Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Leif Ahnlund har målat fram en lycklig barndom

Artikel 109 av 180
Nostalgi - Arosiana
Visa alla artiklar

Nostalgi – vad är det? En flykt? Ett filter? En polish på minnena?Konstnären Leif Ahnlund har ett svar: Nostalgi är de lyckliga öar i minnet som vi behöver för att veta vilka vi är och var vi kommer ifrån. Och som vi kanske behöver hjälp för att få syn på.

Annons

Nostalgi brukar bli svart-vitt av bara farten, men hos Leif Ahnlund sprakar nostalgin i färger där han sitter i ateljén på Skiljebo, klädd i kavajen han målade för ett Flower Power-party nyligen.

Omkring sig har han de tavlor han målat ur minnet från miljöer där han växte upp.

Här finns musikaffären Hagströms i Oxbacken, Stora gatan som han minns den från 1960-talet, sommarjobbet hos bageri Kekonius i Enköping. Här finns Elsas konditori i Norberg. Nymålad – efter branden.

– Jag målade den förra veckan, var tvungen att göra ett sorgearbete. Här står farbror Rulle med sin Ford Prefect med spräckt grenrör, avgaserna gick in i kupén och man var tvungen att stanna för att gå ut och andas, berättar Ahnlund i ett enda leende svep.

Det är så han jobbar, fångar minnet med pensel. De vänliga motiven är detaljrika, färgglada.

Man kan tro att Leif Ahnlund växt upp i en idyll. Men det har han inte.

– För min del var inte barndomen särskilt lycklig, farsan var en orolig själ. Han var musiker och violinist och när jag var tio år hade vi flyttat tio gånger så särskilt mycket skola blev det inte för min del.

Leif Ahnlund var tolv år när en bilist körde på honom utanför skolan i Enköping. Han låg länge på sjukhus med skallen spräckt och fick lära sig att gå igen. När livet rätade upp sig igen dog pappa i leukemi. Då var Leif bara 14 år. Långt senare, efter tonåren som mods på drift och åren på Konstakademien, fick Leif Ahnlund en djup depression.

– Jag hade förträngt var farsan låg begravd, men letade upp graven och gick dit med ett fång blommor och där brast det. Då förstod jag.

Han fick tag i en psykolog och fick hjälp.

– Han sa till mig att det är aldrig för sent att ha en lycklig barndom. Även i ett elände finns lyckliga öar, stilla moment, det finns vänner, omtanke och kärlek där man kan landa i livet då och då. Det som från början var lite terapi att hitta lyckliga öar har blivit en sysselsättning för nu hittar jag fler och fler öar i barndomen, säger Ahnlund som fortsätter plocka upp de lyckliga momenten som ur en påse med både söta och beska karameller.

– Jag tycker att jag börjar få en riktigt lycklig barndom!

Men är minnena de verkliga? Någon kan kanske säga att de är efterkonstruktioner?

– Men det var ju så här också, mitt i det svartaste eländet. Det fanns lyckliga öar!

Att inte se dem är att vara orättvis och låta bitterheten ta över, menar han.

– Det är ganska vanligt i min åldersgrupp. Många 65-plussare har drunknat i bitterhet och oförrätter, kommer inte loss från det och vägrar minnas de lyckliga öarna. Det är ju tråkigt för då förpestar man ju allting omkring sig.

Annons