Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ledare: Det finns viktigare frågor är luciafirande

Annons

Det är en oomstridd sanning att om en demokrati ska fungera fullt ut måste det finnas en politisk opposition, som kan verka på samma villkor som de partier som har regeringsmakten.

Oppositionens främsta uppgift är att opponera mot förd politik, förutsatt att man inte ställer sig bakom den. Är man riktigt skicklig kan man få majoriteten att vända och ställa sig bakom de egna förslagen.

Från tid till annan har oppositionen lyckats mer eller mindre bra. Efter S långa regeringsinnehav kunde man notera att oppositionsrollen var väldigt ovan. När de borgerliga partierna lyckades samla sig i Alliansensamarbetet och första gången vann valet hamnade S i kris med partiledarbyten, sjunkande väljarstöd och interna stridigheter som följd.

Efter det senaste valet, med ett historiskt långt regeringsbildande som eftermäle, kan man verkligen undra vad som hände med oppositionen.

Förvisso är bitterheten begriplig. Alliansen splittrades, L och C valde att stödja en regering bestående av S och MP. Motiven var flera: Dels var det önskvärt att Sverige fick en regering, dels fick partierna genom januariavtalet igenom häpnadsväckande många egna hjärtefrågor. Framför allt kunde inte något av de liberala partierna tänka sig ett maktövertagande med SD:s hjälp. Ståndpunkten att stödja regeringen men ändå hävda att man befinner sig i opposition ska förstås bli intressant att följa.

V å sin sida, hamnade i ett inflytandevacuum och fick välja mellan pest eller kolera (ur deras synvinkel). Men befriade från ansvar ger partiets placering i dagens politiska landskap ändå synnerligen goda tillfällen att fäkta för sina förslag.

Nu har riksdagen visserligen haft semester och den politiska debatten gått på lågvarv. SD hjärtefråga (invandringen), drivs med framgång av andra partier. SD har kunnat ligga still i hängmattan och smälta KD-lunchen.

M, som det största oppositionspartiet, filar på sitt nya idéprogram. Vikande opinionssiffror kräver en nystart.

Under tiden saknas inte politiska utmaningar. Klyftorna växer när det gäller tillgången till utbildning, sjukvård och bostad. Om politikerna vill ha ett mindre polariserat land behövs reformer för skatteutjämning, för bostadsbyggande, för integration, för kommunikation, för hållbarhet. Och en debatt där lagda förslag debatteras och motförslag presenteras.

I stället väljer oppositionen, den till höger om mitten vill säga, att sparka neråt. Kulturbråken, eller den så kallade värderingsdebatten, handlar mest om att omvända eller trycka ner dem som inte faller innanför de svenska värderingsramarna eller kulturtraditionerna (vilka få har lyckats beskriva entydigt). Religionsfriheten relativiseras, invandrares tillämpning av "svenska traditioner" blir en politisk fråga, utrikes födda klumpas ihop och får klä skott för all grov brottslighet samt för att välfärdssystemen bågnar.

Inte kan väl den anständiga borgerligheten uppfatta detta som en konstruktiv oppositionspolitik?

Anmäl text- och faktafel

Annons