Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ledare: Kvalitetstid med barnen får aldrig bli en fattigdomsfälla – så blir sjuksköterskan fattigpensionär

Annons

Har du också hål i plånboken efter julhelgernas excesser? Eller har du kanske avgett ett nyårslöfte om att äntligen komma igång med ditt sparande? Januari är för många en månad då privatekonomin får stå i fokus.

En given pusselbit i varje persons privatekonomi borde vara pensionssparandet. Det gäller särskilt den fjärdedel kvinnor som trots decennier av jämställdhetsreformer väljer att arbeta deltid och därmed riskerar att få det knapert när arbetslivet går mot sitt slut.

Ska skattebetalare tvingas plocka upp notan för människor som har valt att arbeta mindre än alla andra? Nja, det beror på.

Få lönearbetade timmar ger lägre pension. Det är en ekonomisk sanning som är omöjlig att komma ifrån och anledningen till att de flesta fattigpensionärer i dag är kvinnor som i yngre år arbetade deltid eller levde som hemmafruar.

Frustrationen över kvinnliga fattigpensionärers ekonomiska situation är stor, och befogad. Den äldre generationen pensionärer föddes in i en tid då både politik och samhälle på många sätt aktivt motarbetade kvinnors möjligheter till lönearbete.

Att säkerställa dugliga livsvillkor för de vars insatser för samhället inte mättes i kronor, utan omsorg för andra, är inte mer än rätt. Det skulle också vara en övergående åtgärd, eftersom gruppen av naturliga skäl krymper för varje år.

I dag däremot, har unga kvinnor helt andra förutsättningar att själva ta ansvar för sin ekonomi. Heltidsarbete utgör norm, barnomsorg och äldrevård har professionaliserats och införlivats i den svenska välfärdsstatens basutbud. Sambeskattningen är sedan länge avskaffad.

Ändå väljer kvinnor fortfarande i mycket större utsträckning än män att arbeta deltid under småbarnsåren och att verka inom låglönebranscher. Val som leder till skillnader på miljontals kronor när livsinkomst och pension ska summeras, enligt Pensionsmyndigheten. Den så omdiskuterade könsdiskrimineringen på arbetsmarknaden förklarar bara ett par procent av löneskillnaderna mellan män och kvinnor.

Visst finns det gott om strukturella problem som är svåra för individen att påverka: kvinnoyrken är lönemässigt nedvärderade, sliter ofta på kropp och själ och tillgången till heltidstjänster är inte alltid en självklarhet. Men ett allt för stort fokus på diskriminering, en extern faktor som är svår för den enskilde att påverka, riskerar att underminera kvinnors agens och handlingskraft. I själva verket finns det goda möjligheter att ta kontroll över den egna ekonomiska situationen.

I en familj med två inkomsttagare är det till exempel rimligt att den partner som väljer att arbeta deltid under småbarnsåren blir kompenserad för sitt inkomstbortfall. Här utnyttjas möjligheten att föra över pensionspoäng till sin partner allt för sällan.

Förlegade jantelagsidéer om att investeringar i aktier och fonder skulle vara något fult, girigt och en "manlig" överklassyssla kedjar fast snarare än frigör. Det är undersköterskan, inte vd:n, som behöver ha mest koll på sina sparpengar, allt för ofta är det tvärtom.

Det finns många saker som är viktigare än jobb och pengar. Fler borde prioritera livet framför lönen, men på 2000-talets jämställda arbetsmarknad finns det inga ursäkter att inte själv ta ansvar för de ekonomiska konsekvenser som följer av ett sådant beslut.

Dagens samhälle står i skuld till de kvinnliga fattigpensionärer som levde och verkade under andra förutsättningar än i dag. Vill den moderna medelklasskvinnan fortsätta att jobba deltid får hon gärna göra det, men när pensionen sedan sinar bör hon inte förvänta sig någon kompensation från det offentliga.

Framtidens skattebetalare ska inte behöva plocka upp notan för någon annans kvalitetstid med barnen.

Anmäl text- och faktafel