Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ledare: "Invandringskritikerna" kommer aldrig att nöja sig – nu är det ett problem att invandrare syns i samhället

Annons

De senaste veckorna har något hänt i den politiska debatten.

"Det är demografin, inte ekonomin, som är huvudförklaringen till att allt fler väljare röstar på partier som vill minska invandringen", skrev ledarskribenten Ivar Arpi i moderat obundna SvD 10/6.

Och när Kajsa Dovstad, krönikör i Göteborgs-Posten, en sen kväll i Gävle är på jakt efter "vanlig mat" och hittar en kvällsöppen butik med skyltar på arabiska får hon ett "Jimmie moment". Hon "känner inte igen sig" i sitt land. Hon känner plötsligt en stark dragning till SD.

Dovstad raljerade över utbudet, om "smådjur" i frysdisken och "oätliga" fermenterade grönsaker (som om inlagda grönsaker vore en raritet i det svenska köket). Berättelsen når sitt klimax när hon till sist hittar något hon känner igen sig i: ett paket snabbmakaroner. Hon skriver:

"Jag är i Sverige, ett Sverige som inte känns svenskt. Och jag gillar det inte."

Från en debatt där det anförts att vi "måste våga prata om invandringens volymer och kostnader" ifrågasätts nu kulturella uttryck som kommit med invandringen. Det beskrivs som ett problem att invandrare över huvud taget syns i det svenska samhället. Det är de alternativa högermediernas narrativ som letar sig in i etablerad dagspress.

Främlingsfientligheten maskeras inte ens med rynkade ögonbryn och ord om budgetbalans och att "hjälpa på plats". Arpi går i SvD till och med så långt att han påstår att det är viktigare att "prata om demografi" än att "veta exakt hur många miljarder flyktinginvandringen kostar per år". Den invandringskritiska högerkonservatismen är onekligen en glatt sluttning.

Arpis och Dovstads texter utgör den sämsta formen av identitetspolitik. Enligt skribenterna spelar det ingen roll om du som invandrare försörjer dig: Sättet du ser ut och ditt sätt att leva hör inte hemma i Sverige. Till och med något så i grunden positivt som uppkomsten av ny handel i småbutiker som har öppet sent på kvällarna avfärdas kategoriskt.

Den liberala principen om att värderas utifrån dina handlingar – inte din bakgrund – kastas utan eftertanke överbord. När invandrarna är i vägen är alla berättigade till "Jimmie moments" och främlingsfientlighet.

Varför Dovstad skulle förvänta sig ”vanlig mat” i en butik som uppenbarligen rättat sig efter de varor och öppettider som kunderna efterfrågar, går hon inte in på. Att hon dessutom återger sin berättelse på ett sätt som får det att låta som om alla svenskar delar hennes världsbild, är häpnadsväckande. Få svenskar saknar nog det Sverige där mataffärernas öppettider varken tillät inköp av snabbmakaroner eller "exotiska" frukter och grönsaker sent på kvällen.

Varken Dovstad eller Arpi ger heller några svar på hur invandrare ska klara integrationen utan att få synas, höras eller verka i det svenska samhället.

Värst av allt är kanske Dovstads garderande ställningstaganden, typiskt för högerkonservativa skribenter, med ambitionen att svära sig fri från, ja vadå? Dovstad är "glad och stolt" över att ha hjälpt en somalisk kvinna och "berikas" av sina kollegor i sjukvården med olika bakgrunder. Alibit är vattentätt, hon är inte rasist, men...

Argumenten påminner oss om något viktigt: Den "invandringskritiska" högern kommer aldrig att nöja sig. I deras världsbild kan den andre inte bli tillräckligt välkammad, uppfostrad, lönsam eller svensk för att accepteras i majoritetssamhället.

Om inte det är främlingsfientlighet, vad är det då?

Anmäl text- och faktafel

Annons