Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ledare: Taken sänks där de borde vara som högst

Vill vi verkligen att Sverige ska vara ett madrasserat rum?

Annons

Vi lever i ett av världens mest toleranta länder. Yttrandefriheten är grundlagsfäst och den konstnär- liga friheten närapå oändlig.

Under det senaste seklet har det svenska samhället blivit allt mer öppet och accepterande. Men någonting är på väg att förändras.

En ny sorts kränkthet sprider sig som ett förlamande gift och smyger sig in på tidningssidor, bibliotek, museer, universitet och var helst människor med olika åsikter och erfarenheter möts. I toleransens namn agerar ryggradslösa individer vars uppgift det borde vara att stå upp för den fria tanken på ett sätt som gör att där taken borde vara som högst, sänks de i stället ned till knapp ståhöjd.

Tavlor som Louzla Darabis ”Scène d’Amour” (som ingick i en utställning på Världskulturmuséet i Göteborg) plockas ned. Konstnären Makode Lindes utställning på Kulturhuset i Stockholm har av anställda anmälts till Diskrimineringsombudsmannen.

På landets lärosäten där framtidens akademiker skolas kräver studenter ”trigger warnings” och ”trygga rum” för att skyddas från vad de upplever vara obehagliga ord, texter och teorier. I ett reportage i Sveriges Radio menade en masterstudent i genusvetenskap förra året att ”jag tror heller inte att det finns en poäng med att tillåta alla fria tankar om det skulle exkludera eller marginalisera vissa människor.”

Universiteten borde enligt vederbörande alltså vara någon sorts mysig konsensusklubb.

Den nya kränktheten tar sig också uttryck i en hetsjakt på författare och illustratörer. Särskilt barnböcker tycks trigga igång de som outtröttligt söker efter nya saker att ge sig på.

Ingen kommer undan, inte ens nationalhelgonet Astrid Lindgren. I den senaste utgåvan av Pippi har pappa Långstrump efter 70 år en ny icke-kränkande titel. Få mediala hetsjakter har dessutom varit så otäcka som den på illustratören Stina Wirsén vilken efter att ha fått löpa gatlopp 2012 valde att sluta rita figuren Lilla Härtat.

Och nu Jan Lööf. Författaren har av sitt förlag uppmanats att ändra i böckerna ”Morfar är sjörövare” och ”Ta fast Fabian” eftersom ”man kan uppfatta vissa skildringar som stereotypa”.

En och en kanske företeelserna ovan inte verkar så allvarliga. Vad gör det att en tavla plockas ned eller att ett och annat ord eller bild i en bok byts ut eller förses med triggervarning om det leder till att människor känner sig mindre kränkta? I ärlighetens namn; mycket.

För yttrandefrihet är inte alltid vackert. Inte heller konstnärlig frihet eller akademisk teoribildning.

Men just därför är detta värt att slåss för. Strävan att skapa ett Sverige där ingen behöver möta sådant som skaver riskerar att förvandla vårt samhälle till ett madrasserat rum.

Att ändra i böcker och filmer gjorda i en annan tid och en annan kontext leder till historielöshet och i längden intolerans.