Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ledare: Om ängslig nationalism och "Sverigevänner" som rasar över en 10-årings brev till statsministern

Annons

Hur är Sverige? Hur är det inte? Vad är det att vara svensk? När är man inte det? Vad är svenska värderingar? Hur är de osvenska?

Efter årtionden med få avtryck i debatten har den här typen av identitetspolitiska resonemang blivit cykliskt återkommande. Det är dock högst oklart om vi kommer någonstans.

Det är synd, på flera sätt. Och då inte bara att debatten om det svenska tar upp syre som hade kunnat gå till mer angelägna problem. Tyvärr är det en skör och ängslig bild av svenskhet som gång efter annan får sätter tonen.

Sommaren har redan bjudit på flera nedslående exempel. Som den vid det här laget famösa krönikan av Kajsa Dovstad som under rubriken ”Har du haft ett Jimmie moment?” (Göteborgs-Posten 15/6) tog med läsarna på ett besök i en kvällsöppen livsmedelsbutik i Gävle med arabisk profil.

Dovstad (som tidigare arbetat på VLT:s ledarsida och påstår sig vara liberal, vilket ej framgår av texten) hittar inte de köttbullar hon söker (men väl snabbmakaroner). Hon ryggar tillbaka. I frysdisken finns ”hela smådjur”, i hyllorna ”enorma förpackningar med linser”. Köttet är halal och grönsakerna är fermenterade (hon är av allt att döma obekant med den roll konserveringsmetoden spelat i Norden).

Hon skriver: ”Jag är i Sverige, ett Sverige som inte känns svenskt. Och jag gillar det inte”. Till sist gör hon det man kan i ett fritt land, hon går till en annan butik.

Där borde det hela ha tagit slut, men även flera år efter händelsen är minnet uppenbarligen så traumatiskt för Dovstad att det förtjänar en krönika i en stor tidning i en helt annan del av landet.

Dovstads underliggande fråga om ­huruvida Sverige förändras för snabbt – vilket människor i alla tider tyckt, och där många säkert håller med henne – försvann bakom den ogenerade avsmaken inför det som är annorlunda.

Under Almedalsveckan i Visby var det dags för nästa avsnitt i den såpopera som är KD:s kulturkrig mot samtiden. Även här följdes en legitim ansats av en rejäl dikeskörning.

Ebba Busch Thors argumentation om att den som invandrar till Sverige (och får uppehållstillstånd eller medborgarskap) ska ”bli svensk” är en rimlig förväntan. Så länge innebörden också den är rimlig. Det var den inte.

Busch Thor menade bland annat att invandrare ska bejaka svenska traditioner och fick till sist försöka förklara hur mycket jul som måste firas för att betraktas som svensk. Svaret är givetvis noll, oavsett om man är kristen, muslim eller jude.

I termer av förvirring påminde det hela om när SD inför förra årets val rullade ut kampanjbudskapet ”Stärk den svenska flaggan!”.

Det är möjligt att det är ett högst lokalt problem, men få har nog upplevt något omedelbart hot när de hissat flaggan.

Alla åsikter redogjorda för ovan är legitima. Inskränkta? Delvis. Tröttsamma? Verkligen. Ängsliga? Alla gånger. Men så blir det när konservativa (och tyvärr också moderata) partier ska försöka bräcka nationalisterna i nationalism.

Det är dock uppenbart att dessa politiska halkningar mest är ett försök att få fäste på toppen av det isberg som är den alltmer obehagliga och redan smått fanatiska internetvurmen för det svenska. I de förment ”Sverigevänliga” kretsarna lyser perspektiv och självdistans med sin frånvaro. Något som allt oftare framkommer i anslutning till tidningarnas kommentarsfält i sociala medier.

Att ledare och krönikor frammanar ett visst mått av Facebook-raseri är ingen överraskning. Den som skriver en opinionstext sticker medvetet ut hakan och tål mycket.

Men jag blev uppriktigt beklämd när jag läste kommentarerna efter att VLT:s systertidningar i Dalarna (16/7) berättat om 10-åriga Wilma Hynne från Sunnansjö i Ludvika som skickat ett brev till statsministern. Det pigga men så klart också oväntade förslaget gick ut på att Sverige borde byta namn till ”Blandland”.

En någotsånär omdömesgill vuxen hanterar en sådan nyhet genom att dra på smilbanden, eller möjligen genom att lägga pannan i djupa veck, och läser artikeln för att ta reda på vad barnet vill åstadkomma med ett nytt namn för landet: Wilma vill att alla människor i landet ska känna att de hör hemma här.

Den som hanterade nyheten så kunde snabbt gå vidare med sitt liv. Möjligen också uppfyllas av tanken att barns idealism är underbar i sig, även om man inte själv delar slutsatsen. Kanske tänkte man också att det är häftigt att 10-åringar skriver till statsministern – och får svar! Löfven tackade vänligt men förklarade att han tycker att dagens namn är att föredra.

Utan att upprepa de värsta delarna av kommentarstrådarna står det klart att många borde ta ett djupt andetag – och gärna ett uppfriskande varv runt byn! – innan man kastar sig över tangenterna...

Värst med den här överspända och omdömeslösa internetbaserade nationalismen är att den inte leder någon vart.

Det finns länder som är långt mer patriotiska än Sverige utan att för den sakens skull stänga invandrare ute från integration. Men dit kommer aldrig en människa som blir rasande över förslag från 10-åringar att hitta.

Det kommer inte heller opinionsbildare och politiker som (även om de aldrig skulle komma på tanken att rasa mot barns tankar) hängt upp sig på flaggor, fermenterade grönsaker och julskinkor.

Anmäl text- och faktafel