Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ledare: Befria normkritiken från intolerant rasprat

Normkritiken i sig är viktig.

Annons

Håller svenska museer och skolor på att bli uppfostringsanstalter, där alla ska tänka ”rätt” om mångfald? Normkritik har kommit att förknippas med intolerant identitetspolitik. Tyvärr ska sägas, för normkritik är i sig någonting bra.

Att lära skolelever att tänka kritiskt, att uppmärksamma hur staten har förtryckt minoriteter, eller att ta hänsyn till att alla inte är heterosexuella eller ens cis-personer - varför inte?

Ett normkritiskt perspektiv kan, precis som genuspedagogiken, vända och vrida på roller och värderingar vi ofta tar för givna. Offentliga institutioner ska behandla oss som likar, men inte utgå ifrån att alla är stöpta i samma mall. Att se mångfalden av människor och att främja tolerans är alldeles utmärkt. Men det är något annat än den identitetspolitik som kräver rättning i ledet, och vars anhängare inte är sena med att underkänna meningsmotståndare med epitet som ”vit”, ”man”, ”hetero” eller ”husblatte”.

Nyligen ställdes till exempel en paneldiskussion på stadsbiblioteket i Stockholm in efter ilskna protester. Mittmedias avgående kulturchef Gunilla Kindstrand skulle ha lett debatten och hon menar att en ”aggressiv så kallad normkritisk påtryckargrupp” ifrågasatte den tilltänkta panelen. Paneldeltagarna, förutom konstnären Makode Linde, kritiserades för att vara vita. Linde ansågs dock ha fel åsikter och dög tydligen inte heller han.

Kinstrand beskrev stämningen inför det inställda seminariet så här: ”vi som hade vänner i öst, på den tiden muren fortfarande stod där, kände igen den institutionella paniken för att uppfattas som bärare av fel sorts värden” (VLT, 3/10).

Idén att det som stör den rätta läran ska tystas gjorde sig påmind även när en mångårig medarbetare på Utbildningsradion, reportern Per-Axel Janzon, ville göra ett normkritiskt reportage om normkritik. Att kritisera normkritiken gick inte för sig för cheferna, så Janzon fick sluta. Alltså: normer fick kritiseras, men inte normkritikens normer. Hur paradoxalt är inte det? Ett förhållningssätt som var tänkt att uppmuntra till kritiskt tänkande ses på sina håll som en ofelbar religion.

Hur hamnade vi här? På senare år har medier kartlagt hur många ”vita” och ”rasifierade” som finns i bolag, på medieredaktioner, i reklamen etcetera. Mångfald har räknats i hudfärg, ursprungsland, eller vad folk har för kön eller sexuell läggning. Denna ytliga syn på människor har spridit sig framgångsrikt. Rättviseförmedlingen, som räknar just mångfald och representation i termer av yttre egenskaper, anlitas flitigt och hyllas från höger till vänster. Föreningar och nätverk som förespråkar separatism, och kräver ”trygga rum” från ”vita”, har gott om utrymme i kulturdebatten.

Pratet om ras och den dogmatiska vi mot dem-retoriken har dessvärre spillt över på normkritiken. Så borde det inte vara.

I själva verket är intolerans motsatsen till vidgade vyer, nyfikenhet, pluralism och ökad förståelse för medmänniskor.