Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sakine Madon: Med Sabuni skulle Liberalerna bli ett intressant parti

Björklund har varit partiledare i 11 år

Annons

Nyligen kom det första avgångskravet på Liberalernas Jan Björklund, signerat Liberalerna i Vellinge (SvD, 18/9). "Det är dags nu, Jan, att ge plats för Nyamko Sabuni", skrev de i artikeln. Med Sabuni som partiledare skulle Liberalerna kunna bli ett betydligt mer brett - och intressant - parti.

Liberalerna har två halvdana valresultat i rad bakom sig - 5,42 procent 2014, och 5,49 procent i årets riksdagsval. Björklund har lett partiet i 11 år.

Det lyfter helt enkelt inte. Väntar ytterligare år i Centerpartiets skugga? Ytterligare år med "lagomliberalism" som smälter så väl in i allianstapeten att den är svår att tyda?

Svend Dahl, statsvetare och chef för Liberala nyhetsbyrån, argumenterar i partiets medlemstidning för att "återupprätta den liberala folkrörelsen". Den frisinnade "småfolksliberalismen" har genom partiets historia funnits med, men numera förknippas Liberalerna mest med storstadsliberalism. "Professorernas och tidningsmännens liberalism hyllas", som Dahl uttrycker det.

Föll "folk" bort i fler bemärkelser än enbart som ett prefix, i samband med partinamnbytet?

Nyamko Sabuni gjorde avtryck under sin tid som jämställdhets- och integrationsminister i dåvarande alliansregeringen. Modigt och lösningsfokuserat lyfte hon in frågor som hedersförtrycket på den politiska dagordningen.

I dag är hennes ståndpunkter mainstream, som det att föräldraförsäkringssystemet låste in invandrarkvinnor i hemmen. Under den rödgröna regeringen blev det i fjol stopp för retroaktiv föräldrapenning för barn födda utomlands. På senare år har även Liberalernas partiledning "tänkt om", i frågan om problematiska religiösa friskolor. Så gott som alla partier talar i dag om hur viktigt det är med språkkunskaper i svenska.

Sabuni var helt klart före sin tid. För tio år sedan blåste debattvinden annorlunda. Hon blev hårt och orättvist påhoppad. I stället för att låta henne jobba i fred sneglade partikamrater sig oroligt över axeln: Vad skrev ledarsidorna? Vem sa vad om vem?

Sabuni hade fått stöd av Lars Leijonborg men fick det inte av Jan Björklund som tog över 2007. Hon ersattes som minister av Erik Ullenhag, som i stället tonade ner integrationsproblemen.

Ängsligheten lever ännu kvar. I somras tog debatten om utskottsplatserna i riksdagen fart. Ska Sverigedemokraterna likt andra partier få ordförandeposter, efter partiets storlek?

Alliansen var först enad och företrädare för bland annat Centerpartiet argumenterade sansat om att det inte handlar om att närma sig Sverigedemokraterna, utan om att reglerna ska vara lika för alla. Men så fort det blåste lite - några kritiska partiaktivister och en handfull arga twittrare - backade Annie Lööf och Jan Björklund. Vips. Bara så där. Varför inte från början tänka igenom en ståndpunkt, bottna och stå kvar? Vilken hållning man än landar i.

Inte bara Liberalerna, utan svensk politik i sin helhet, behöver politiker som står stadigt. Följer fler partidistrikt Vellingeliberalernas önskan om partiledarbyte? De borde ta chansen.

Annons