Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Livsviktig hjälp tas bort

Jag heter Jennifer och är 25 år. Jag är dotter, flickvän, storasyster, och vän.

Annons

Jag älskar litteratur i alla dess former, älskar att få beröras av livsöden, och drömmer om att själv bli författare då jag alltid brunnit för att skriva. Jag tycker mycket om djur, om skogen och att fotografera. Jag är sambo med mannen i mitt liv. Jag tycker att hösten och min pojkväns smilgropar är det vackraste som finns. När jag var liten ville jag bli prinsessa.

Jag är nog ganska vanlig, eller hur? Ganska ordinär, kanske inte alls olik dig som just nu läser detta.

Det finns bara en skillnad: jag är psykiskt sjuk. Jag lider av bipolär sjukdom, har borderline personlighetsstörning och även ett tidigare självskadebeteende och missbruk.

Den vård som i dag finns till för mig, den fungerar inte.

Efter att gång på gång tvingats konstatera hur såväl psykiatrin som missbruksvården förfaller, för att det saknas pengar, får jag i dag även beskedet att mitt boendestöd, de proffsiga, godhjärtade människor som hjälper mig att upprätthålla min vardag, försvinner. Hjälp, som är väldigt, väldigt viktig och ibland livsavgörande för både mig och andra, försvinner.

Varför? För att det saknas pengar.

En nära vän valde att upphöra att existera, då han flera gånger bönat och bett psykiatrin om hjälp men inte fått den. Kort därefter dog en annan person i min omgivning av en drogöverdos. Behandlingshemmet där han trivdes och motiverades till att bli drogfri kostade nämligen pengar. Pengar som finns, men uppenbarligen för att enligt er kommunpolitiker läggas på sådant som är ”viktigare”. Och det händer hela tiden, en efter en. I går. I dag. I morgon. Hela tiden. En dotter, en pappa, en nära vän. Ett livs kärlek.

Och jag skäms något så oerhört över att bo i en kommun som prioriterar miljonbelopp på ett äventyrsbad (!) och märkliga plåtstatyer i centrum eller på att bygga om en redan fungerande sjukhusentré, men är för snål för att behålla insatser som räddar människors liv. För det går alltid, alltid an att sparka nedåt. Men vi då, vi som tillhör bottenskrapet – vem ska vi sparka på?

Måste jag alltså fortfarande sparka på mig själv, som jag redan ägnat mer än halva mitt liv åt? Ingen är så genomskinlig som den psykiskt sjuke, ingen skriker så ljudlöst.

Snälla politiker! Snälla politiker som fattar dessa beslut och förhoppningsvis läser den här texten, minns att det till slut alltid är människor som drabbas. Inte knarkare, inte psykfall eller bidragstjuvar. Människor. Människor som dessutom drabbas oerhört hårt. Vi varken är eller lever som de flesta, men det beror inte på att vi vägrar. Jag har bara inte riktigt lärt mig leva.

Snälla politiker, hur många fler av oss ska dö medan ni åker vattenrutschkana?

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare