Annons
Vidare till vlt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lämnade chefsjobbet för att hinna leva

Eva vågade hoppa av och välja sig själv.

”Kan man göra så?” tänkte Eva Favaro när en bekant berättade att han skulle säga upp sig. ”Ja, det kan man”, blev svaret. Och så gjorde hon det.

Resan var kanske något mer komplicerad än så. Men det var i den stunden som tanken dök upp, slog rot och sköt skott hos Eva Favaro. Då, när vännen i ett samtal över hennes köksbord berättade om sitt val, att han tänkte lämna sin fasta anställning för något lite mer okänt.

– Det är inget beslut man snyter ur näsan precis, men jag hade känt mig färdig rätt länge då. Kände att jag började tappa i engagemang och längtade efter något annat. Jag hade en känsla av att livet sprang ifrån mig, helt enkelt.

– Från början var jag inte säker på vad jag ville göra, bara att jag ville vara mer med mig själv och lära mig något nytt.

Om man är en engagerad person som dessutom älskar sitt jobb blir det svårt att få tid över till annat. 60-timmarsveckorna blev många och allt annat roligt som Eva ville göra fick stå tillbaka.

När tankarna vandrat fram och tillbaka tillräckligt många gånger utan något riktigt beslut tog Eva hjälp utifrån. Hon satte sig ner en förmiddag med en livscoach och försökte bena ut vad som skavde och vad som kändes rätt.

– Jag var väldigt mycket Mimer. För mig var det en livsstil att jobba där, på gott och ont.

Efter den där torsdagsförmiddagen med coachen förstod hon att det var den känslomässiga bindningen till jobbet som satte mest stopp. Inte jobbet i sig. När det stod klart blev det mycket tydligare vad Eva själv ville.

– Jag sa upp mig måndagen därpå. Chefens första dag efter semestern, men det kunde inte hjälpas. När jag väl hade bestämt mig ville jag få det gjort.

– Det var lite sorgligt. Jag grinade en skvätt, det måste jag erkänna.

Många runt omkring blev väldigt förvånade, en del lätt chockade till och med. I familjen var reaktionerna lite olika. Maken Daniel tyckte Eva skulle gå och prata.

– Inte med en psykolog, bara jag pratade med någon om det.

Dottern undrade över ålderskris och sonen om det var någon typ av existentiell kris.

– Men de har stöttat mig otroligt mycket och det är jag väldigt glad för.

För att inte tappa styrfart när det inte fanns något jobb att gå till satte Eva upp ett schema i köket över vad hon skulle göra.

– Det höll en vecka, säger hon och gapskrattar.

Hon hade också satt upp långsiktiga mål över vad hon ville åstadkomma nu när tiden blivit hennes egen. Hon gav sig själv sex månader. Under den tiden skulle hon plugga, lära sig mer om miljö och hållbarhet. Eller skriva en bok. Eller starta eget.

Fem månader har gått. Och hon har gjort allt.

Boken ”Julstämning i Boktryckargården” är skriven, klar och skickad till det lokala förlaget Glädjens akademi.

Företaget är startat. Favaro kommunikation har haft flera, både större och mindre uppdrag. Nu väntar eventuellt ett uppdrag som sträcker sig över resten av året.

– Men det kan jag inte berätta något om för det är inte helt klart än, ler hon hemlighetsfullt.

Och studierna pågår. Kursen i hållbar utveckling är hon klar med och nu är det miljökommunikation som gäller.

Det som finns kvar av det där schemat som Eva satte upp för snart ett halvår sedan är att hon skulle bjuda hem någon eller några på lunch två dagar i veckan. Även om hon har ett stort socialt nätverk fanns rädslan där, oron för tomhet och isolering.

– Man har ju hört om de som pensionerat sig, gått från ett liv i ’woschfart’ till ingenting och som blivit deprimerade. Klart jag funderade på om det kunde hända mig.

– Nu när jag klivit ur bubblan blir stressen de flesta lever med så otroligt påtaglig. Jag riktigt hör hur det rusar när mina vänner sitter här i köket och pratar om livet, berättar Eva.

Tempot i samtalet ökar lite när hon kommer in på ämnet. Först omedvetet. Det blir längre mellan andetagen och orden kommer ut i kulsprutefart.

– Du ser! Jag blir alldeles uppjagad bara jag pratar om det. Hjärtat rusar och andningen ligger högt, säger hon i lätt falsett och klappar sig snabbt över hjärtat.

För många kan Eva Favaros tempo fortfarande verka högt, trots att hon har varvat ner betydligt. Hon säger själv att det är stor skillnad. Att hon är mer tillfreds med sin tillvaro. Gladare.

– När en står där framför Sankte Per och ska göra sitt bokslut, då vill inte jag fundera på varför jag jobbade för mycket och levde för lite.