwaidan” på japanska). I vackert kusliga berättelser om människoätande gengångare, troll och demoner, hämndlystna och kärlekskranka kvinnogastar, omkringströvande munkar och samurajer, naturväsen och gudar, skildras existentiella teman kring livet och döden, relationen mellan kvinnan och mannen och inte minst djupsinnigt andliga gåtor om reinkarnationens idé och fenomen.

Drygt ett halvt sekel senare tog den japanske filmskaparen Masaki Kobayashi sig an att filmatisera Hearns sagosamling i vad som ofta omnämns som filmhistoriens vackraste verk.

Kobayashi var egentligen filosof, men lät sitt djupa existentialistiska tänkande ta form i sina fantastiska filmer. Han hade hunnit bli 43 år när han fick sitt stora genombrott med den storslagna ”Människans villkor” (visades i tre delar mellan 1959 och 1961) som med sina nära tio timmar är den längsta spelfilmen någonsin och av många ansedd som en av de absolut bästa. Utifrån Junpei Gomikawas bästsäljande roman med samman namn skildrar Kobayashi, som själv var vapenvägrare, den hårt ansatta pacifistiska och socialistiska oppositionen under mellankrigstidens och andra världskrigets Japan, en berättelse om att hålla humanismens ideal levande i ett allt mer militaristiskt och totalitärt samhälle.

Därefter skapade Kobayashi den trilogi av filmer som han i dag är mest ihågkommen för. Med de tre starkt antiauktoritära filmerna ”Harakiri” (1962), ”Kwaidan” (1964) och ”Uppror” (1967) fick han de internationella utmärkelserna och lovorden att regna över honom. Inte olikt hur tysktalande filmskapare som Wim Wenders, Rainer Werner Fassbender, Werner Herzog och Peter Handke gjorde upp med sina länders närmaste förflutna och försökte återerövra och tvätta rent det tyska språket och dess kultur från den nazistiska kontamineringen, gjorde vänstermannen Kobayashi både upp med de gamla krigiska shogunaten och samurajidealen i sin strävan att visa en mer levande och mänsklig japansk folkkultur och de vanliga japanernas tillvaro och drömmar. Till skillnad från samtida landsmän, som den betydligt mer namnkunnige Akira Kurosawa, romantiserade Kobayashi på intet sätt samurajerna och är betydligt mer inhemskt och traditionellt japansk i sin dramatik, här ser vi till skillnad från kollegan inga tydliga influenser av William Shakespeare, Fjodor Dostojevskij, D. W. Griffith, Bertolt Brecht eller för den delen Ed McBain.

”Det mänskliga tillståndet”, ”Harakiri” och ”Uppror” är historiska dramer präglade av sträng psykologisk realism och ångestladdad existentialism, men ”Kawaidan” är något helt annat. Det är den enda av de nämnda filmerna som är i färg och i vilken lyster sedan, Kobayashi skapar ett folkmytiskt landskap som i vi kliver in i som om det vore jättelika rörliga målningar. I den drömska sfär där historiska händelser och rena legender återges på ett svärmiskt vis, återberättar han poetiskt fyra kusligt vackra spökhistorier. Han skildrar ohyggliga japanska sagoväsen som den dödligt kärlekskranka och förföriska Yuki-Onna, ”Snökvinnan”, och Rokurokubi, en blodsugande kvinnlig demon vars huvud kan lämna kroppen och sväva fritt, men Kobayahsi hemfaller inte åt effektsökande skräck, eftertänksamt och meditativt utforskar han livets och dödens mysterium, kärlekens både frälsande och förödande under.

Det finns över huvud taget ingenting som visuellt kan jämföra sig med ”Kwaidan”. Precis som Yoshio Miyajima sedan frambesvor en alldeles särskild sensualism i Nagisa Oshimas erotiska klassiker ”Sinnenas rike” (1978) får ”Kwaidan” en säregen på en och samma gång romantisk och sinnlig ton genom hans kameralins. Fotot och den måleriska scenografin får i samklang med den berömde kompositören Tōru Takemitsus egensinniga och unika tolkning av den traditionella japanska musiken en närmast översinnlig kvalitet, det är som vi bokstavligen förhöjts till legendernas himmelska sfär.

Kobayashis film tilldelades juryns specialpris i Cannes 1965 och nominerades till Oscarstatyetten för bästa utländska film samma år. I kväll klockan 18 visas ”Kwaidan” i Kulturredaktörens val på Elektra och som vanligt introducerar jag visningen med en presentation. Kom och se en film helt utan motstycke!

Kulturredaktörens val

I ett folkbildningssamarbete mellan VLT:s kulturredaktion och Västerås kvalitetsbiograf Elektra väljer VLT:s kulturredaktör Erik Jersenius sina favoriter ur filmhistorien. Visningarna inleds med att Erik Jersenius ger en introduktion av filmen.